Om jag säger "hen", vad säger ni?
12 maj 2013
Inget. Det är ett praktiskt ord som fyller ett hål i vårt språk.
12 maj 2013
Första dagen Skrivarskolan hade öppnat och vi släppt in de första 100 medlemmarna fick vi följande kommentar från en av deltagarna: "Skulle börja på skrivarkursens övningar, när jag såg att Ni använder ordet "hen". Tappade all lust att fortsätta..."
Hen hoppade av.
12 maj 2013
Hen fyller verkligen ett stort hål i Svenska språket. Den som är religiös och funderar lite borde verkligen fundera över hen.
12 maj 2013
Hen, jag gillar det ordet men behöver lite tid att vänja mig. Försökte faktiskt skriva om hen men fastnade. Tänker göra nya försök!
12 maj 2013
Jag som ser mig själv som en modern människa, hajade nästan till över att jag blev så provocerad över att själv benämnas som hen, här på forumet!
Men jag vänjer mig väl. Jag var även en motståndare till slimmade jeans en gång i tiden, men sådana använder jag ju dagligen... :-)
12 maj 2013
Ett jättebra ord som jag använder aktivt i mitt språk i vardagen!
12 maj 2013
Jag är väl inget fan av ordet, lika lite som jag är fan av ordet snippa, även om båda fyller något slags tomrum i språket. Men jag börjar vänja mig. ;) Använder dock inte ordet själv.
13 maj 2013
Praktiskt. Använder det istället för att skriva ”hon/han”. Har svårt att förstå varför en del blir så provocerade av något som fyller en verklig funktion både när det gäller språket och alla könsöverskridande.
13 maj 2013
Ett väldigt efterlängtat ord. Jag såg en lång skriftlig anvisning angående ett jobb. På tolv ställen stod det "honom/henne" eller "till honom eller henne" eller "åt honom eller henne". Och på åtta ställen "Han/hon", "Han eller hon". Texten blev väldigt mycket längre än om vederbörande kunnat skriva "hen" på dessa ställen istället.
13 maj 2013
Jag tycker det fungerar alldeles utmärkt i många sammanhang, som t ex här på forumet/sidan. Men det finns situationer där jag vill uttrycka hon eller han, för att göra skillnad på själva könen. Hen associerar jag mer som att det kan vara både/och, dvs båda könen inkluderade utan skiljelinje. Am I making any sense? :)
13 maj 2013
Har väl samma inställning till hen som jag har till alla matbilder på twitter, facebook, instagram, hur klarade sig folk innan ordet? Det har funkat utan ordet för mig i över 40 år och jag lär klara mig utan det resten av livet också. Precis som jag klarar mig utan att lägga upp en massa kort på min mat. ;)
13 maj 2013
Det finns redan ett könsneutralt ord för en eller flera person/-er och det är man. Den aggressiva lilla feministen i mig jublar skadeglatt!
13 maj 2013
Förstår att det är användbart i många sammanhang men för mig känns det inte naturligt att använda.
13 maj 2013
Jag tycker hen är ett alldeles utmärkt ord som faktiskt inte har ett dugg med sexuell läggning att göra, som det har skrikits så mycket om.
Det är ett pronomen! Att användas när man vänder sig till (eller talar om) personer som kan vara såväl man som kvinna! Inte både och samtidigt! T.ex. i allmänna utskick från myndigheter, eller som här där både kvinnor och män är lika välkomna.
Hittills har man varit tvungen skriva mer eller mindre omständliga varianter av: han och hon, han eller hon, vederbörande, personen ifråga. Med ordet hen kan man välja en kortare form att variera sig med.
