Mattias Lönnebo
Arthursagan
Sagan om kung Arthur och riddarna kring det runda bordet, är en av de grundläggande legenderna som inspirerat fantasyvärlden. Berättelserna är välkända och förmodligen en kombination av flera äldre keltiska myter. Dels den om Arthur som drar svärdet ur stenen, och dels den om sökandet efter den heliga Graalen. Det är fascinerande hur många filmer och romaner de gett upphov till. Persongalleriet är välkänt: Arthur, Merlin, Guinevere, Morgana, Morgause, Parsifal och Lancelot. Pojken drar svärdet ur stenen och blir kung med hjälp av Merlin. Arthur bygger ett runt bord i slottet Camelot. Gifter sig med Guinevere, som blir otrogen med Lancelot. Och katastrofen är ett faktum. Svärdet försvinner. Kungen blir sjuk, och landet lider under pest, krig och hungersnöd. Morgana och Mogause strider mot riddarna. Sökandet efter Graalen påbörjas, för det är det enda som kan hela kungen och landet. Och till slut dör nästan alla ... men landet räddas.
Avdelning: Fantastik Taggar: #arthur #excalibur #myt
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Carl Magnus Juliusson
Italo Calvinos magiska värld
Den här månaden har det blivit att jag hunnit läsa mer än vad jag hunnit blogga om – något jag antar är oundvikligt när man nästan tillbringar mer tid på jobb, pendeltåg och spårvagn än hemma.
Men för att nämna en bok har jag i oktoberhösten läst Italo Calvinos roman Klätterbaronen, del av en trilogi bestånde tillika av Den obefintlige riddaren och Den tudelade visconten, vilka jag läste för kanske en fem år sedan med stort nöje.
Italo Calvino – en av Italiens främsta 1900-talsförfattare – är verkligen en författare för sig. Han skriver helt enkelt underbara sagor för vuxna: allegoriska, moraliska, charmiga och otroligt fantasifulla.
Känner man ett tvång efter att jämföra honom med andra författare ligger kanhända den magiska realismen nära till hands. Men det är inte en jämförelse som övertygar helt och hållet. Hos den magiska realismen är det verkligheten som är magisk; hos Italo Calvino är "verkligheten", och allt vad den hör till, inte lika påfallande.
De är helt enkelt moderna sagor, myter, legender, vilket visar sig inte minst i hur de ofta utspelar sig i ett fjärran förflutet: under 1700-talet (Klätterbaronen) eller under medeltiden (Den obefintlige riddaren).
Klätterbaronen handlar om en ung adelsman som, efter en viss snigelincident, bestämmer sig för att lämna hemmet för att för alltid bo uppe bland träden. Aldrig mer ska hans fötter snudda vid markens yta. Ovanifrån får han dock ta del av mängder med äventyr – och även en del resor (trädledes det vill säga) – och hinner under sin levnad bli en av sin tids mest sinnrika och säregna karaktärer: omtyckt, men en smula udda.
En roman om principfasthet – men kanske ännu mer om rätten av vara sig själv. Om att gå sin egen väg oavsett vad andra tycker och tänker.
Taggar: #Italien #saga #myt
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Upptäckten av Atlantis!
De har hittat det – Atlantis! Och det var fantastiskt som man trodde, så som det beskrevs hos Platon.
Det låg i Santorini – eller Thera som det hette innan 1200-talet – i Egeiska havet, men gick under på grund av ett vulkanutbrott som antas vara det största i mannaminne. Det ska ha skett hela 1200 år innan Platon skrev ner det vi idag känner till som den första beskrivningen av Atlantis.
En sådan katastrof som drabbade Atlantis glömmer man inte bort, inte på generationer. Heller inte när det kanske var den mest utvecklade civilisationen under sin tid och även långt efter sin undergång.
Och tyvärr innebär ju det att svenske Olof Rudbeck då alltså hade fel; nu har vi det mer eller mindre svart på vitt: Atlantis – eller Atlantica eller Manheim som han kallade det – låg inte i Sverige som han påstod i Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro från 1677. Inte ens i Norden överhuvudtaget. De grekiska gudarnas namn kommer inte från svenskan och Odysseus resor gjordes inte i Östersjön.
Det fanns nära till hands i Greklands environger hela tiden. Precis som man trodde.
Men det är lite otroligt ändå, stunden då myt blir sanning. Sanningen – hur sann den än är – är fortfarande någonstans lika sagolik som när den var saga.
Försvunna, förlorade civilisationer har någonting både fascinerande och tragiskt över sig. Fascinerande, eftersom de upptäckts efter tusentals år av att ha varit dolda och gömda för världen. Tragiskt, i och med sin utplåning, allt det vi aldrig fick veta, all vetenskap, filosofi och litteratur som för alltid gått förlorat.
Konst, i form av väggmålningar, finns åtminstone bevarade! Och vilka väggmålningar sen!
Förgängelse och glömska. Ja... Hur mycket i människans historia har inte försvunnit för vinden?
(Se dokumentären på svt play, här:
http://www.svtplay.se/video/354292/sanningen-bakom-legenden-om-atlantis.)
Taggar: #antiken #myt #Grekland
Kommentera
Anmäl textfel
