Hur hänger svenskan, engelskan och latinet egentligen ihop? Och hur är de i sin tur länkade till ännu märkligare språk som hettitiska och luviska?

Om detta och mycket mer berättas i Ett träd med vida grenar. Vi får lära oss hur språkljud regelmässigt förändras, hur man kan följa deras omvandling ned genom seklerna. Hur man ur dem på ett nästan magiskt sätt kan återskapa tidigare språkstadier som inte ens är bevarade i skrift. Bit för bit kan vi förstå något om de människor som en gång måste ha talat det språk från vilket hela vår språkfamilj stammar - som vida grenar på ett stort träd med rötter över 5000 år tillbaka i tiden.

Ola Wikander, f. 1981, nominerades till Augustpriset 2006 för sin bok I döda språks sällskap.

Hur hänger svenskan, engelskan och latinet egentligen ihop? Och hur är de i sin tur länkade till ännu märkligare språk som hettitiska och luviska? Om detta och mycket mer berättar Ola Wikander i en bok om vår indoeuropeiska språkfamiljs historia.

År 1786 framlade Sir William Jones en tes som kom att helt förändra synen på de flesta språken i Västeuropa, och som kom att radikalt påverka synen på Europas och södra Asiens historia. Vad Jones hade insett var att sanskrit, Indiens klassiska litteraturspråk, hade så stora likheter med europeiska språk som latin och grekiska att det inte kunde förklaras annorlunda än genom att alla dessa språk härstammade från någon okänd äldre föregångare.
Så upptäcktes den indoeuropeiska språkfamiljen, som svenskan, engelskan, tyskan, italienskan, latinet, grekiskan, sanskrit liksom hettitiskan och tochariskan tillhör. Där lades grunden till den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapen, vars uppgift är att beskriva denna språkfamilj och dess historia – och försöka vetenskapligt rekonstruera den gemensamma källa från vilken alla dessa språk stammar.
Ett träd med vida grenar är en inledande bok om denna vetenskap. Vi får lära oss hur språkljud regelmässigt förändras, hur man kan följa deras omvandling ned genom seklerna. Vi får se hur man ur dem på ett nästan magiskt sätt kan återskapa tidigare språkstadier som inte ens är bevarade i skrift. Vi kan ana det gemensamma mönstret bland dessa myller av språk och ord och se hur de logiskt hänger samman. Bit för bit kan vi förstå något om de människor som en gång måste ha talat det språk från vilket hela vår språkfamilj stammar – som vida grenar på ett stort träd med rötter över 5 000 år tillbaka i tiden.