Och sen är det ju inget som hindrar att man som skrivnörd roar sig emellanåt med att skriva något där en hen är huvudpersonen. Det har jag gjort i ett par kortnoveller. Kan lova att läsaren blir vilsen när hen inte kan placera vilket kön det är frågan om. =D
13 maj 2013

Det är ett mycket bra ord och jag är SÅ glad att det äntligen börjar användas ordentligt. Jag och min bästa vän använde det på högstadiet för femton år sedan i diskussioner om gud, men det föll i glömska några år därefter. Nu använder jag det glatt och lär inte sluta. Det underlättar både när jag skriver och föreläser.
14 maj 2013
Jag har en kluven inställning till det ordet. Det är väl det att jag är så urbota konservativ kanske. Jag tycker å ena sidan att ett könsneutralt ord som gör att man slipper skriva 'hon/han' eller 'personen i fråga' etc är toppen, å andra sidan tycker jag det känns helt knäppt. Däremot storgillar jag ordet 'snippa'. Ett naturligt ickeladdat ord, som snopp, varför har det behövt ta sån tid innan det kom?
I en bok skulle jag nog tveka inför att använda ordet 'hen', om det inte var just en diskussion i boken om just ordet i sig.
14 maj 2013
Varsågod!
Jag förstår inte motståndet, men har hittills inte använt mig av hen själv. I Finland har man ju samma ord för hon och han, så det är inget nytt.
19 maj 2013
Tycker ordet i sig är användbart när det används för att byta ut "hon/han", däremot förstår jag att det är väldigt laddat för många eftersom diskussionen drog igång vid samma tid som "könsneutral uppfostran" var på tapeten och somliga föräldrar började med att inte berätta vilket kön deras nyfödda barn hade..
Jag gör skillnad på att använda ordet i till exempel uppsatsskrivande (något jag själv gör), och att tuta i barn att de är en Hen som uppfostras av Pampa och Pampa.. (något jag själv inte skulle göra). Men vill andra göra det så visst, kör på!
Väntar med spänning på att se om alla ojämlikheter på till exempel arbetsmarknaden utplånas om tjugo år när "hen-generationen" börjar söka jobb, eller ännu hellre om trettio-fyrtio år när de kanske sitter på andra sidan skrivbordet och ska anställa folk :)
23 maj 2013

Jag gillar inte ordet. Tidigare har det funkat att skriva utan det ordet och känner inte att ett tomrum fylls. I tal känns det ännu mer märkligt med ordet hen. Men,jag är ingen surpropp som hoppar av för att jag ser ordet här!
25 maj 2013
Vad ska jag köpa i födelsedagspresent till hen, en bh eller ett par boxershorts? Vad tycker ni?
27 maj 2013
Jag tycker det är rysligt praktiskt, framför allt när man slipper skriva hon/han som någon skrev ovan.
27 maj 2013
Som många andra nämnt anser jag att det fyller ett hål i språket. Tycker även om att det är till viss politiskt laddat - samhället utvecklas och språket borde också göra det. Tycker det är lättare att använda i text än i vardagligt samtal.
28 maj 2013
Man klarade sig fint utan bilbälte förut med.
*rullar med ögonen*
Det är bara att gilla läget, språket förändras och utvecklas. Snippa som några tar upp här blir jag bara matt på eftersom jag vet ursprunget. Det är tydligen pråbläääm med höna, mus, puppa eller skrev(som dessutom är neutralt). Snippa handlar bara om vissas obekvämhet med sitt eget kön, inte att fylla en tomhet i språket som nu hen gör.
Det finns de som inte använder datorer heller, trots att det underlättar vardagen enormt mycket.
Jag säger inte bakåtsträvare, huvudsaken är att alla är nöjde med sitt liv. Jag bara undrar varför folk blir så störda på nya ord. Ju fler desto bättre, säger jag. Alla nya ord behöver inte vara långa och krångliga bara för att det är på svenska, en del är korta och kärnfulla.
Är det för att det är ett "nytt" svenskt ord och inte ett låneord från franska eller engelska? Kanske.
Jag säger som karamellodiktstependiaten Wille C - varför gå omkring och vara envis, då bodde vi ännu i kojor av enris.
