Mattias Lönnebo
Häxhammaren
En av historiens vidrigaste bestsellers (Ja, det var faktiskt en sådan!) är Häxhammaren av de dominikanska inkvisitorerna, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer 1487.
Boken beskriver hur man hittar och oskadliggör häxor och trollkarlar. Den fullkomligt dryper av kvinnohat och vidskepelse, och kopplar detta till kristen tro på ett sätt som även fick de medeltida teologerna att höja på ögonbrynen. Den stämplades som skadlig och som ett falsarium, både av inkvisitionen och universitetet i Köln (som i boken påstås stödja skriften, vilket alltså var en ren lögn) Kramer dömdes av inkvisitionen för kätteri, men det var för sent. Tryckpressarna spred boken som blev allt populärare hos vidskepliga människor. De stora häxförföljelserna, masshysterin som kom på 1600-talet, skedde framförallt i norra Europa, där kyrkan efter reformationen underställts de världsliga domstolarna och kungamakten. Det teologiska avståndstagande som den romersk katolska kyrkan gjort kunde därför inte stoppa häxprocesserna i norr. Minst 40-60000 människor mördades, de flesta var kvinnor.
I Sverige var det populärt att använda barn som vittnen. Rättegångsprotokoll finns bevarade och domarna använde ledande frågor eller hot för att få barnen att ange häxorna. Häxjakten i Sverige ledde till att 300 prsoner dog och stödde sig på en lag mot häxeri från 1608. Föföljelserna kalaldes "Det stora oväsendet" 1668-1676. Alla slags människor var inblandade i förföljelserna, bönder, präster, soldater, män, kvinnor och barn, och kommisionerna mot häxor utsändes av kungen själv. Men en av ledmöterna i Stockholmskommisionen, prästen Erik Noraeus tvivlade. Han fick höra att en av kvinnorna erkänt under tortyr. Han övertalade två av de andra ledmöterna att göra om förhören. Hon och flera andra kvinnor räddades, när man insåg hur förhören gått till samt att barnen som vittnade hade ljugit. Sveriges sista häxprocess inträffade år 1757, då 18 personer förklarades oskyldiga. Det dröjde dock ända till 1779 innan lagen om häxeri togs bort.
Och vad hände med barnen i Stockholm som vittnat falskt? Först utnyttjades de av systemet, därefter blev de straffade för sina lögner. "Det ena vittnet efter det andra kallades in och erkände gråtande samma sak. Gävlepojken och tre flickor som ansågs ha varit anstiftare blev dömda till döden och avrättade. Några barnavittnen valdes som varnande exempel att piskas offentligt. En flicka som skulle piskas på fyra torg i Stockholm dog innan hela straffet verkställts." (Jan Milld 2008)
Vi förfasas! Hur kan det komma sig att hysterier av detta slag kan uppstå? Vi vet att häxförföljelser fortsätter än idag mot män och kvinnor i vissa delar av världen där vidskepslen är utbredd och människor är fattiga och saknar grundläggande utbildning. Annars tenderar vi nog att lägga vidskepligt hysteri av detta slag till något som hände då, och som vi aldrig skulle kunna göra oss skyldiga till.
Tänk så snabbt vi glömmer! Det var inte länge sedan judar, romer och andra sk "undermänniskor" massutrotades i Europa. I jämförelse med detta är häxprocesserna en parantes. Det finns alltså en tendens hos oss människor att demonisera andra för att själva känna trygghet och makt. Dessa tendenser tycks stärkas i kristider, och när samhället förändras på ett för oss okontrollerbart sätt.
Små grupper demoniserar gärna sin omgivning, det är välkänt - tex terrorgruppper och extremister. Det IS nu gör mot kristna och mot andra irakiska minoritetsgrupper är fasaväckande. I Sverige utsätts judar åter från förföljelser från extermister.
