Tre författare berättar
Därför ska du läsa deckare, feelgood och romance på sommaren
Säg "sommarläsning" och många tänker på deckare, feelgood och romance. Det anses både lättläst och lättsmält. Men är det verkligen det? LitteraturMagazinet bad tre författare berätta om sin genre. Karin Brunk Holmqvist skriver om feelgood, Anders Roslund om realistiska kriminalromaner och Simona Ahrnstedt om romance.
Karin Brunk Holmqvist:
"Underhållningslitteraturen ger oss den där härliga må-bra-känslan"
Hon är feelgoodens grand old lady som brinner för att underhålla och ge sina läsare en motvikt till den hårda verkligheten.
"För mig känns det naturligt att de humoristiska böckerna eller feelgoodlitteraturen bli alltmer populär" skriver Karin Brunk Holmqvist.
"Vardagen innebär för många, stress och problem. Vi matas dessutom med en massa tragik från media. Då behöver vi slappna av med något underhållande. Somna med ett leende på läpparna!
Läsning ska vara något lättsamt och avkopplande, utan att därför bli torftigt.
Ända sedan jag läste Fritiof Nilsson Piraten som ung, har jag känt att det är i humorn jag hör hemma. Både som läsare och författare. Det humoristiska, ömma och varma, ibland blandat med burleska inslag får oss att må bra. Därför passar feelgoodböckerna utmärkt som sommarläsning. I hängmattan, på stranden eller var vi än befinner oss.
Underhållningslitteraturen ger oss den där härliga må-bra-känslan. Inte bara solen värmer.
Feelgoodlitteraturen värmer ända in i hjärteroten utan att vi behöver använda solfaktor.
Många gillar att variera sina bokval. Det ena behöver inte utesluta det andra. Någon har sagt: ”Omväxling är livets krydda”. Så låt oss krydda sommaren med den krydda som passar oss bäst."
Karin Brunk Holmqvist har skrivit mysiga må-bra-romaner i snart 20 år. Ofta har påhittiga och kluriga tanter och farbröer framträdande roll. Hennes senaste bok heter "Kranvridarna".
Simona Ahrnstedt:
"Romance får läsaren att känna sig viktig och sedd"
Hon har profilerat sig som "Sveriges romancedrottning" och är en av få svenska författare som pläderar för romance, en genre lika stor som deckare i den anglosaxiska världen men mindre känd i Sverige.
"I grunden är det en feministisk handling att läsa romance," skriver Simona Arnstedt.
"Romance är en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Miljoner kvinnor världen över läser och älskar dessa böcker. I ingen annan genre skildras kvinnor som så starka och agerande individer. Romance-hjältinnor GÖR saker.
Vidare är romance en genre där du slipper den tröttsamma reproduktionen av kvinnan som mordoffer, våldsoffer, gnällig fru eller okomplicerad sexpartner.
Det är en genre som skänker hopp och ger läsnjutning och verklighetsflykt. Som får läsaren att känna sig viktig och sedd. Och man får inte glömma att böckerna ofta är sjukt roliga, författarna galet smarta och identifikationsfaktorn nästan total.
Dessutom finns det ingen genre som har en sådan bredd som romance. Det finns något för i stort sett alla läsare. Och om inte annat: det hör till allmänbildningen att läsa romance. För det är västvärldens största litterära genre.
Faktum är, att frågar du mig så finns det ingen anledning att INTE läsa romance. Chup chup."
Simona Ahrnstedt har tre romanceromaner bakom sig – "Överenskommelser", ""Betvingade" och "De skandalösa" – och i augusti kommer hennes fjärde, "En enda natt".
Anders Roslund:
"Den realistiska kriminalromanen fungerar som kommunikation"
Redan Shakespeare skrev om våld och hämnd, påpekar deckarförfattaren Anders Roslund.
" Här, i Sverige, är kriminalromanen sedan några år det främsta och av konsumenter mest nyttjade verktyget för att komma närmare det obegripliga," skriver han.
"Våld och kultur hör ihop.
Eftersom våld, det vid köksbordet eller det långt borta, det som skadar och för alltid förändrar, är så oerhört svårt att förstå.
Eftersom kultur är till för att vi ska kunna möta det vackra och det fula och sedan förhålla oss till det.
Kulturarbetaren har därför en skyldighet att närma sig också det fulaste som finns, det som gör rasen människa unik, det meningslösa våldet.
Shakespeare gjorde det. Skrev om våld och hämnd och ännu mer hämnd. Texter som lever än. Historier om våldsbrott. Det vi idag kallar kriminalromaner.
(Han har fått hybris, hör jag någon viska. Han jämför sig med Shakespeare. Nej. Eller ja. Kanske. Jag ser en tydlig linje, från då till nu, behovet av att beskriva konsekvenser av våld, hur det påverkar oss, hur vi gör när vi måste gå vidare och det förflutna jagar oss och fortsätter trasa sönder, när det som är utanpå inte längre syns men gör ont inuti.)
Jag mötte i många år – i rollen som journalist – våldsmän och våldskvinnor. Jag kom nära – i en annan roll, övervakarens – dem som klassificeras som landets farligaste.
Bra människor som gjort dåliga handlingar.
Lätt att skriva, svårt att tänka. ”Bra människor, dåliga handlingar.”
Att försöka separera det hat, den smärta en handling föder från den människa som utförde den.
Det är därför, bara därför, jag arbetar heltid som författare med att skriva kriminalromaner. Om brott. Om konsekvenserna av brott. Men jag är ingen Morden i Midsomer-man, kan inte leva mig in i det som inte finns, den sortens kriminalromaner är inte mindre fina men fångar mig inte. Vi vet att antalet mord i Sverige är någorlunda konstant år efter år. Vi vet att det inte existerar seriemördare som spikar upp människor på kors. För mig blir en historia bara spännande och angelägen om jag kan tro på den, om det skulle kunna ha varit så, om jag lär mig något, sagor har sin tid, leva sin.
Men också den realistiska kriminalromanen fungerar som kommunikation bara om verkligheten tillåter det.
För att inse det gör vi en kort resa.
Först till Färöarna. När jag och min kollega Hellström tog emot Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman mötte vi Färöarnas mest framgångsrika författare. Han skrev om våld så osannolikt – människor som gick runt och massmördade med automatvapen i idyllen – och jag log nog först. Men förstod när han förklarade. En nation som sedan 1700-talet har haft två (2) mord behöver, kan inte diskutera våld på samma sätt som vi andra. För att höras var han tvungen att skrika högt.
Sedan till motsatsen, till delar av Sydamerika, till Irak, till Syrien ... platser där kriminalromanen i princip inte finns. Människor som så nära, så länge, så nyligen levt med maktens våld har sannolikt inte samma behov av att i romanfiktionens form närma sig också den enskilda individens.
Kultur måste på olika platser närma sig våldet i olika skepnader.
Här, i Sverige, är kriminalromanen sedan några år det främsta och av konsumenter mest nyttjade verktyget för att komma närmare det obegripliga.
Jag är stolt över att vara en del i det."
Anders Roslund är en av författarna i författarduon Roslund & Hellström och har en lång rad prisbelönta kriminalromaner bakom sig till exempel "Två soldater". Våren 2014 kom "Björnligan" som Anders Roslund skrivit tillsammans med Stefan Thunberg.
Anmäl textfel
Läs mer ...