1 juni 2013

Nja Hen är inget ord jag kommer att använda dock. Lyssnade på radio nyligen där man tog upp frågan på ett skojigt sätt, Annica Lanz lät oss lyssna till en som faktiskt sa: "hun" - på bred skånska. Vilket gav debatten ett lyft, enligt mig.
Han, hon, hen, åsså "hun" :)
Mia Marcus
3 juni 2013
Ordet "hen" är i västerbottnisk dialekt ett ord för han. Alltså ett maskulinum. Femininum är "henna". Man säger "en hen" när man talar om den här pojken/mannen och en henna när man talar om den här flickan/kvinnan. "En den" respektive "en denna" är den där pojken/mannen och den där flickan/kvinnan.
Detta gör att det för mig är helt absurt att höra och läsa hur ordet används idag. Jag blev ledsen när jag såg att ordet användes för att påvisa att jag t.ex. ännu inte startat någon forumtråd här på Litteratur Magazinet. "Hen har inte skapat någon forumtråd ännu."
Jag är ingen han!
Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på ordet "den"? Den här personen, den här människan! Dessutom har vi ju ordet "hin" som finns i vårt språk sedan gammalt.
"Ordet Hin är ursprungligen ett pronomen med betydelsen "den där", "den andre" men förekommer numera i sin ursprungliga betydelse endast i ålderdomliga sammansättningar som till exempel "hinsides". ( Wikipedia)
Jag ber er, ansvariga för den här sidan: Plocka bort ordet hen på det sättet som ni använder det idag. För många av oss i vårt avlånga land är hen inte ett könsneutralt ord.
7 maj 2014

Välkommen till LitteraturMagazinet Skriv!:s nya diskussionsforum.
Här diskuterar vi allt som har med skrivande, utgivning, författarskap, etc att göra.
Tankar om böcker ni läst, eller andra författare, hör inte hemma i detta forum, utan
dessa frågor kommer att avhandlas på andra delar av LitteraturMagazinet.
LitteraturMagazinet förbehåller sig rätten att utan motivering plocka bort
forumtrådar och foruminlägg.
Forumkategorier - Skriv!
Diskussionsforum
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Zakay
23 mars 2014
Antal inlägg: 5
Senaste inlägg: Mia Nordberg
17 september 2013
Antal inlägg: 23
Senaste inlägg: Michi Lantz
17 maj 2013
Antal inlägg: 21
Senaste inlägg: MetaGalax
19 juni 2013
Antal inlägg: 20
Senaste inlägg:
20 september 2016
Antal inlägg: 9
Senaste inlägg: Sam Kamber
12 maj 2013
Antal inlägg: 7
Senaste inlägg: Mia Nordberg
17 september 2013
Antal inlägg: 7
Senaste inlägg: H Limér
2 juni 2013
Antal inlägg: 29
Senaste inlägg: Maria Arell
15 oktober 2013
Antal inlägg: 7
Senaste inlägg: Linnéa L
22 maj 2013
Antal inlägg: 6
Senaste inlägg: Ola
23 juni 2013
Antal inlägg: 26
Senaste inlägg: Anita B-J
7 maj 2014
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Gun T Ståhl
4 december 2013
Antal inlägg: 9
Senaste inlägg: Thérèse
17 maj 2013
Antal inlägg: 9
Senaste inlägg: Eva Ekberg
20 maj 2013
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: J.Huss
20 maj 2013
Antal inlägg: 5
Senaste inlägg: Ninna O
12 maj 2013
Antal inlägg: 52
Senaste inlägg: Rebecka
23 oktober 2013
Antal inlägg: 16
Senaste inlägg: Håkan Öqvist
1 september 2013
Antal inlägg: 16
Senaste inlägg: Håkan Öqvist
1 september 2013
Antal inlägg: 21
Senaste inlägg: MetaGalax
19 juni 2013
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Gun T Ståhl
4 december 2013
Antal inlägg: 2
Senaste inlägg: Zakay
23 mars 2014
Antal inlägg: 5
Senaste inlägg: Mia Nordberg
17 september 2013
Fler tips om Scrivener: http://www.jb.silfversparre.com/tag/scrivener
20 september 2016
Jag vill också gärna veta om skrivarskolan är slut, eller inte?
