Mattias Lönnebo
En fest för livet
Efter en traumatisk händelse så finns det stora behov att återgå till det ”normala” livet igen. Trygghet, familj, vänner, igenkännande, det som man ofta tenderar att ta för givet, blir uppgraderat. Musik, film och litteratur kan hjälpa till att skänka tröst och mental vila. Så är det i hög grad med religiösa texter, eller dikter laddade med mening och djup. Efter Daesh fasansfulla illdåd och terrorattentat i Paris, har plötsligt en för mig överraskande bok blivit bestseller bland fransmännen, och man finner den bland blommor och minnesplatser. Det är Hemingways berömda självbiografi ”A Moveable Feast” eller som den svenska titeln översättning lyder: ”En fest för livet.” En mer direkt översättning vore ”En rörlig helgdag”, men det skulle inte vara särskilt slagkraftigt.
Avdelning: Klassiker Taggar: #tröst #Paris #terror #ISIS #Daesh #sorg
Kommentera
Lena Köster
Stilla dagar i kliché
Jag erkänner mig skyldig. Jag har gjort det. Ofta. Vältrat mig i de mest banala klichéerna i såväl tidskrifter som sk kiosklitteratur.
Sunkiga personers sunkiga filmsex i sunkiga stadsmiljöer kan vara något utöver det, som det förefaller vara.
Till exempel intellektuella reflektioner kring ett allmängiltigt tema och/eller stor konst av ett eller annat slag, beroende på om det presenteras som litteratur, bildkonst eller film. Till exempel.
Men romantiska och thrillerinspirerade klichéer i sk kiosklitteratur tenderar sällan att vara mer än just det. Förutsägbara infackade personer och skeenden.
Så hur i all världen kan jag lägga mig i soffan en regnig dag med dels svensk Damtidning (med de lögnaktiga rubrikerna på första sidan och skåpmaten inuti, att inte tala bilderna på folk men inte själva konsten från konstvernissage…) och dels en volym ur Harlequinserien, inköpt på Coop?!
Om jag alltså vill gälla för könsmaksmedveten hyfsat bildad litteraturälskande journalist/författare?!
Är det att låta det sanna jaget sippra ut genom kulturfasadens sprickor?
Ett jag som väljer lättsmält framför tuggmotstånd.
Jag frågar inte för att jag har ett färdigt svar att presentera. Eller ett försvar.
Jag undrar verkligen om jag är riktigt klok, när jag sjunker ner i klichéträsket och läser ut en bok, vars handling är uppenbar så fort de stolpiga huvudkaraktärerna är introducerade.
Andas den här texten förakt för lättsmälthetens popularitet? Förlåt i så fall alla ni kränkta, men jag är ju själv likadan, så kacka i eget bo kan man väl, tänker jag.
Vet bara att när jag är trött, sjuk, lite låg och behöver stilla dagar, då är klichéerna en trygghet, en filt att svepa in mig i, en bekräftelse (om än falsk) på att världen är i grunden balanserad och i slutänden beredd att låta individerna leva happily ever after. Så att det finns hopp också för mig.
Jag påstår inte att det är dåligt, inte heller att det är bra, att klichélitteraturen frodas. Skulle antagligen kunna skriva en essä om vad som egentligen förmedlas via varianter av den litteratur, som glassar fram i spåren efter tusentals likadana berättelser.
Det här är en bekännelsetext. Trots mina lyrikhyllor, konstböckerna, essäerna och den allmänna skönlitteraturen i mitt hem, går det att hitta en hel del ytterst lättsmält, massproducerad läsning, som varken ställer frågor om existensen eller kommer med andra påståenden än slutet gott, allting gott.
Ibland behöver jag min tröstnapp, men andra gånger hittar jag andra, mer avancerade njutningar…
Avdelning: Feelgood Taggar: #sunksex #Clichy #kliché #tröst #lättsmält #förutsägbart #tuggmotstånd #kiosklitteratur
Kommentera
Mikael Rapp
Efter Fittstim. Några ord till tröst...
När jag var ungefär 12-13 år var det en dag på skolan då några tjejer från klassen kom fram och frågade mig om jag var feminist. Jag var ung då och helt oengagerad i samhällsfrågor så jag frågade vad det var för något. Jag fick det berättat för mig att en feminist tror att könen ska vara jämställda. Jag tyckte svaret var rätt uppenbart. Mot slutet av dagen hade det blivit en grej och både killar och tjejer gick runt och frågade sina skolkamrater om dem var feminister.
Vi spolar fram ungefär tio år: Samma människor som då gick runt och frågade om sina skolkamrater i praktiken var för jämställdhet är upprörda, för att inte säga arga efter att ha sett första avsnittet av Belinda Olssons dokumentärserie Fittstim. Att programmet har fått en hel del känslor att blossa upp hos människor i alla åldrar är det nog inte många som missat. Speciellt om man som du läser Litteraturmagazinet lite av och till. Och det kan väl vara helt i sin ordning. Om vi utgår ifrån frågan Olsson ställer i början av första avsnittet; "Har feminismen spårat ur?" kan man ju säga att resultatet blev mindre än lyckat!
