När jag läser böcker föredrar jag dem som förmedlar något om livet och dess kromsprång. Därför älskar jag inte deckare för att de oftast bara underhåller i stunden. Jag vill ha något att fundera på eller lära mig. I vissa böcker kan jag inte hitta vad själva poängen är. Jag kan tänka; varför har denna bok skrivits, vad vill författaren säga?
Ni som har eller vill skriva en bok, varför vill ni göra det? Vad är själva drivkraften?
10 maj 2013
Min drivkraft är att jag har en historia som måste berättas, kan inte förklara det bättre än så..
10 maj 2013
Bra fråga. Jag tycker om att formulera mig i ord. Jag mår bra av att göra det, det gör att saker och ting klarnar i min skalle. Sen är jag oerhört fascinerad över att vi med hjälp av ord kan skapa helt nya människor och miljöer. Människor som läsarna faktiskt saknar och önskar fanns i verkligheten. Och att en text kan beröra så mycket! Det är också fantastiskt.
11 maj 2013
Jag vill berätta, underhålla. Beröra. Det låter störtlöjligt när man säger det så, men när jag läser själv så blir jag glad, ledsen, fnissig, upprörd och allt däremellan - av mina egna böcker. Grät för bara någon timme sedan när jag läste om en stackare jag skrev om för några månader sedan.
Men det finns så många berättelser därute, folk och erfarenheter som måste få berättas, av mig då. Jag skriver för att det saknas i bokhandeln, så enkelt är det.
Och det var en sådan DÄR bok som triggade mig, som TS pratar om. När jag lade ifrån mig den kunde jag bara tänka att det där var 10 väl förslösade timmar jag aldrig få igen, boken saknade helt och hållet en poäng och det enda jag tyckte verkade intressant fumlades bort via en näsduk. Irriterande som attan.
Då måste man ju barra' skriva själv, eller hur?
11 maj 2013
Precis som jag föredrar böcker med dramatiska trovärdiga livsöden, där jag samtidigt lär mig något t.ex. historiska fakta, är det en sån bok jag också vill skriva. En bok där jag utan pekpinnar visar på orättvisor då och nu.
Håller med dig beträffande deckare, de glömmer man ju så fort man läst sista ordet på sista sidan. Då föredrar jag det som kallas spänningslitteratur där det inte måste finnas en polis med som huvudkaraktär. Spänningslitteratur kan vara mycket, spänning kan byggas upp på så många skiftande sätt.
11 maj 2013
Svårt det där med att dela upp i genrer. Ta deckare t.ex.! Det är ju milsvid skillnad mellan t.ex. Åsa Larsson och Camilla Läckberg.
Helt klart föredrar jag Åsa Larsson. Hon skriver fantastiska romaner, även om det också finns mord med i bilden.
11 maj 2013
Jag är driven av att jag känner att jag har något att berätta men jag är nybörjare eller återfallare då jag skrev mycket under min tidiga ungdom men det är ganska länge sedan. Jag håller inte med om att deckare underhåller för stunden, för mig skapas det en massa bilder och scenario i mitt huvud och de kan finnas kvar länge. Även en mening kan fastna och jag går och funderar på vad den meningen sa just mig. Jag gillar all sorts litteratur men håller med att Åsa Larson skriver fantastiska romaner.
12 maj 2013
Min främsta drivkraft är att jag vill utveckla mitt tänkande samt att skapa något unikt.
Sen att man har saker som man vill berätta ger mig bara extra drivkraft. Har även en vana att kunna prata mycket om allt möjligt, fick rådet från olika vänner att jag skulle börja skriva.
12 maj 2013
Jag har alltid skrivit - -så länge jag har kunnat skriva i lågstadiet.
För mig är det mest ett behov att av förmedla andra människors livsvillkor, känslor, omständigheter, svårigheter, önskningar och drömmar. Men även texter som förmedlar information om specifik kunskap läser och skriver jag gärna.