16 maj 2014
Jag undrar detsamma. Skulle varit kul att kunna göra de första delkurserna som jag missat på grund av tidsbrist...
10 maj 2014
Ordet "hen" är i västerbottnisk dialekt ett ord för han. Alltså ett maskulinum. Femininum är "henna". Man säger "en hen" när man talar om den här pojken/mannen och en henna när man talar om den här flickan/kvinnan. "En den" respektive "en denna" är den där pojken/mannen och den där flickan/kvinnan.
Detta gör att det för mig är helt absurt att höra och läsa hur ordet används idag. Jag blev ledsen när jag såg att ordet användes för att påvisa att jag t.ex. ännu inte startat någon forumtråd här på Litteratur Magazinet. "Hen har inte skapat någon forumtråd ännu."
Jag är ingen han!
Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på ordet "den"? Den här personen, den här människan! Dessutom har vi ju ordet "hin" som finns i vårt språk sedan gammalt.
"Ordet Hin är ursprungligen ett pronomen med betydelsen "den där", "den andre" men förekommer numera i sin ursprungliga betydelse endast i ålderdomliga sammansättningar som till exempel "hinsides". ( Wikipedia)
Jag ber er, ansvariga för den här sidan: Plocka bort ordet hen på det sättet som ni använder det idag. För många av oss i vårt avlånga land är hen inte ett könsneutralt ord.
7 maj 2014

Hej David, ditt projekt låter litegrann som min, så jag kan tänka mig att vara den tredje i "unionen", om mitt manus får ert fulla stöd i sådant det brister.
23 mars 2014
Fick till svar av ett bokförlag att först kommer redan etablerade författare ut, sen kändisar som skrivit ngt, sen journalister och sist i skalan vi som kämpar att synas. Det handlar om att bokförlagen vill ha in pengar och vara säkra på det genom att i princip alltid ta det säkra kortet. Men vi ger inte upp, eller hur? Gun T Ståhl
4 december 2013
Jag bara skriver, orden bara flöda ur mig utan att jag ens kan tänka......
Jag älskar att skriva. Men ibland får man skrivarkramp och inget flöda ur en.
HUr gör ni? När fantasin inte längre räcker till. Jag tycker plötsligt alla uppgifter är så svåra, och fantasin står still och jag får inte ner något på pappret....... :(
Några tips?
23 oktober 2013
Jag har valt den senaste boken jag läst, "Sankta Psyko" av Johan Theorin. Jag har den som ljudbok, så det kan hända att jag minns vissa detaljer fel. OBS! Innehåller mycket spoilers.
1. Anslag
Han börjar med ett brev till en seriemördare, skrivet med förtjusning och hyllande.
Redan i inledningen får jag en lite förvirrad känsla av Jan, huvudkaraktären. Var det han som skrev brevet? Är han fascinerad av mördaren?
2. Presentation
Vi får följa med Jan på en arbetsintervju, man får veta mer om vem han är. En förskolelärare som söker jobb på ett mentalsjukhus, eller ja, en förskola som ligger vid ett mentalsjukhus.
Under intervjun förstår man att Jan döljer något som hänt på ett tidigare jobb. Här ökar min misstanke mot honom, är han en pedofil, mördare? Vad har han gjort?
3. Fördjupning
Jan får jobbet och börjar som förskollärare på Sankta Psyko som mentalsjukhuset kallas. Man får lära känna honom lite mer. Men författaren drar ut på det väldigt länge. Det tar lång tid före jag känner att jag vet vem Jan är och vad hans agenda är. Faktum är att det får man knappt reda på förrän i slutet.
