Carl Magnus Juliusson

Upptäckten av Atlantis!

De har hittat det – Atlantis!"

De har hittat det – Atlantis! Och det var fantastiskt som man trodde, så som det beskrevs hos Platon.

Det låg i Santorini – eller Thera som det hette innan 1200-talet – i Egeiska havet, men gick under på grund av ett vulkanutbrott som antas vara det största i mannaminne. Det ska ha skett hela 1200 år innan Platon skrev ner det vi idag känner till som den första beskrivningen av Atlantis.

En sådan katastrof som drabbade Atlantis glömmer man inte bort, inte på generationer. Heller inte när det kanske var den mest utvecklade civilisationen under sin tid och även långt efter sin undergång.

Och tyvärr innebär ju det att svenske Olof Rudbeck då alltså hade fel; nu har vi det mer eller mindre svart på vitt: Atlantis – eller Atlantica eller Manheim som han kallade det – låg inte i Sverige som han påstod i Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro från 1677. Inte ens i Norden överhuvudtaget. De grekiska gudarnas namn kommer inte från svenskan och Odysseus resor gjordes inte i Östersjön.

Det fanns nära till hands i Greklands environger hela tiden. Precis som man trodde.

Men det är lite otroligt ändå, stunden då myt blir sanning. Sanningen – hur sann den än är – är fortfarande någonstans lika sagolik som när den var saga.

Försvunna, förlorade civilisationer har någonting både fascinerande och tragiskt över sig. Fascinerande, eftersom de upptäckts efter tusentals år av att ha varit dolda och gömda för världen. Tragiskt, i och med sin utplåning, allt det vi aldrig fick veta, all vetenskap, filosofi och litteratur som för alltid gått förlorat.

Konst, i form av väggmålningar, finns åtminstone bevarade! Och vilka väggmålningar sen!

Förgängelse och glömska. Ja... Hur mycket i människans historia har inte försvunnit för vinden?


(Se dokumentären på svt play, här:
http://www.svtplay.se/video/354292/sanningen-bakom-legenden-om-atlantis.)

Kommentera