Carl Magnus Juliusson
Nice var nice
Nu är det nästan en månad sedan vi kom hem från franska rivierans huvudstad: Nice!
En stad som kanske inte har en väldans massa attraktioner och monument – men ändå andas av konst och kultur. Åtminstone ett tjog konstnärer och författare runt sekelskiftet 1900 och fram till -50-60-talet ju hade alla en särskild försmak för Nice.
Här är en bild från utanför hotellet, precis vid foten av berget Le Chateau, bara ett tiotal meter från havet, där James Joyce påbörjade sin roman Finnegans Wake.
Kanske den svåraste och märkligaste boken jag läst. Den är skriven på alla språk samtidigt – innehåller således ett ordvitseri på hög nivå. Man fattar långt ifrån så mycket som man skulle vilja – om ens något.
Den tog 17 år att skriva och utkom 1939. Romanen innan, Ulysses, publicerades 1922 – samma år som The Wasteland och Jacobs Room... Modernismen var då igång!
Taggar: #Nice #Frankrike #modernism #konst #semester
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Lars Ahlin 100 år
Den fjärde april i år var det 100 år sedan Lars Ahlin föddes. Ahlin var en av 40-talets främsta författare i Sverige vid sidan av Stig Dagerman.
Jag har till jubiléet läst hans roman Om från 1946 – samma år som Dagermans De dömdas ö kom ut för första gången (ett år efter debuten med Ormen). Ahlin debuterade 1943 med idéromanen Tåbb med manifestet.
Taggar: #jubileum #modernism #frihet #läsning
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sonja Åkesson - Pris
Jag gillar verkligen Sonja Åkesson, men "Pris" här måste vara hennes tråkigaste diktsamling. Den använder collageteknik och är helt enkelt en klipp-och-klistra-diktsamling där klippen kommer från reklam och dam- respektive herrtidningar. Män beskrivs som våldsamma och kvinnor som kärlekstörstande, samtidigt som detta blir ironiskt.
Åkesson kommenterar inte sina citat, men sammanhanget gör dem till överdrifter och ger en ironisk distans. Så: på sätt och vis intressant, men samtidigt inte i närheten av övriga Åkesson-dikter.
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #moderna klassiker #modernism #reklam #politik
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Richard Brautigan - In Watermelon Sugar
In Watermelon Sugar är en surrealistisk berättelse om en värld där nästan allt är gjort av "watermelon sugar" och där människor bor i IDeath and är hotade av InBoil och där de döda begravs i glaslådor på flodernas botten. Men även här finns kärleken och olyckan. Huvudpersonen skriver på en bok och älskar och undviker en tidigare älskad och ja, det är märkligt och ganska bra och väldigt lättläst. Absolut något för den som gillar Kerouac och andra beatniks och surrealister. Jag är nyfiken på mer Brautigan!
In watermelon sugar the deeds were done and done again as my life is done in watermelon sugar.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #moderna klassiker #surrealism #beat #modernism
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Att skriva sig skuldfri
När jag skrev om Romain Gary hade jag jämfört Gros-Câlin med andra jag-romaner med liknande motivkrets. Då blev jag bekant med Emmanuel Boves debutroman Mes amis (Mina vänner). Den var från 1924, men hans författarskap hade nyupptäckts på 70-talet. Mes amis översattes till svenska av Katarina Frostensson och sattes upp på teaterscenen av Allan Edwall på Brunnsgatan 4. Den handlar liksom Gros-Câlin om en ensam man som söker kärleken i Paris och är inte utan humoristiska inslag. Titeln är ironisk. Huvudpersonen Victor Bâton har inga vänner, bara i sin fantasi.
Där hade jag en nisch. Jag hade funnit ett författarskap som höll på att tas fram ur gömmorna. Dessutom framställde baksidestexter och franska recensioner Bove som en modernist och föregångare till Beckett. Det kunde vara intressant att titta närmare på.
När jag hade läst igenom Emmanuel Boves verk, ett trettiotal romaner och novellsamlingar, visste jag inte vad jag skulle göra med honom. Min ansökan till Vetenskapsrådet hade varit indränkt i teorier och klurigheter, som sig bör, men jag tyckte inte längre att de var i paritet med hans författarskap. Han använde sig visserligen som modernisterna av fler sätt än intrigen för att strukturera sina romaner, och hans fokus på detaljer kunde ibland peka framåt mot den nya franska romanen. Men han var inte svårtillgänglig. Ett tema framstod tvärtom mycket tydligt, och det var berättarens vilja att komma ifrån en skuld som hade med kvinnor att göra. Han skrev sig fri genom att framställa kvinnan som en obeständig och ond varelse. Hans äktenskapsroman Journal écrit en hiver (En vinterdagbok) fick mig att tänka på Strindbergs En dåres försvarstal som för övrigt först publicerats på franska med titeln Le plaidoyer d’un fou.
Detta mer eller mindre förtäckta kvinnohat skapade ett obehag hos mig, speciellt som det inte var tillräckligt raffinerat för att vara intressant. Jag tyckte att författarens ego lyste igenom alltför tydligt. Den litterära bearbetningen var inte alltid av hög kvalitet.
Min lösning blev att öppet värdera författarskapet i mitt post doc-arbete Identification et distance, Etude de trois romans d’Emmanuel Bove racontés à la première personne. Man är nog van vid att forskare som objekt väljer ett verk som tilltalar dem starkt. Här var jag lite udda. Men jag hade mina favoriter som Mina vänner och efterföljaren Armand.
Jag blev inbjuden till en Bove-konferens på universitet i Lille, där jag var den enda icke-franskspråkiga forskaren. Jag presenterade min kritiska läsning av Journal écrit en hiver. Jag menade att författarens identifikation med huvudpersonen påverkade gestaltningen negativt. Brott mot genrekrav och andra försummelser gjorde berättaren opålitlig. Det kändes lite djärvt, men mitt föredrag blev väl mottaget.
Journal écrit en hiver kom på svenska under titeln En vinterdagbok 2008. Läs den och bilda er en egen uppfattning! Den finns med på Adlibris bokrea.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kvinnohat #modernism #Frankrike
Kommentera
Anmäl textfel