Fördjupningen känns som den större delen av boken. Vi får veta mer om Jans bakgrund, steg för steg. Han kanske inte är så skum ändå?
4. Upptrappning
Jans agenda är nu känd och här får man följa med honom när han försöker nå sitt mål. Nu känns det som att jag vet vem Jan är. Han ska bryta sig in på mentalsjukhuset och försöka befria en gammal barndomskärlek. Allt han gjort, sättet han levt har på något vis varit för henne.
5. Klimax
Jan blir lurad av dem som är tänkt att hjälpa honom bryta sig in, han blir istället kidnappad av en kollega och seriemördaren som suttit inne och som låtsats vara hans barndomskärlek i bl.a brevkontakt.
6. Avrundning
Jan är tänkt att bli beskylld för seriemördarens brott, men lyckas rädda en pojke och ta med sig seriemördaren ner för en klippa. Mördaren dör, Jan hamnar i koma. Kollegan går fri, för nu i alla fall.
Barndomskärleken besöker förskolan och förstår att Jan jobbat där.
Det avslutas med många frågor. Ska Jan överleva? Kommer han få träffa sin barndomskärlek till slut? Kommer hon vilja det?
Jag tycker boken är uppbyggd på ett sådant sätt så man kan nästan aldrig tycka om Jan. Större delen av berättelsen är jag väldigt skeptiskt till hans person. Man vet inte om han är en psykopat eller vad det handlar om. I slutet känns han mest desperat. Men författaren fick med mig i hela boken ändå, trots det här. Genom att ge mig lite, lite information i taget. En brödsmula i taget istället för en hel macka. Smart berättande, kanske. Men det gör inte boken bättre.
23 oktober 2013

Jag har valt min absoluta favoritbok, Spela för mig Zorba av Nikos Kazantzakis. Jag älskar boken på grund av den målande beskrivningen av både sceneriet och karaktärerna, allvaret och den alltid närvarande humorn.
Anslag:
En ung engelsk författare har ärvt en liten bit mark med en nedlagd gruva på Kreta och beger sig dit för att se om det finns något guld kvar att finna och samtidigt hoppas han kunna skriva en bok. På ett café i Pireus i Aten träffar han livsnjutaren och levnadskonstnären Zorba som genast övertalar engelsmannen att anställa honom som tolk och tjänare och handlingen tar genast fart.
Presentation,
Om engelsmannen får man veta att han är en artig engelsman som kommer från en något finare familj än medelklassen. Han äskar böcker.
Om Zorba får man veta att han är en kvinnotjusare och dryckesman som inte backar för något. En livsnjutare av rang med ett aldrig sinande positivt tänkande.
Fördjupning;
Hela bokens inledning är en fördjupning i personen Zorba och vad han varit med om tidigare i livet. Man får en liten uppfattning om vem engelsmannen är men inte mer än att man förstår att han inte vet mycket om livet, att han bara varit kär en gång och att han är en artig person. Zorba är hans raka motsats. En berest man som även deltagit i krig och givetvis haft många älskarinnor. Han har även varit gift en gång och vet allt om kärleken.
Upptrappning
Det händer mycket och man tvingas ett tag att tvivla på Zorbas avsikter. Engelsmannen grubblar mycket. Det blir även våldsamheter och givetvis får Zorba en änka att falla som en fura för hans burdusa men romantiska charm.
Kommer de att komma fram till gruvan och kan engelsmannen lita på Zorba.
Klimax
Det blir skottsalvor och ond bråd död och Zorba och engelsmannen skiljs åt på ett oväntat sätt.
Avrundning
Engelsmannen lär sig av Zorba om livet och härligheten. Hur livet skall levas. Eftersom det är mer än tio år sedan jag läste boken och skriver ur mitt minne. Så jag hoppas jag att jag inte har fel när jag skriver att boken är en hyllning till livet.
Boken är riktigt bra och underhållande med mycket dramatik, kärlek, humor och allvar.
