Mattias Lönnebo
Lost Boy Lost Girl av Peter Straub
Lost Boy, Lost Girl börjar med ett dödsfall. Tim Underhill - återvänder till sin hemstad efter sin svägerskas självmord. En vecka senare försvinner hennes son Mark. Orsaken till en eller kanske båda av dessa händelser är en galning, som har plågat i grannskapet. Och också ett närliggande hus, som den unge Marks blivit besatt av innan han försvann. Underhill börjar frukta att pojken, vid avslöjandet av husets hemligheter, kan ha dragits djupt in i mörkret, förförd av ondskans makter. Han har rätt.
Avdelning: Skräck Taggar: #Peter Straub #mord #hus
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
En bok om melankoli och längtan
Nu har jag också läst Sara Stridsberg, ”Beckomberga, Ode till min familj”. Den har kommit ut i pocket. Det är en roman som har uppmärksammats mycket, blivit nominerad till priser och fått priser.
Ibland när jag läser funderar jag över min förväntningshorisont. Det är ett begrepp som används inom litteraturvetenskapen och innefattar de kunskaper och erfarenheter som man möter en bok med. Det kan vara kännedom om författarens biografi eller tidigare böcker, vilken stil man kan förvänta sig när man läser hen. Det kan också handla om sådant som boken i fråga meddelar med sitt omslag eller sin genre.
Jag kände till mycket lite om Sara Stridsberg och hade aldrig läst henne. Men jag hade hört talas om boken och hade föreställt mig att den skulle ge en realistisk skildring av livet på mentalsjukhuset. Huvudpersonen hade vistats där mycket, förstod jag, men jag hade missuppfattat det som att någon anhörig till henne arbetade där.
Undertiteln ”Ode till min familj” får mig att tro att det är en självbiografisk skildring, men jag har inte kontrollerat om det kan vara möjligt. Jackie som berättar är en flicka i tonåren, vars föräldrar är separerade och vars far Jim är intagen på Beckomberga. Hon åker ut dit varje dag och hälsar på honom. Så lär hon känna andra patienter, varav en mycket äldre man som hon inleder ett förhållande med. En okonventionell läkare träffar hon också som tar ut patienterna i sin bil på nattliga äventyr.
Det finns avsnitt som låter läsaren ana en kritik mot stängningen av Beckomberga och andra mentalsjukhus. I en inledande dramatisk scen låter författaren oss förstå att inte alla klarar av friheten. Sjukhuset är en trygghet och en gemenskap.
”Beckomberga” är inte en realistisk skildring. Jag blir lite besviken, eftersom jag varit nyfiken på en så speciell miljö. Prosan är i stället poetisk. Det är mycket natur, fast det bara är en park. Fåglar och träd är stämningsskapande men avslöjar inte något symboliskt värde. Melankoli är den känsla som dominerar hos dem som inte har någon framtid.
Jackie kallar sina föräldrar vid namn, inte för mamma och pappa. Varför? Är det för att hålla distans till dem som föräldrar? Eller för att uttrycka det avstånd som inte går att överbrygga?
Det finns ett underbart stycke i boken. Jackie har blivit äldre och fått en son, Marion, som hon lever ensam med. De har en framtid tillsammans. Jackie längtar inte bort som hennes far hela tiden gjort.
”Längtar du också, mamma?” frågar Marion.
”Bort?”
”Ja.”
”Nej, det gör jag inte. Jag längtar efter att vara med dig.”
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #mentalsjukhus
Kommentera
Sara Lövestam
När en författare bakar pepparkakshus
Jag gör pepparkakshus varje november, och aldrig den enklaste varianten. Men årets bygge har blivit extra känslosamt. Efter fyra romaner och en grammatikbok har mitt författarskap börjat bära sig tillräckligt för att jag ska kunna ägna våren åt att bara skriva, och kanske var det vad mitt undermedvetna ville fira när idén slog mig.
Utöver det uppenbara, så har detta pepparkakshus två saker gemensamt med författarskap:
Avdelning: Skriv! Taggar: #pepparkakshus #skrivmaskin
Kommentera
Mikael Rapp
Recension: Blicken
Med tanke på hur bekvämt tv-serier om läkare sitter bredvid program om detektiver, poliser och lagens långa arm i tv-tablån är det egentligen konstigt att inte fler skriver romaner om livet på sjukhus. Men det är precis det Åke Lassons debutroman Blicken handlar om.
Och nog känns det som en thriller; vi får följa kirurgen Rickard ”Ricardo” Falck under hans kamp mot de största mördarna av alla; naturen, sjukdom och döden själv. Tempot är halsbrytande och läsaren kastas från akutoperation till dödsbesked och tillbaks igen.
Samtidigt plågas Rickard av sitt förflutna; sin arbetarklassuppväxt som skuggats av hans alkoholiserade farsa. Rickard har flyttat till en ny stad, börjat arbeta på ett nytt sjukhus och när hans sambo Elisabeth berättar att hon är gravid, för andra gången efter en misslyckad graviditet sju år tidigare, får Rickard känna på hur det är att vara både läkare och anhörig.