Jag skulle tro att skrivandet är ett sätt för mig att göra mig hörd. Och att bearbeta livet. Det har också varit källan till erkännande från andra.
Under en period på ett och ett halvt år gick jag i terapi och skrivarkurs samtidigt. För mig var det en väldigt kreativ period då jag växte enormt.
Verbalt känner jag att jag blir mer eller mindre överkörd i många sammanhang. När det gäller skriven text lyssnar folk på ett helt annat sätt.
Och jag har en aldrig sinande fantasi och ett långt liv fyllt av erfarenheter att ösa ur.
12 maj 2013
Jag vill skriva historien som jag själv skulle vilja läsa. Dessutom tycker jag att skrivande är ett fantastiskt bra sätt att roa sig- att man bestämmer allt själv, till skillnad från om man läser eller ser på TV är ju oemotståndligt.
12 maj 2013
Min drivkraft är att jag har så jädrans mycket fantasi och jag har en del saker som behöver luftas och som kanske främst kvinnor skulle ha nytta av?
12 maj 2013
Jag tror att det är oerhört individuellt vad som är ens drivkraft. Hör på mig! Se mig! Jag har något viktigt att säga! Med ilskan som drivkraft har man ett gott bränsle. Det kan föra en framåt genom den mest snåriga skrivprocess.
13 maj 2013
Jag kan nog inte svara på den frågan, vad som är drivkraften, eftersom jag har så många olika typer av berättelser i huvudet.
I gårdagens "Babel" intervjuades Shani Boianjiu, israelisk ung kvinna som studerat i USA. Hennes bok "Det eviga folket är inte rädda" har uppmärksammats i europa just för att hon beskriver hur det är som artonårig flicka att värvas i det militära. Men...för oss är det "exotiskt", bara tanken på att ALLA ungdomar gör värnplikt och att det dessutom är så "riktigt" så att man under det året hinner uppleva att sin väninna fått huvudet bortsprängt. Men...hon blir lite förvånad över "uppståndelse". "Det är ju bara så det är, jag ville bara berätta om några tjejer som växte upp, precis som jag. Inte ville jag berätta något särskilt inte. Jag tror inte på det sortens skrivande". Sååå...jag menar väl att om man bara sätter sig ned och skriver något, så kommer alla alltid att dra slutsatser utifrån sina liv och inte alltid de jag själv tänkt som författare. Pija Lindenbaum har ju också beskrivit sina böcker lite så - jag skriver något jag tycker är kul och som poppar upp i huvudet, om man tycker om det så är det väl bra".
Nej, jag tror inte att man ska försöka att "frälsa" andra likt någon Coelho, utan bara vara sig själv och berätta en historia man själv skulle tycka om att läsa. Man är ju ingen allvetande skräphög ändå som sitter inne med SANNINGEN om livet liksom.
13 maj 2013
Min drivkraft är nog en inneboende vilja att berätta. Jag gör det alltid. I samtal med andra så blir det jag säger en historia på ett eller annat sätt. Det är den jag är. A storyteller.
Jag skrev i svar till en kommentar jag fick på en av mina texter att jag har nog alltid haft svårt att befinna mig helt och hållet i "nuet". En del av mig befinner sig alltid i en annan värld, som utforskar, som ser, som upplever, som tar reda på, som bekantar sig med de personer som dyker upp där. Att inte berätta är att ta död på en av mina mest dominanta och sensitiva personlighetsdrag. Den egenskapen brottas dock med en annan stark sida av mig: den inre kritikern, som ifrågasätter om jag verkligen kan få ner det på papper.
13 maj 2013
Min drivkraft är egentligen många. Frågan är om man blir en bra författare när man är så splittrad... Jag har 'i mig' både ungdomsböcker i sin linda, fantasyprojekt och en bok med självbiografiska drag (bara som stomme alltså) om utbrändhet. Detta är ju väldigt olika genrer och de flesta författare verkar hålla sig till endast en. Kanske är det så man måste göra?
