Vesna Prekopic
Döda fiskar, levande barn
Döda Fiskar av Alf Solander har följt mig sedan jag läste ut den för någon månad sedan. En enkelt berättad historia om ett barns liv under årstidernas växlingar. Den har bitit sig fast.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #barndom #barn #uppväxt #fattigdom #arbetare #arbetarklass #klassamhälle
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Vesna Prekopic
Världen är min!
Jag har blivit besatt. Igen. Av klass. Efter att ha berörts av intervjuerna med de klassresande kvinnorna som Lena Sohl gjort för sin avhandling ”Att veta sin klass”, tog jag mig äntligen an en bok som jag borde läst för länge sedan. Men allt har sin tid. Visst är det så?
Avdelning: Taggar: #klass #klassresa #medier #kultur #kulturjournalistik
Kommentera
Vesna Prekopic
Läsa och lära. Unga pojkar läser nu mer!
Pojkar har börjat läsa alltmer. Det är bra, det är mycket bra.
Avdelning: Taggar: #skola #klass #läsning #bibliotek
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Det här med Kerstin Thorvall
Första gången jag stötte på Kerstin Thorvall som författare var när jag gick en kurs om litteratur och genus, på den gamla goda tiden, det vill säga 2010. Vi skulle läsa "Det mest förbjudna", den bok som inledde Thorvalls karriär som skandalförfattare när det gällde kvinnlig sexualitet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kvinnligt #klass #sexualitet #kärlek #skandal #kontroversiellt #självbiografiskt
Kommentera
Johan Unenge
Rätt ska vara rätt även när det blir fel
När jag för ett par år sedan fick äran att som Läsambassadör propagera för "ungas läslust" blev jag djupt smickrad. Jag läste allt jag kom över, pratade med alla jag mötte och drog egna slutsatser. Jag hade också nästan 30 års erfarenhet av att åka runt i svenska skolor se med egna ögon hur det kunde se ut.
Ibland såg det inte så bra ut.
När jag avkrävdes ett första uttalande om varför det var så himla viktigt med böcker svarade jag att man blir snäll. Vad jag menade var att böcker gav chans att se hur andra levde och därmed kunde väcka empati. Motståndet blev omedelbart. I en indignerad facebooktråd fick jag läsa det inte alls var någon garanti. Det fanns böcker som var rent motbjudande i sin människosyn. Menade jag verkligen ALLA böcker? Varenda en? Hitler läste böcker. Så hur menade jag då egentligen? Hitler!
En debattör tyckte kanske att det var en dödande smash. 1-0
Jag såg hur många bibliotekarier jag mötte inte alls hade den tåga och säljteknik som jag trodde skulle vara nödvändig för att attrahera elever att läsa. Kanske även attrahera sin egen rektor att då och då tänka på vilken viktig uppgift skolbibliotekarien skulle kunna ha. Jag överdrev såklart. Generaliserade, för att visa på problemet. Jag frågade om det inte skulle behövas helt andra egenskaper ibland. Att deras konkurrenter om fritiden - dataspelen, hade en mer högljudd och ofta mer framgångsrik framtoning.
Snabbt kom motståndet. Jag blev varse att samtliga bibliotekarier inte alls var så som jag beskrev dem. Jag uppmanades: "ge mig ett exempel!". Min poäng- att sätta fingret på ett problem blev istället att förödmjuka EN HEL YRKESKÅR.
Jag försökte mig på motsatsen. Att låta exempel belysa problemet. Att jag hade mött en bibliotekarie som beklagade sig över att hon inte hade de röstresurser som krävdes för att tala med elever. ( Ett rätt slående exempel på hur vingklippt just den bibliotekarien kände sig). Ett annat exempel: Jag blev lotsad ner i en skolas pannrum för att bli förevisad det som rektorn tyckte var ett utmärkt skolbibliotek. I ett pannrum. Skolbibliotekarien var nöjd. Motargumentet blev att det bara var exempel. Att det inte sa någonting om Helheten. Generalisera funkade inte. Att ge exempel funkade inte. Att påstå saker- då kunde den värsta diktatorn i modern tid kastas fram.
Sakta förstod jag hur debatt fungerade. Ämnet var inte så intressant. Det är mer en teknikuppvisning. Eller reflex. Att det egentligen var som en slags dans, eller boxning. Du gör så, så gör jag så här och då svarar du så här…
Så dök den där nedslående undersökningen upp. Att högläsningen halverats på bara tio år. En siffra som delvis skulle kunna förklara svenska barn sjunkande (störtande) läsförståelse. Siffran var alarmerande men de flesta jag träffade hade på känn att de nog hörde till kategorin. Att de sociala medierna i högre grad upptog deras tid. Något måste göras. Det fanns en mottaglighet för den sortens uppgifter. Så resultatet fungerande mycket effektivt som argument för att gå till botten med högläsningen. Att bara säja " halvering på tio år" fick de flesta att sprattla till och vilja delta. Ur kastade sig in. Martin Widmarks projekt susade fram. Allt bra således, eller?