Det hela är spännande som en deckare, man vänder snabbt blad, och visst är Åke Lassons än så länge inte en fantastisk stilist men han har lyckats väl med att skildra livet på sjukhusen. Det är svårt att inte läsa in självbiografiska drag i romanen. Åke Lasson har själv länge arbetat som kirurg. Jag är kanske inte en hejare på medicinska termer men nog känns det trovärdigt.
Det känns samtidigt som en realistisk skildring av ett livsöde i just Sverige.
Det är gripande. Man kan relatera.
Avdelning: Spänning Taggar: #läkare #sjukhus #medicin #liv #död
Kommentera
Elin Lucassi
Grafikens hus finns inte längre
Grafikens hus i Marefred brann ner natten till söndagen. I och med detta har Sverige blivit en fantastisk kulturinstitution fattigare. Oskattbar konst. En kreativ miljö. En mötesplats. Allt har gått upp i rök.
Avdelning: Taggar: #grafikens hus #konst
Kommentera
Anette Blomqvist
Något mörkt, dimmigt, spökligt och alldeles underbart på alla hjärtans skitdag kanske?
Vad kan vara bättre än att fira alla hjärtans skitdag än med en riktigt otäck bok. Jupp! Så har jag utsett att denna dag är. En riktig skitdag. För det här är faktiskt inte dagen som kärleken blomstrar för de flesta människorna i världen utan faktiskt mer dagen då så otroligt många blir besvikna, ledsna och känner sig extra ensamma. Varför behöver vi en dag i kärlekens tecken undrar jag? Kan vi inte bara försöka vara lite extra kärleksamma varje dag istället? Så nej! Här firas alla hjärtans dag varken av min make eller mig men däremot kan jag tipsa om litteratur som är extra bra en dag som denna. Här till exempel kan ni hitta bra tips av mina medarbetare här på LitteraturMagazinet och mig och här ska jag nu tipsa om en bok som jag har läst om tre gånger, sett filmen och skulle kunna betala mycket för att se teatern. Nämligen den fantastiska, ruggiga och mörka boken "Kvinnan i Svart" av Susan Hill.
"Kvinnan i Svart" handlar om Arthur vi får träffa för första gången under julaftonskväll med hans familj och vi förstår snabbt att Arthur är en lycklig man som omges av en familj som älskar honom. (Så här långt befinner vi oss alltså i dagens tecken.) Där under kvällen börjar familjen berätta spökhistorier för varandra och Arthur börjar då återminnas en händelse under sin ungdom som han helst vill glömma. Genom att Arthur återberättar den för läsaren få vi, till skillnad mot hans familj, ta del av hans hemska minne. Som ung blir Arthur nämligen genom sitt jobb skickad att ta hand om ett dödsbo någonstans på den Engelska landsbygden. Han kommer till en liten by där han anser sig möta fördomar och tystnad och han tycker att han blir konstigt bemött när han berättar om sitt ärene i byn. När han blir hämtad för att åka till dödsboet så sker det med häst och vagn och för att runda av här utan att förstöra något för er så kan vi säga att han får vara med om minst sagt spökliga och väldigt otäcka händelser.
Det finns en anledning till att "Kvinnan i Svart" är en av de mest populära pjäser som satts upp i London. I år firar de nämligen tjugofemårsjubileum. Och det finns en anledning till att det här är en enormt populär bok. Susan Hill skriver nämligen med en sådan känsla att det känns som om att läsaren upplever exakt det som Arthur får vara med om. Vi upplever det stora ödsliga huset, det ödsliga område som huset befinner sig på som nästan kryper under skinnet på mig bara jag tänker på det och den där obehagliga mänskliga tystnaden som man mötas av när någonting är riktigt fel. Det här är bara rent ut sagt en fantastiskt bra spökhistoria som man INTE ska läsa när man äter något, dricker något eller är ensam hemma. För risken är att man antlingen sätter något i halsen eller också ringer mamma/pappa/brorsan/syrran/bästa vänner/vem som helst så man slipper vara ensam.
Så läs den här snälla. För läser du den idag så kan du i alla fall ringa någon enbart för att behöva rädslekrama på lite. Det är kärlek det med.
Avdelning: Skräck Taggar: #spöken #skräck #ödsliga hus
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Carolina Landin
Nu vet jag vem patient 67 är
Den här boken skakade mig. Första tredjedelen verkar först bara vara en vanlig deckare, med två poliser som dels försöker leta rätt på en rymling från ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, dels verkar försöka imponera på varandra (de har inte träffats förut) och på omgivningen med diverse manligt manliga revirpissningsmetoder. Jag läser på och undrar varför just den här boken ska vara så extraordinärt bra som jag har läst på bloggar att den ska vara. Men sen tätnar det och boken suger tag i mig. Och sista tredjedelen på boken innehåller en av de smartaste och läskigaste twister jag någonsin läst i en bok.
Wow!
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #USA #mentalsjukhus #1950-tal #fängelse
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Anmäl textfel