Men en genomgående drivkraft tycker jag nog är att jag vill skriva en bok som får folk som läser den att må bra, att bli glada. Tänk att få skriva en bok som får läsaren att sitta och skratta utan att kunna sluta, på tåget t ex där alla ser en, det vore väl något? Eller ge någon den där härliga feelgoodkänslan som gör att man rekommenderar boken till alla man känner...
14 maj 2013
Det är egentligen hemligt. Men så här mellan dig och mig:
För många år sedan när tanken först började gro var det helt enkelt drömmen om att en bok skulle finnas med mitt namn! Jag har inga egna barn och boken skulle kunna vara det som finns kvar efter mig.
Jag har ett mycket brokigt yrkesliv bakom mig men har nu oerhört kul i mitt arbete. Jag är informatör och utbildare och berättar om saker som åhörarna först inte tror är kul (Förvaltningsrätt och den allmänna socialförsäkringen) Men jag ser det som en utmaning att berätta så att alla Blir nyfikna. Samma sak alltså med mitt skrivande. Jag skall skriva så spännande att alla sitter och läser andäktigt och undrar - hur skall det gå!!!
19 maj 2013
Jag vill beröra, dela med mig av mina upplevelser. När jag läser vill jag lära mig något, läsa ett kapitel sen behöva fundera - då är boken bra eller streckläsa funkar med ;) Men när jag skriver vill jag ge något, att läsaren får med sig något att tänka på.
Men när jag skrev en roman, stod nån bakom mig och berättade vad det skulle stå, iaf kändes det så, för har ingen aning vad handlingen kom ifrån! Det bara rann ur mig!
Mia Nordberg
Jag är... Mia, kvinna, mamma, farmor, Håkans tjej, skrivare, drömmare, snäll, lite klok, lite galen, glad, praktisk och lite lat... ;oD
25 maj 2013
För mig har skrivandet varit ett sätt att dokumentera dagar, månader och år. Vad ska jag göra med alla mina dagböcker? Går tillbaka ibland och ser att det också varit ett sätt att bearbeta vissa händelser. Lite "terapi" kanske i stort som smått men också ett tillstånd av här och nu. Precis som vid målande så är jag fokuserad när jag skriver och allt annat blir oviktigt. Tiden går fort, ibland löper pennan lite för fort. Just nu har jag lite stillestånd i skrivandet. Står inför del 3 om dramaturgi och tycker att det är så svårt!! Vill och kan säkert komma igen. En liten paus bara för det här är ju så roligt!
4 juni 2013
Välkommen till LitteraturMagazinet Skriv!:s nya diskussionsforum.
Här diskuterar vi allt som har med skrivande, utgivning, författarskap, etc att göra.
Tankar om böcker ni läst, eller andra författare, hör inte hemma i detta forum, utan
dessa frågor kommer att avhandlas på andra delar av LitteraturMagazinet.
LitteraturMagazinet förbehåller sig rätten att utan motivering plocka bort
forumtrådar och foruminlägg.
Forumkategorier - Skriv!