Så kom ännu en undersökning. En som påstod att så var det inte alls. Ingen halvering här inte. Tvärtom. Det funkar bra som det är. Junibacken och Läsrörelsen som stod bakom den första negativa (men väldigt användbara) misstänkliggörs. Debattinlägget är helt enligt dansstegen.
Kunde undersökningen manipulerats? Ordet "oseriöst" dyker upp. Man jämför äpplen och päron. Det kanske stämmer. Kanske.
Men om alla stannade upp ett ögonblick och såg vad en, möjligen felaktig siffra, åstadkom. En siffra som gick att använda till att uppmana föräldrar att läsa mer för sina barn...? Vem skulle i så fall drabbas av det? Finns det överhuvudtaget något negativt med en undersökning vars resultat kan användas till att få fler att läsa?
Har ingen betydelse. Med statistik kan man få folk att tro vad som helst. Lura dem. Ett farligt vapen. Rätt ska vara rätt. Hitler använde antagligen statistik....
Taggar: #en läsande klass
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Linda Odén
Ett samhälle jag inte vill ha
Mitt i det kalla samhället där klyftorna ökar och politikerna hellre sänker skatten än hjälper dem som mest behöver det finns medmänsklighet och värme. Det finns organisationer som ser till att de som behöver hjälp får det. Idag har jag gjort en liten insats för en mamma som behövde det. Ingen kan göra allt, men nu har jag gjort något.
Taggar: #fattigdom #klass #politik #barndomslitteratur
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Anne-Charlotte Östman
Naturalistisk könskamp
I en tv-inspelning av Fröken Julie från 1969 är det midsommarafton på Löfstad slott. En dogma-liknande kameraföring sveper i Keve Hjelms regi över kökets kopparkastruller och vedspisen där Kristin gör en dekokt åt frökens hund, grevens stövlar som får betjänten Jean att kröka rygg och skiftningarna i de medverkandes ansikten. Bibi Andersson och Thommy Berggren är suveräna i sina rappa repliker. Kerstin Tidelius spelar köksan med beslutsamhet.
Som i ett klassiskt drama får tjänarna inviga oss i händelserna. Fröken Julie är galen, säger Jean till Kristin. Hon beblandar sig med folket, och befaller honom att bjuda upp henne. Att hennes hund behöver medicin efter att ha umgåtts med grindstugans mops är ett förebud om det tragiska slutet.
Jean dricker vin. Han fantiserar om att öppna hotell i Schweiz. Fröken dricker öl. Hon gör sig gemen. Han har en dröm om natten att han ligger under ett träd och vill stiga upp till toppen. Bara han når den första grenen ska det gå. Hon vill sjunka i sin dröm, djupare och djupare ned genom jorden. Där blir symboliken övertydlig.
Fröken Julie stiger inte ned. Hon faller. När de legat med varandra förändras maktkampen. Med grevens pengar ska hon bli ett medel för honom att genomföra sina drömmar.
Nu föraktar de varandra. Första grenen var rutten, säger Jean. Segern var för lätt vunnen. Julies historia ger en kondenserad bild av Strindbergs kvinnosyn. Hon har blivit uppfostrad till halvt kvinna halvt man. Julies mor hade jämlikhetsidéer och var tillika en bedragerska gentemot sin man. Det handlar om klasskamp men också om könskamp, raffinerad och vulgär på samma gång.
Genom de tre enheterna, handlingens, tidens och rummets, prövar Strindberg naturalismens hypoteser om arv och miljö. Jean är en folkets son, oförstörd, kraftfull medan fröken Julie kommer från en depraverad överklass. Kristin vet sin plats. Hon har fötterna på jorden och står fast i sin kristna tro. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga ån för en rik att komma till himmelriket, säger hon. Men nu hör fröken till de yttersta, och då kan också hon få nåden.
Strindberg var inspirerad av mesmerismens idéer om magnetisk överföring mellan människor av tankar och känslor. Han låter Julie bli hypnotiserad i slutscenen. Jean lägger sin rakkniv i hennes hand.
Denna uppsättning som nu har ett antal år på nacken är den mest övertygande jag sett. Fröken Julie ska från överklassens blonda kyla falla ned genom lidelsen, inte som Lena Ohlin vara mörk och sinnlig från början. Inte heller uppskattade jag till fullo Thommy Berggrens egen regi när pjäsen sattes upp senast på Dramaten med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie. Den slog över i det vulgära.
Så passa på om ni missade påskaftonens föreställning att se reprisen på SVT24 den 15 april!
Avdelning: Klassiker Taggar: #pjäs #klass #genus
Kommentera
Anmäl textfel