22 oktober 2013

Novellen jag arbetar på just nu börjar så här:
"I ett hav av fallna krigare satt hon med huvudet böjt som i bön."
15 oktober 2013
Tror jag ska förtydliga mig lite och förhoppningsvis få några svar :)
Är en Mac att föredra?
Ska man ha trådlöst tangentbord? Nackdelar med ett sådant och kan det användas till alla datorer?
Jag skriver oftast hemma och behöver inget med lång batteritid.
Hoppas någon har några tips!
Tack på förhand!
/Lolo
15 oktober 2013
DEL 3 övning1
Nattens hjärta av Judith Lennox.
När 18-åriga Kay Garland får tjänst som sällskapsdam åt Miranda Denisov öppnar sig en helt ny värld. Historien utspelas på 1930-talet. De två flickorna kommer från två olika miljöer som ger kontrast i berättelsen, de utvecklar en skark vänskap. Men när Miranda blir kär i en man tror omgviningen att Kay har hjälpt henne och håller affären hemlig. Deras vänskap sätts på prov och de går skilda håll. Andra världskriget bryter ut och det blir svårt för Kay och Miranda. Men deras vägar korsas igen och ny vänskap uppstår. Bken är gripande om svek, sorg och kärlek.
22 september 2013
Jag skriver rätt opp o ner hela berättelsen. Sen går jag in och ändrar byter, lägger till...Men har svårt när någon dör, då måste jag sörja lite innan jag kan gå vidare...
Mia Nordberg
Jag är... Mia, kvinna, mamma, farmor, Håkans tjej, skrivare, drömmare, snäll, lite klok, lite galen, glad, praktisk och lite lat... ;oD
17 september 2013
Jag vill gärna ha riktiga platser. När jag skrev om prästgården googlade jag tills jag hittade en som inte var privatägd. Har varit där på research och det är jättekul! Har även skrivit berättelser om Stockholm och Visby och gjort samma resa dit =) Det ger en dimension till på skrivandet.
Mia Nordberg
Jag är... Mia, kvinna, mamma, farmor, Håkans tjej, skrivare, drömmare, snäll, lite klok, lite galen, glad, praktisk och lite lat... ;oD
17 september 2013
Jag skriver grundhistorien, skriver in vändningar, skissar huvudpersonerna. Sedan ger jag liv till berättelsen. Bygger på min personer, lägger till nya. Tar bort något. Renodlar en tanke. Ibland lägger jag till någon som bara glider förbi. Som Reidunn som bevittnar ett mord utan att riktigt förstå det.
Mitt problem blir snarare det att boken hela tiden blir så mycket bättre. När skall jag vara nöjd? När är jag färdig?
Skriver historiska kriminalromaner.
"Döden i vedboden
Gamle Reidunn såg ut genom fönstret. Det färglösa grova gräset och de taggiga buskarna utanför dröp av fukt. Hösten var långt gången. Snart var vintern här. En gång i tiden hade hon varit Reidunn den sköna, sedan hade hon blivit Lyfryds kona. Därefter Sigrids mor, och efter ett par år farmor till lille Tomas och brodern Siglow. Sedan några år var hon stackars gamla Reidunn, det kunde ingenting ändra på, inte ens hennes dottersöner Tomas och Siglow. Hon hade fått dottern allt för sent i livet. Barnbarnen var för små.
Hon hade packat. Det som fanns att packa. Ett knyte, mer blev det inte. Snart blev hon hämtad.
Hon såg ut. På den tröstlösa biten betesmark utanför. En helt ung kvinna kom gående en bit bort. Ännu mest en flicka. Hon gick där ibland. Bakom gick en yngling. Välbeställt folk, det kunde hon se trots att det inte var så mycket bevänt med synen numera. De gick in i ett gammalt övergivet ruckel. Hade varit en vedbod en gång i tiden.