Diskussionsforum
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Zakay
23 mars 2014
Antal inlägg: 5
Senaste inlägg: Mia Nordberg
17 september 2013
Antal inlägg: 23
Senaste inlägg: Michi Lantz
17 maj 2013
Antal inlägg: 21
Senaste inlägg: MetaGalax
19 juni 2013
Antal inlägg: 20
Senaste inlägg:
20 september 2016
Antal inlägg: 9
Senaste inlägg: Sam Kamber
12 maj 2013
Antal inlägg: 7
Senaste inlägg: Mia Nordberg
17 september 2013
Antal inlägg: 7
Senaste inlägg: H Limér
2 juni 2013
Antal inlägg: 29
Senaste inlägg: Maria Arell
15 oktober 2013
Antal inlägg: 7
Senaste inlägg: Linnéa L
22 maj 2013
Antal inlägg: 6
Senaste inlägg: Ola
23 juni 2013
Antal inlägg: 26
Senaste inlägg: Anita B-J
7 maj 2014
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Gun T Ståhl
4 december 2013
Antal inlägg: 9
Senaste inlägg: Thérèse
17 maj 2013
Antal inlägg: 9
Senaste inlägg: Eva Ekberg
20 maj 2013
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: J.Huss
20 maj 2013
Antal inlägg: 5
Senaste inlägg: Ninna O
12 maj 2013
Antal inlägg: 52
Senaste inlägg: Rebecka
23 oktober 2013
Antal inlägg: 16
Senaste inlägg: Håkan Öqvist
1 september 2013
Antal inlägg: 16
Senaste inlägg: Håkan Öqvist
1 september 2013
Antal inlägg: 21
Senaste inlägg: MetaGalax
19 juni 2013
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Gun T Ståhl
4 december 2013
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Zakay
23 mars 2014
Antal inlägg: 5
Senaste inlägg: Mia Nordberg
17 september 2013
Fler tips om Scrivener: http://www.jb.silfversparre.com/tag/scrivener
20 september 2016
Jag vill också gärna veta om skrivarskolan är slut, eller inte?
16 maj 2014
Jag undrar detsamma. Skulle varit kul att kunna göra de första delkurserna som jag missat på grund av tidsbrist...
10 maj 2014
Ordet "hen" är i västerbottnisk dialekt ett ord för han. Alltså ett maskulinum. Femininum är "henna". Man säger "en hen" när man talar om den här pojken/mannen och en henna när man talar om den här flickan/kvinnan. "En den" respektive "en denna" är den där pojken/mannen och den där flickan/kvinnan.
Detta gör att det för mig är helt absurt att höra och läsa hur ordet används idag. Jag blev ledsen när jag såg att ordet användes för att påvisa att jag t.ex. ännu inte startat någon forumtråd här på Litteratur Magazinet. "Hen har inte skapat någon forumtråd ännu."
Jag är ingen han!
Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på ordet "den"? Den här personen, den här människan! Dessutom har vi ju ordet "hin" som finns i vårt språk sedan gammalt.
"Ordet Hin är ursprungligen ett pronomen med betydelsen "den där", "den andre" men förekommer numera i sin ursprungliga betydelse endast i ålderdomliga sammansättningar som till exempel "hinsides". ( Wikipedia)
Jag ber er, ansvariga för den här sidan: Plocka bort ordet hen på det sättet som ni använder det idag. För många av oss i vårt avlånga land är hen inte ett könsneutralt ord.
7 maj 2014
Hej David, ditt projekt låter litegrann som min, så jag kan tänka mig att vara den tredje i "unionen", om mitt manus får ert fulla stöd i sådant det brister.
23 mars 2014
Fick till svar av ett bokförlag att först kommer redan etablerade författare ut, sen kändisar som skrivit ngt, sen journalister och sist i skalan vi som kämpar att synas. Det handlar om att bokförlagen vill ha in pengar och vara säkra på det genom att i princip alltid ta det säkra kortet. Men vi ger inte upp, eller hur? Gun T Ståhl
4 december 2013
Jag bara skriver, orden bara flöda ur mig utan att jag ens kan tänka......
Jag älskar att skriva. Men ibland får man skrivarkramp och inget flöda ur en.
HUr gör ni? När fantasin inte längre räcker till. Jag tycker plötsligt alla uppgifter är så svåra, och fantasin står still och jag får inte ner något på pappret....... :(
Några tips?
23 oktober 2013
Jag har valt den senaste boken jag läst, "Sankta Psyko" av Johan Theorin. Jag har den som ljudbok, så det kan hända att jag minns vissa detaljer fel. OBS! Innehåller mycket spoilers.
1. Anslag
Han börjar med ett brev till en seriemördare, skrivet med förtjusning och hyllande.
Redan i inledningen får jag en lite förvirrad känsla av Jan, huvudkaraktären. Var det han som skrev brevet? Är han fascinerad av mördaren?