Låt mig förklara: Jag har inget problem med frågeställningen. SVTs uppgift är att granska och kritisera och som en av dem ledande politiska rörelserna förtjänar feminismen uppmärksamheten. Stå ut med mig för om det är nåt feminismen tål, så är det granskning. En rörelse vars målsättningar utan att tveka är sunda och korrekta har ingenting att dölja.
Min kritik riktar sig främst, precis som många andras, mot hur dåligt hela spektaklet var. Det är allvarligt men jag kunde inte låta bli att småle för mig själv medan jag såg det. Kan ha varit skadeglädje. Inte ofta man får se nån göra bort sig så mycket på en timme. Att påstå att man ska granska feminismen på det sätt som Olsson utger sig att göra och sedan låta hela programmet handla om feminister vars aktivism är väldigt smal i sina sakfrågor för att dessutom sen påstå att rörelsen som helhet skulle ha tappat kompassen får mig att undra om Olsson bara är ute efter att provocera.
Men jag vill ändå säga några uppmuntrande ord till dem tusentals (miljontals?) personer som blivit rosenrasade av programmet. Från min färgade bild på twitter verkar det som att programmet har fått hela massor med människor att mera aktivt organisera sig i feministiska organisationer. Är inte det bra?
Dem som redan är engagerade i samma organisationer verkar översköljda av en vilja att motbevisa Belinda Olsson och har börjat fokusera mer (eller mer tydligt i alla fall) på just dem frågor som ligger till grunden för feminismen och som Olsson påstår försvunnit från den svenska feminismen. Är inte det bra?
Det kliar så mycket i fingrarna bland de svenska mediernas debattörer att nästan alla vill vara med och kritisera programmet och prata om hur mycket fel Olsson har och varför. Det har skapat debatt helt enkelt. Är inte det bra?
Är hela efterspelet ändå inte lite win-win? Belinda Olsson fick göra tv och skapa debatt vilket hon ju åtminstone lyckats med, och feminismen har fått sig en extra liten adrenalin-boost. Inte för att det har behövts men ändå... Jag tror att den svenska feminismen kommer tjäna på Fittstim. Och om det inte vore för att hon så kraftigt övertygat mig om det motsatta så skulle jag nästan tro att Belinda Olsson på ett mycket intelligent sätt använt sig av nån sorts omvänd psykologi (om det bara vore så väl...) för att mobilisera feminister över hela Sverige. Dem kallar mig Mikael Rapp, proffsoptimist. Lycka till!
Avdelning: Taggar: #feminism #fittstim #tröst
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Mattias Lönnebo
När en förälder plötsligt dör
Allhelgonahelgen är för många den helg man särskilt tänker på sina kära avlidna. På kyrkogårdarna tänds oräkneliga ljus. I kyrkorna firas minnesgudstjänster. Stämningen är tät, musiken vacker och pietetsfull.
Inte alla tycker att det är enkelt att tala om döden, särkilt inte med barn som förlorat någon nära anhörig. Bland det svåraste är situationen för de barn som plötsligt och traumatiskt förlorat en eller båda föräldrarna. Sorgen har sin tid, och barnen behöver sörja, precis som vuxna, även om de ofta reagerar lite annorlunda. Jag har lång erfarenhet av familjers sorg och har läst en mycket bra bok av Ken Chesterson "När en förälder plötsligt dör", som jag varmt kan rekommendera.
På ett insiktsfullt och erfaret sätt understrycker han vikten av att den överlevande föräldern, lärare, vuxna vänner och andra, inte försöker sopa undan sorgen som barnen behöver genomgå. Barnen ska få vara med på begravningar. Man ska berätta för barnen även det allra svåraste, till och med när en förälder valt att ta sitt eget liv. Det kan vara den kvarvarande förälderns allra svåraste uppgift i livet; att berätta att den andre inte ville leva längre. Hur gör man det på ett skonsamt sätt? Hur blir livet normalt igen?
Det finns inga enkla svar. Det viktiga är att sanningen inte döljs, för då utesluter man barnet från verkligheten och från möjligheten att bearbeta det svåra, menar författaren. De andra vuxnas smygande reaktioner, tystanden och tigandet är ofta förödande. Till slut kryper sanningen ändå fram, ofta långt senare, och då kan det faktum att barnet inte fick veta, att det uteslöts - leda till svårhanterliga känslor av att ha blivit sviken, igen.
Barnen ska få veta. Barnen ska få vara med.
Läs den här boken.
Avdelning: Barn Taggar: #död #sorg #allhelgonahelg #tröst #recension
Kommentera
Anmäl textfel
