Klassiskt och modernt i samband med åttonde mars

LitteraturMagazinets redaktion pratade böcker inför det åttonde mars. Det blev både gammalt, nytt och mittemellan att lägga till på ”att läsa”-listan.

Anna Bjurström: Katarina Wennstam nämns med rätta varje år i samband med internationella kvinnodagen. Hennes reportagebok ”Flickan och skulden: En bok om samhällets syn på våldtäkt” brinner fortfarande lika aktuellt som när den först publicerades år 2002. Läs den, eller hennes andra reportageböcker, eller hennes kriminalromaner, eller hennes ungdomsböcker eller vad som helst som hon skrivit. För jämställdhet löper som en röd tråd genom dem alla. Och glöm för guds skull inte att lyssna på hennes sommarprat från sommaren 2018.

Lena Wallberg: Mitt tips är att förnöjsamt låta sig svepas med i det pastoralt alldagliga livet i en engelsk 1800-tals högreståndsmiljö, så ekvilibristiskt välformulerat som bara Jane Austen kan göra det. Avnjut förslagsvis lite av mr Darcy i ”Stolthet och fördom”, kärlekstrassel i ”Förnuft och känsla” eller varför inte en liten upplyftande dos av ”Emma” i all sin prakt? Trevlig läsning!

Gunilla Ståhlberg: Att först bli utsatt för ett brott och sedan bli straffad som om man själv vore förövaren. Att därefter bli en bisats i världshistorien och omnämnd som om allt detta vore en självklarhet i flera tusen år. Det var slavinnornas öde i ”Odysséen” ända fram till 2005 då Margaret Atwood gav ut sin ”Penelopiaden” och lät kvinnorna komma till tals: både Penelope – hustrun - och hennes tolv slavinnor som på Odysseus befallning hängdes. Brott: de hade haft sex – somliga säkert mot sin vilja – utan sin ägares tillåtelse. Men det handlar förstås inte endast om slavinnorna i den urgamla myten. Atwood ger röst åt alla de kvinnor som genom årtusendena och fortfarande idag förnekas makt över sina egna liv.

Anne-Charlotte Östman: ”Hustrun” av Meg Wolitzer. Jag har läst boken och sett filmen. Huvudpersonen Joan är en person som vi fattar sympati för. Men hon är ett varnande exempel för det uppväxande kvinnliga släktet. Hennes liv har gått ut på att stötta sin mans självkänsla. Nu står hon bakom honom när han ska ta emot ett prestigefyllt litterärt pris. Deras liv har blivit en lögn. Avslöjandet i slutet av romanen är mer än vad läsaren kan tåla. Boken är förstås rikare än filmen även om båda är bra. I den förra resoneras det bland annat intressant kring skillnader mellan mäns och kvinnors litterära språk.

Johan Köhler: Mary McCarthys kollektivroman ”Gruppen” sveper över åtta unga kvinnors liv i trettiotalets New York. De har precis tagit examen från Vassar, och kastas ut i karriär, relationer, familjebildning och sexuella äventyr. Skandalös när den kom 1963, skildrar berättelsen vardagen i makalös detalj, med ömsinthet och ironi.

Sandra Sandström: Jag har precis läst Cecilia Gustavssons ”Vi måste prata om 50” som kom i slutet av förra året. Det är en intervjubok som helt och hållet bygger på samtal mellan Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman och Mian Lodalen. De pratar om allt som hör livet till. Känslan är ungefär densamma som i Fanny Ambjörnssons antologi ”Ett hjärta i jeans” från -97. Med skillnaden att de medverkande är äldre i den här. Recension kommer snart. Och missa för all del inte heller Fatima Bremmers bok om Ester Blenda Nordström!  

Anmäl textfel