2. Presentation
Vi får följa med Jan på en arbetsintervju, man får veta mer om vem han är. En förskolelärare som söker jobb på ett mentalsjukhus, eller ja, en förskola som ligger vid ett mentalsjukhus.
Under intervjun förstår man att Jan döljer något som hänt på ett tidigare jobb. Här ökar min misstanke mot honom, är han en pedofil, mördare? Vad har han gjort?
3. Fördjupning
Jan får jobbet och börjar som förskollärare på Sankta Psyko som mentalsjukhuset kallas. Man får lära känna honom lite mer. Men författaren drar ut på det väldigt länge. Det tar lång tid före jag känner att jag vet vem Jan är och vad hans agenda är. Faktum är att det får man knappt reda på förrän i slutet.
Fördjupningen känns som den större delen av boken. Vi får veta mer om Jans bakgrund, steg för steg. Han kanske inte är så skum ändå?
4. Upptrappning
Jans agenda är nu känd och här får man följa med honom när han försöker nå sitt mål. Nu känns det som att jag vet vem Jan är. Han ska bryta sig in på mentalsjukhuset och försöka befria en gammal barndomskärlek. Allt han gjort, sättet han levt har på något vis varit för henne.
5. Klimax
Jan blir lurad av dem som är tänkt att hjälpa honom bryta sig in, han blir istället kidnappad av en kollega och seriemördaren som suttit inne och som låtsats vara hans barndomskärlek i bl.a brevkontakt.
6. Avrundning
Jan är tänkt att bli beskylld för seriemördarens brott, men lyckas rädda en pojke och ta med sig seriemördaren ner för en klippa. Mördaren dör, Jan hamnar i koma. Kollegan går fri, för nu i alla fall.
Barndomskärleken besöker förskolan och förstår att Jan jobbat där.
Det avslutas med många frågor. Ska Jan överleva? Kommer han få träffa sin barndomskärlek till slut? Kommer hon vilja det?
Jag tycker boken är uppbyggd på ett sådant sätt så man kan nästan aldrig tycka om Jan. Större delen av berättelsen är jag väldigt skeptiskt till hans person. Man vet inte om han är en psykopat eller vad det handlar om. I slutet känns han mest desperat. Men författaren fick med mig i hela boken ändå, trots det här. Genom att ge mig lite, lite information i taget. En brödsmula i taget istället för en hel macka. Smart berättande, kanske. Men det gör inte boken bättre.
23 oktober 2013
Jag har valt min absoluta favoritbok, Spela för mig Zorba av Nikos Kazantzakis. Jag älskar boken på grund av den målande beskrivningen av både sceneriet och karaktärerna, allvaret och den alltid närvarande humorn.
Anslag:
En ung engelsk författare har ärvt en liten bit mark med en nedlagd gruva på Kreta och beger sig dit för att se om det finns något guld kvar att finna och samtidigt hoppas han kunna skriva en bok. På ett café i Pireus i Aten träffar han livsnjutaren och levnadskonstnären Zorba som genast övertalar engelsmannen att anställa honom som tolk och tjänare och handlingen tar genast fart.
Presentation,
Om engelsmannen får man veta att han är en artig engelsman som kommer från en något finare familj än medelklassen. Han äskar böcker.
Om Zorba får man veta att han är en kvinnotjusare och dryckesman som inte backar för något. En livsnjutare av rang med ett aldrig sinande positivt tänkande.
Fördjupning;
Hela bokens inledning är en fördjupning i personen Zorba och vad han varit med om tidigare i livet. Man får en liten uppfattning om vem engelsmannen är men inte mer än att man förstår att han inte vet mycket om livet, att han bara varit kär en gång och att han är en artig person. Zorba är hans raka motsats. En berest man som även deltagit i krig och givetvis haft många älskarinnor. Han har även varit gift en gång och vet allt om kärleken.
Upptrappning
Det händer mycket och man tvingas ett tag att tvivla på Zorbas avsikter. Engelsmannen grubblar mycket. Det blir även våldsamheter och givetvis får Zorba en änka att falla som en fura för hans burdusa men romantiska charm.