Vi får var och en se upp så att vi inte faller in i destruktiva beteenden utan i stället väljer den universella kärlekens väg: "Du ska älska din nästa som dig själv"
Avdelning: Fakta Taggar: #Häxhammaren #kvinnohat #feminism #magi
Kommentera
Joanna Górecka
Genant nog läser jag helst Strindberg när han hatar kvinnor
Alla har sin egen Strindberg och jag kan ju berätta om min Strindberg , om ni såhär på en lördag känner att det vore lite party att få höra om hur min Strindberg ser ut (klart ni känner så!)
Först och främst borde jag berätta att jag ibland kallar honom för Agge. För att lätta upp stämningen liksom. (Han gillar inte det, men vad kan han göra när han är hm, hädangången) (Faktum är att jag inte tror att han gillar mig heller, men återigen – inte mycket att göra åt.)(Hehe.)
Avdelning: Klassiker Taggar: #kvinnohat #feminism #självupptagen
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anne-Charlotte Östman
Att skriva sig skuldfri
När jag skrev om Romain Gary hade jag jämfört Gros-Câlin med andra jag-romaner med liknande motivkrets. Då blev jag bekant med Emmanuel Boves debutroman Mes amis (Mina vänner). Den var från 1924, men hans författarskap hade nyupptäckts på 70-talet. Mes amis översattes till svenska av Katarina Frostensson och sattes upp på teaterscenen av Allan Edwall på Brunnsgatan 4. Den handlar liksom Gros-Câlin om en ensam man som söker kärleken i Paris och är inte utan humoristiska inslag. Titeln är ironisk. Huvudpersonen Victor Bâton har inga vänner, bara i sin fantasi.
Där hade jag en nisch. Jag hade funnit ett författarskap som höll på att tas fram ur gömmorna. Dessutom framställde baksidestexter och franska recensioner Bove som en modernist och föregångare till Beckett. Det kunde vara intressant att titta närmare på.
När jag hade läst igenom Emmanuel Boves verk, ett trettiotal romaner och novellsamlingar, visste jag inte vad jag skulle göra med honom. Min ansökan till Vetenskapsrådet hade varit indränkt i teorier och klurigheter, som sig bör, men jag tyckte inte längre att de var i paritet med hans författarskap. Han använde sig visserligen som modernisterna av fler sätt än intrigen för att strukturera sina romaner, och hans fokus på detaljer kunde ibland peka framåt mot den nya franska romanen. Men han var inte svårtillgänglig. Ett tema framstod tvärtom mycket tydligt, och det var berättarens vilja att komma ifrån en skuld som hade med kvinnor att göra. Han skrev sig fri genom att framställa kvinnan som en obeständig och ond varelse. Hans äktenskapsroman Journal écrit en hiver (En vinterdagbok) fick mig att tänka på Strindbergs En dåres försvarstal som för övrigt först publicerats på franska med titeln Le plaidoyer d’un fou.
Detta mer eller mindre förtäckta kvinnohat skapade ett obehag hos mig, speciellt som det inte var tillräckligt raffinerat för att vara intressant. Jag tyckte att författarens ego lyste igenom alltför tydligt. Den litterära bearbetningen var inte alltid av hög kvalitet.
Min lösning blev att öppet värdera författarskapet i mitt post doc-arbete Identification et distance, Etude de trois romans d’Emmanuel Bove racontés à la première personne. Man är nog van vid att forskare som objekt väljer ett verk som tilltalar dem starkt. Här var jag lite udda. Men jag hade mina favoriter som Mina vänner och efterföljaren Armand.
Jag blev inbjuden till en Bove-konferens på universitet i Lille, där jag var den enda icke-franskspråkiga forskaren. Jag presenterade min kritiska läsning av Journal écrit en hiver. Jag menade att författarens identifikation med huvudpersonen påverkade gestaltningen negativt. Brott mot genrekrav och andra försummelser gjorde berättaren opålitlig. Det kändes lite djärvt, men mitt föredrag blev väl mottaget.
Journal écrit en hiver kom på svenska under titeln En vinterdagbok 2008. Läs den och bilda er en egen uppfattning! Den finns med på Adlibris bokrea.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kvinnohat #modernism #Frankrike
Kommentera
Anmäl textfel
