En samling mycket personliga och inbördes olika essäer, där de gemensamma nämnarna är språk-religion-humaniora och dessas återspeglingar och korsningar i världen omkring oss. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en ständig kulturell och ideologisk dialog med dem som kommit före oss. Här möter vi högt och lågt, klassiska språk såväl som populärkultur, när vi spårar det förgångna - inte bara i religion och litteratur utan även i tv-spel, musik, serier och vanliga filmer. Några av texterna är undervisande i stilen, andra filosoferande. Några är ytterst allvarliga, andra inte alls.

En bok om högt och lågt

Orden och evigheten är en samling mycket personliga och inbördes olika essäer, där de gemensamma nämnarna är språk-religion-humaniora och dessas återspeglingar och korsningar i världen.

Kunskaper i klassiska språk och överhuvudtaget klassisk humaniora kan bidra till att skapa förståelse för företeelser omkring oss idag. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en ständig kulturell och ideologisk dialog med dem som kommit före oss, och man kan se spåren av detta inte bara hos högtravande författare utan i kulturella uttryck som verkligen brukar ses som low brow - som dataspel, serier och vanliga biofilmer. Att det religiösa bildat och bildar en mycket central del av människors livsförståelse märks direkt om man umgås med forna tiders skrivna minnesmärken. Språken blir en nyckel till de religiösa och filosofiska tankarna, och dessa har ofta i sin tur så helt invävt sig i språkens begreppsvärld att det är svårt att tänka sig dem åtskilda.

Kunnigt och med smittande entusiasm berättar Ola Wikander bland annat om latinet som en modern stämningsskapare, om författaren Lukianos sciencefictionverk från första århundradet e.Kr., om Mel Gibson och arameiskan i filmen the Passion of the Christ, och reder ut frågor som hur Nefertiti egentligen uttalade sitt namn, eller om svenskan är dömd att vara ett språk enbart för diskbänksrealism. Några av texterna är undervisande i stilen, andra filosoferande. Några är ytterst allvarliga, andra inte alls. Ungefär hälften av texterna har tidigare varit publicerade i olika tidskrifter i (bland annat i Språktidningen, Kontur, Axess och Minaret), men många av dessa är omarbetade och utvidgade.

"Märkvärdigt nog är Ola Wikander inte bara ett språkgeni, han skriver underhållande också." Länstidningen Södertälje (ur en recension av I döda språks sällskap)