Kommer de att komma fram till gruvan och kan engelsmannen lita på Zorba.
Klimax
Det blir skottsalvor och ond bråd död och Zorba och engelsmannen skiljs åt på ett oväntat sätt.
Avrundning
Engelsmannen lär sig av Zorba om livet och härligheten. Hur livet skall levas. Eftersom det är mer än tio år sedan jag läste boken och skriver ur mitt minne. Så jag hoppas jag att jag inte har fel när jag skriver att boken är en hyllning till livet.
Boken är riktigt bra och underhållande med mycket dramatik, kärlek, humor och allvar.
22 oktober 2013
Novellen jag arbetar på just nu börjar så här:
"I ett hav av fallna krigare satt hon med huvudet böjt som i bön."
15 oktober 2013
Tror jag ska förtydliga mig lite och förhoppningsvis få några svar :)
Är en Mac att föredra?
Ska man ha trådlöst tangentbord? Nackdelar med ett sådant och kan det användas till alla datorer?
Jag skriver oftast hemma och behöver inget med lång batteritid.
Hoppas någon har några tips!
Tack på förhand!
/Lolo
15 oktober 2013
DEL 3 övning1
Nattens hjärta av Judith Lennox.
När 18-åriga Kay Garland får tjänst som sällskapsdam åt Miranda Denisov öppnar sig en helt ny värld. Historien utspelas på 1930-talet. De två flickorna kommer från två olika miljöer som ger kontrast i berättelsen, de utvecklar en skark vänskap. Men när Miranda blir kär i en man tror omgviningen att Kay har hjälpt henne och håller affären hemlig. Deras vänskap sätts på prov och de går skilda håll. Andra världskriget bryter ut och det blir svårt för Kay och Miranda. Men deras vägar korsas igen och ny vänskap uppstår. Bken är gripande om svek, sorg och kärlek.
22 september 2013
Jag skriver rätt opp o ner hela berättelsen. Sen går jag in och ändrar byter, lägger till...Men har svårt när någon dör, då måste jag sörja lite innan jag kan gå vidare...
Mia Nordberg
Jag är... Mia, kvinna, mamma, farmor, Håkans tjej, skrivare, drömmare, snäll, lite klok, lite galen, glad, praktisk och lite lat... ;oD
17 september 2013
Jag vill gärna ha riktiga platser. När jag skrev om prästgården googlade jag tills jag hittade en som inte var privatägd. Har varit där på research och det är jättekul! Har även skrivit berättelser om Stockholm och Visby och gjort samma resa dit =) Det ger en dimension till på skrivandet.
Mia Nordberg
Jag är... Mia, kvinna, mamma, farmor, Håkans tjej, skrivare, drömmare, snäll, lite klok, lite galen, glad, praktisk och lite lat... ;oD
17 september 2013
Jag skriver grundhistorien, skriver in vändningar, skissar huvudpersonerna. Sedan ger jag liv till berättelsen. Bygger på min personer, lägger till nya. Tar bort något. Renodlar en tanke. Ibland lägger jag till någon som bara glider förbi. Som Reidunn som bevittnar ett mord utan att riktigt förstå det.
Mitt problem blir snarare det att boken hela tiden blir så mycket bättre. När skall jag vara nöjd? När är jag färdig?
Skriver historiska kriminalromaner.
"Döden i vedboden
Gamle Reidunn såg ut genom fönstret. Det färglösa grova gräset och de taggiga buskarna utanför dröp av fukt. Hösten var långt gången. Snart var vintern här. En gång i tiden hade hon varit Reidunn den sköna, sedan hade hon blivit Lyfryds kona. Därefter Sigrids mor, och efter ett par år farmor till lille Tomas och brodern Siglow. Sedan några år var hon stackars gamla Reidunn, det kunde ingenting ändra på, inte ens hennes dottersöner Tomas och Siglow. Hon hade fått dottern allt för sent i livet. Barnbarnen var för små.