Hon såg på Siglow. Dottersonen sög på en bit kokt rova. Så stora bitar fanns det inte längre för gamla Reidunn. Inte i det här huset. Det var länge sedan hon gjort skäl för maten. Hon fick småbitarna. Avkoket. Vattnigt rovmos. Bitar från rovan trillade ner på golvet. Hon tog träsleven och daskade till lille Siglow.
”Se upp med vad du gör!”
Hon såg ut genom fönstret. Väntade. En hel evighet. Men så hörde hon vagnen. Kände igen gnisslet. Jo, det var svärsonen som kom. Det var dags.
Hon skulle skickas till undantagsstugan ute vid släktgården. Den där dragiga stugan med jordgolv och sprucken murstock. Där skulle hon få genomleva de sista dagarna av sitt liv. Ved fanns det gott om i skogarna runtikring. Annars fanns det inte mycket. Mest bara rovmos att klara sig genom vintern med. Lite korn till gröt. Ett par värphöns. Lite torkat fårkött som måste räcka länge.
Reidunn tittade ut genom fönstret igen. Ännu ingen vagn. Ynglingen kom ut från boden. Hans blick såg vild ut. Han höll en blodig yxa i handen. Slängde tillbaks den in i boden. Märkligt.
Men varför skulle hon bry sig om den saken. Visby brydde sig inte längre om henne. Hon brydde sig inte om det som hände i Visby. Vagnen var här. Hon reste sig, tog sitt knyte."
16 september 2013

"Det finns ingen som gillar en bödel. Inte ens bödeln själv."
De första orden i min historiska deckare.
10 september 2013
Ingen genomgår väl samma resa. Men när jag började skriva så bara skrev jag. Lät bli att rätta, fixa till. Sparade det till sen.
Första upptäckten när jag gick tillbaks, var att jag borde slängt och skrivit om det som blev allt för dåligt. Istället för att rätta och putsa så mycket. Men det var först när helheten började bli klar som det var möjligt att skriva just det där stycket bra. Så låt det dåliga stå sådär ett tag, till sen...
Nästa läxa igen, den var att slänga. Även det som var bra, om det inte hörde till historien helt enkelt. Blev för mycket kuriosa som dränkte det jag ville skriva. Att slänga även det som var bra, det var den svåraste läxan.
10 september 2013
Jag läser och skriver i princip bara fantasy men har dock svårare för science fiction. Fanrasy har jag läst så länge jag kan minnas. Det är på något sett bara de böckerna som fångar min uppmärksamhet och fyller det syfte jag läser för. Jag läser för att bli inkastad i en annan värld, för att få fly verkligheten för en liten stund. Det tycker jag är svårt att göra i "vanliga" böcker så som deckare eller romantik.
Jag hade dock denna diskussion med min pappa, som också är ett stort fantasy-fan. För några år sedan räknades inte heller deckare som någonting man gick runt och skröt om att man hade i bokhyllan. Deckare som nu är en av de största bokgenrerna (böjning?). Som flera redan har nämnt är fantasyn mycket större i t ex. England och USA än vad den är här i Sverige. Kanske kan fantayn ta sin plats som "finkultur" även i de svenska bokhandlarna om 20 år precis så som deckarna har gjort?
4 september 2013

- Hej, va?
...
- Jasså, är du upptagen.
- Hm, jag kan ringa tillbaka…
- Ok, i stallet?
- Inte hänga ”hästläpp”!?
- Haha, var fick du det ifrån?
...
- Det var ju fett. Haha.
-Vaddå ryckt?
...
- Jaha, nu fattar ja'.
- Ni hästtjejer kör med så jävla fega ord, så man inte skall ”greppa”.
...
Hann du ”prata” med din mamma?
…
Om höstfesten?
...
Om du får följa med?
…
”Vaddåfö”?
...
Lägg ner…
Jag har redan lovat din morsa att…
...
Vad ”bliru degi förnurå”?
- Ja lipa då.
