I sin självbiografi berättar nobelpristagaren Imre Kertész inträngande om sin barndom, om tiden i koncentrationslägren, som han tidigare skildrat i "Mannen utan öde" och om de hårda åren efter kriget i kommunismens Ungern och den långa vägen till författarskapet.

Med "Mannen utan öde" vann den ungeske författaren Imre Kertész miljoner läsare världen över. Många, kanske de flesta, av dem har frågat sig vad det är i denna skildring av en ung pojke i de nazistiska förintelselägren som är "sant" och vad som är "roman". Det är också en av de frågor som nu Imre själv tar ställning till i denna självbiografi. Den har formen av ett samtal och Kertész berättar utförligt om sin barndom, sin släkt och sina föräldrar, om återkomsten till Budapest efter kriget och om livet under kommunismen. "Dossier K" är en unik berättelse om överlevnad och kamp för det egna författarskapet.

År 2002 tildelades Imre Kertész Nobelpriset i litterqatur av Svenska Akademien.

"Kertész ställer inte frågan 'Hur blev jag den jag är?' utan: 'Hur kan jag vara den jag gjordes till?' En bok som springer ur en sådan undran kan förstås bara utgöra en lyckokatastrof. Det vill säga: en elegi över ödeslösheten. På eggen mellan fakta och fiktion, jag och motjag, återuppfinner Dossier K självbiografin som roman. Och därigenom världen. I all sitt uthärdliga främlingsskap."

Aris Fioretos i DN