Hon hade packat. Det som fanns att packa. Ett knyte, mer blev det inte. Snart blev hon hämtad.
Hon såg ut. På den tröstlösa biten betesmark utanför. En helt ung kvinna kom gående en bit bort. Ännu mest en flicka. Hon gick där ibland. Bakom gick en yngling. Välbeställt folk, det kunde hon se trots att det inte var så mycket bevänt med synen numera. De gick in i ett gammalt övergivet ruckel. Hade varit en vedbod en gång i tiden.
Hon såg på Siglow. Dottersonen sög på en bit kokt rova. Så stora bitar fanns det inte längre för gamla Reidunn. Inte i det här huset. Det var länge sedan hon gjort skäl för maten. Hon fick småbitarna. Avkoket. Vattnigt rovmos. Bitar från rovan trillade ner på golvet. Hon tog träsleven och daskade till lille Siglow.
”Se upp med vad du gör!”
Hon såg ut genom fönstret. Väntade. En hel evighet. Men så hörde hon vagnen. Kände igen gnisslet. Jo, det var svärsonen som kom. Det var dags.
Hon skulle skickas till undantagsstugan ute vid släktgården. Den där dragiga stugan med jordgolv och sprucken murstock. Där skulle hon få genomleva de sista dagarna av sitt liv. Ved fanns det gott om i skogarna runtikring. Annars fanns det inte mycket. Mest bara rovmos att klara sig genom vintern med. Lite korn till gröt. Ett par värphöns. Lite torkat fårkött som måste räcka länge.
Reidunn tittade ut genom fönstret igen. Ännu ingen vagn. Ynglingen kom ut från boden. Hans blick såg vild ut. Han höll en blodig yxa i handen. Slängde tillbaks den in i boden. Märkligt.
Men varför skulle hon bry sig om den saken. Visby brydde sig inte längre om henne. Hon brydde sig inte om det som hände i Visby. Vagnen var här. Hon reste sig, tog sitt knyte."
16 september 2013
"Det finns ingen som gillar en bödel. Inte ens bödeln själv."
De första orden i min historiska deckare.
10 september 2013
Ingen genomgår väl samma resa. Men när jag började skriva så bara skrev jag. Lät bli att rätta, fixa till. Sparade det till sen.
Första upptäckten när jag gick tillbaks, var att jag borde slängt och skrivit om det som blev allt för dåligt. Istället för att rätta och putsa så mycket. Men det var först när helheten började bli klar som det var möjligt att skriva just det där stycket bra. Så låt det dåliga stå sådär ett tag, till sen...
Nästa läxa igen, den var att slänga. Även det som var bra, om det inte hörde till historien helt enkelt. Blev för mycket kuriosa som dränkte det jag ville skriva. Att slänga även det som var bra, det var den svåraste läxan.
10 september 2013
Jag läser och skriver i princip bara fantasy men har dock svårare för science fiction. Fanrasy har jag läst så länge jag kan minnas. Det är på något sett bara de böckerna som fångar min uppmärksamhet och fyller det syfte jag läser för. Jag läser för att bli inkastad i en annan värld, för att få fly verkligheten för en liten stund. Det tycker jag är svårt att göra i "vanliga" böcker så som deckare eller romantik.
Jag hade dock denna diskussion med min pappa, som också är ett stort fantasy-fan. För några år sedan räknades inte heller deckare som någonting man gick runt och skröt om att man hade i bokhyllan. Deckare som nu är en av de största bokgenrerna (böjning?). Som flera redan har nämnt är fantasyn mycket större i t ex. England och USA än vad den är här i Sverige. Kanske kan fantayn ta sin plats som "finkultur" även i de svenska bokhandlarna om 20 år precis så som deckarna har gjort?
4 september 2013
- Hej, va?
...
- Jasså, är du upptagen.
- Hm, jag kan ringa tillbaka…
- Ok, i stallet?
- Inte hänga ”hästläpp”!?
- Haha, var fick du det ifrån?