- Ja, jag skrev till henne på Facebook att jag inte skall ta dig. Inte ha sex med dig före 18 asså.
...
- Blev hon arg?
...
”Vaddårå”, jag är sjysst mot dig ju.
- Men, jag vågade inte ringa ju.
- Är DU arg nuuu?
…
Vänta, äh - fa'n
-
-
-
...
Tja Pontus!
- Köru NetWarrior?
...
Jag lägger ut min del om en halvtimma.
...
Fan, jävla täckning,
- Hörs.
1 september 2013
Jag valde boken "Jenny S" av Denise Rudberg. Inte för att det är min favoritbok, utan för att jag själv skriver på en relationsroman och för att denna var en av hennes första böcker.
Anslag:
Författaren berättar om Jenny och hennes relation till sambon Jocke och bästa vännen Katta. Tidigt avslöjas att Katta och Jocke har en affär och att detta har pågått en längre tid, vilket får Jennys tillvaro att rasa samman. Hon beslutar sig för att lämna orten.
Presentation:
Här får man tillbakablickar från Jennys barndom. Föräldrarnas skilsmässa, de hemska åren med styvfadern och varför hon hamnade i den lilla orten utanför Jönköping. Man får också läsa om hur hon träffade både bästa vännen och sambon och hur deras relation utvecklats under åren. Denise skriver om detta parallellt med en beskrivning av Jennys nya liv i Stockholm.
Fördjupning:
Här får vi veta mer om hur Jenny egentligen känt kring de gamla relationerna samtidigt som det händer nya spännande saker i livet som receptionist i Stockholm. Hon börjar öppna sig för en ny man och de inleder en relation.
Upptrappning:
En gammal kollega från Jönköping hör av sig och berättar att Jennys pappa hastigt gått bort och hon tvingas tillbaka. Där får hon på nytt konfronteras med sin före detta bästa vän och sambo. Hon får reda på att de gjort slut och att sambon vill ha henne tillbaka. Jenny blir mycket förvirrad över vad hon vill.
Klimax
Pappan begravs och i samband med detta kommer en massa gamla känslor upp. Jenny blir osäker och är på väg att ta tillbaka sambon när hon plötsligt inser att det är den nya mannen hon vill ha och skäller ut sambon. Plötsligt väller allting över henne och hon skäller tills hon blir utmattad.
Avrundning
Jenny åker tillbaka till Stockholm och fortsätter sitt liv där och beslutar sig för att ge relationen med den nye mannen en chans.
En story med inslag som många kan känna igen sig i. Enkel men ändå spännande. Ska hon återvända och ta tillbaka sambon eller välja livet i Stockholm?
27 augusti 2013

Recensioner Skriv!
Recension: Det som får plats
av Marica Källner
Recension: Ordförrådet. En upptäcktsfärd genom språket
av Johan Althoff
Recension: Skriv om och om igen
av Ylva Karlsson
Recension: Att skriva
av Stephen King
Recension: Så gör jag
av Bodil Malmsten
|
|
Man måste ju inte älska "hen" men det var ju bara överdrivet tjurigt. ;) Jag tänker att man, om man vill bli författare, måste vara lite öppen för språkets svängningar och utvecklingar.
Sitter i redaktionen för LittMag. Just nu arbetssökande bibliotekarie; även verksam förlagsassistent, språkgranskare, bokbloggare etc.
Det är säkert frivilligt om man vill använda ordet hen eller inte :-). Jag tycker att det är roligt att ett språk får nya ord och utvecklas.
Jag en kvinna, född på 1950-talet, bor i Göteborg och vill kalla mig skribent.
Tror man måste vänja sig! Förändringar genererar ofta motstånd. Kanske även i språkets värld. Jag tycker det är praktiskt ibland när något riktar sig till både han och hon. Ser att det används mer och mer.... Helt ok.
Pensionär som har tid till att skriva och vill komma igång. Har många idéer men har inte redskapen och strukturerna i skrivandet.. ..