...
- Det var ju fett. Haha.
-Vaddå ryckt?
...
- Jaha, nu fattar ja'.
- Ni hästtjejer kör med så jävla fega ord, så man inte skall ”greppa”.
...
Hann du ”prata” med din mamma?
…
Om höstfesten?
...
Om du får följa med?
…
”Vaddåfö”?
...
Lägg ner…
Jag har redan lovat din morsa att…
...
Vad ”bliru degi förnurå”?
- Ja lipa då.
- Ja, jag skrev till henne på Facebook att jag inte skall ta dig. Inte ha sex med dig före 18 asså.
...
- Blev hon arg?
...
”Vaddårå”, jag är sjysst mot dig ju.
- Men, jag vågade inte ringa ju.
- Är DU arg nuuu?
…
Vänta, äh - fa'n
-
-
-
...
Tja Pontus!
- Köru NetWarrior?
...
Jag lägger ut min del om en halvtimma.
...
Fan, jävla täckning,
- Hörs.
1 september 2013
Jag valde boken "Jenny S" av Denise Rudberg. Inte för att det är min favoritbok, utan för att jag själv skriver på en relationsroman och för att denna var en av hennes första böcker.
Anslag:
Författaren berättar om Jenny och hennes relation till sambon Jocke och bästa vännen Katta. Tidigt avslöjas att Katta och Jocke har en affär och att detta har pågått en längre tid, vilket får Jennys tillvaro att rasa samman. Hon beslutar sig för att lämna orten.
Presentation:
Här får man tillbakablickar från Jennys barndom. Föräldrarnas skilsmässa, de hemska åren med styvfadern och varför hon hamnade i den lilla orten utanför Jönköping. Man får också läsa om hur hon träffade både bästa vännen och sambon och hur deras relation utvecklats under åren. Denise skriver om detta parallellt med en beskrivning av Jennys nya liv i Stockholm.
Fördjupning:
Här får vi veta mer om hur Jenny egentligen känt kring de gamla relationerna samtidigt som det händer nya spännande saker i livet som receptionist i Stockholm. Hon börjar öppna sig för en ny man och de inleder en relation.
Upptrappning:
En gammal kollega från Jönköping hör av sig och berättar att Jennys pappa hastigt gått bort och hon tvingas tillbaka. Där får hon på nytt konfronteras med sin före detta bästa vän och sambo. Hon får reda på att de gjort slut och att sambon vill ha henne tillbaka. Jenny blir mycket förvirrad över vad hon vill.
Klimax
Pappan begravs och i samband med detta kommer en massa gamla känslor upp. Jenny blir osäker och är på väg att ta tillbaka sambon när hon plötsligt inser att det är den nya mannen hon vill ha och skäller ut sambon. Plötsligt väller allting över henne och hon skäller tills hon blir utmattad.
Avrundning
Jenny åker tillbaka till Stockholm och fortsätter sitt liv där och beslutar sig för att ge relationen med den nye mannen en chans.
En story med inslag som många kan känna igen sig i. Enkel men ändå spännande. Ska hon återvända och ta tillbaka sambon eller välja livet i Stockholm?
27 augusti 2013
Recensioner Skriv!
Recension: Det som får plats
av Marica Källner
Recension: Ordförrådet. En upptäcktsfärd genom språket
av Johan Althoff
Recension: Skriv om och om igen
av Ylva Karlsson
Recension: Att skriva
av Stephen King
Recension: Så gör jag
av Bodil Malmsten
|
|
Inlägget har 2 svar/
Svara på inlägg
eller
Det är som att det finns personer som ska synliggöras, berättelser som måste berättas, ord och satser plågar mig tills de kommer på pränt. Verklighetens historier och människoöden som inte får försvinna i glömska, men också det som stiger fram ur mina egna känslor och erfarenheter är ett kapital som pockar på uppmärksamhet, delaktighet och samband.
Kvinna med läslust, skrivklåda och målarmåste. Hundar, ungar och en smula galenskap.