Bok- presentation:	Älskade
Författar- presentation:	Toni Morrison
Pocket Finns i lager, 84 kr

Jag släpar med den överallt

Knappa 58 sidor in och jag är alldeles uppspelt. Uppspelt är kanske inte den vanligaste sinnesstämningen kopplad till Toni Morrisons Älskade, men jag är faktiskt alldeles uppspelt och lite pirrig, för jag känner redan nu att jag är påväg in i en brännande läsupplevelse. Den är så tung att jag knappt orkar, men samtidigt så intagande och flytande att jag släpar med den överallt, sen igår natt. Överallt. 

Kommentera

Bok- presentation:	Svindlande höjder
Författar- presentation:	Emily Brontë
Pocket Beställningsvara, 84 kr Inbunden Finns i lager, 260 kr Häftad Finns i lager, 260 kr

Om en Brontëlevererad svindel

Jag läser om Svindlande höjder och jag slås av att jag,  liksom förra gången jag läste boken, blir jättecharmad av Cathy och Heathcliffs totala hänsynslöhet. Jag blir liksom tänd av hänsynslösheten.

Varför det?  Och varför är egentligen Cathy och Heathcliff omtycka? Med tanke på att de är elaka och hänger hundvalpar och har hämndanorexi och hämnddör och andas för att få sin vilja igenom?
Men inte heller jag kommer undan. Jag hade inte tackat nej till en Cathy-Heathcliff-sandwich liksom.

Hursomhelst rekommenderar jag alla som har missat Svindlande höjder att sätta tänder, ögon och klor i den. Åh vad jag avgudar Brontë-systrarna. 

Kommentera

Gräsligt mysigt

Lite ömtålig, plufsig och vissen"

Frukta icke arma trogna eller slumpartade bloggläsare, jag lever och mår bra.
(Mår bra = halva skallen genom väggen som vanligt med jäkt och neuros som kärt kittlande bränsle.)
Jag känner mig lite ömtålig, plufsig och vissen inför hösten och läser mycket gärna små, små tunna böcker med stort radavstånd och vackra ord, gärna skrivna av franska författare som heter Gregoire i förnamn, eller ännu hellre Anna.

Allt som allt är det mesta sådär gräsligt mysigt.  

Kommentera

Jag fortsätter vara arg och håller utkik efter dicklitt

Nej. Det finns ingen kvinnlig Goethe eller kvinnlig Beethoven.. det är sådana gigantiska författarskap… det finns ingen kvinnlig Shakespeare"

På tal om skepsis mot det kvinnliga författarskapet. Jag lyssnar ofta på en dokumentär från P1 som heter Vad spelar könet för roll? som handlar om vilka roller skådespelerskor får spela på teatern.

Ni kanske kan gissa vad det handlar om för roller. Ofta tråkiga stereotypa roller skrivna av män. Rollfigurer som gärna ska hålla käften, svimma eller dö när de inte är upptagna med att fläkta sig eller rodna.

Jag tycker att dokumentären säger mycket om vårt samhälle.

Det finns en sekvens där Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten intervjuas.

Reportern frågar.
- Kan det finnas någon kvinnlig Strindberg som blev bortskuffad för att hon inte… fick finnas?
- Nej, det kan man säga att det inte göra. Det är inte något som skulle gå att skuffa undan.
- Är det så?
- Nej. Det finns ingen kvinnlig Goethe eller kvinnlig Beethoven.. det är sådana gigantiska författarskap… det finns ingen kvinnlig Shakespeare.

Det gör mig nästan lite fnissig. Kvinnor hade inte mycket tid eller utrymme att vara genier på nämnda geniers tid, de var upptagna med att försöka att inte kvävas av alla korsetter och kyskhetsbälten samhället hade låst dem i. Men håller du inte med mig om att det rimligen borde ha funnits ett och annat kvinnligt geni inlåst i alla burar?

Nej, Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten. Det finns ingen kvinnlig Strindberg. Men glöm inte att det inte finns någon manlig Victoria Benedictsson, det finns ingen manlig Charlotte Brontë, ingen manlig Virginia Woolf, Sylvia Plath, Emily Dickinson, Karin Boye, Marguerite Duras, Djuna Barnes, Jane Austen och jag kan fortsätta rabbla tills jag tappar tungan.

Samma radiodokumentär. En annan dramatiker drar i till med att säga:
- En kvinnlig Dostojevskij, hur fan hade det sett ut?

Han erkänner visserligen att Emily Dickinson var briljant, men hon var ett sprött geni, hennes författarskap var som glaaas, inte lika explosivt eller våldsamt som ett manligt författarskap. Det explosiva och våldsamma, det traditionellt manliga, verkar enligt den talande naturligtvis stå över det spröda, traditionellt kvinnliga.

Nanna Johansson skriver förresten briljant om det här http://www.politism.se/nanna-johansson/man-som-ar-ointresserade-av-kvinnor/  – män som inte vill läsa böcker skrivna av kvinnor.

Vill förresten göra en shoutout till alla bokhandlar: var är all dicklitt? För könssorteringen är inte jämställd i bokhandlarna. Böcker som handlar om kvinnor har redan en egen vedertagen rubrik - chicklitt, medan böcker som handlar om män befinner sig i ingenmansland. De kan tydligen vara allt mellan romaner till deckare till geniaaaaliska, explovisa och våldsamma.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Om rosaglittrande depressioner, jakten på den rätte och alkoholism

Vore det inte givande ur ett jämställdhetsperspektiv att som man få se vad kvinnor växer upp med? Många av de här böckerna sammanfattar väl man förväntas förvänta sig, vad man förväntas drömma om och längta efter?"

- De där böckerna skulle jag aldrig läsa, bekände en bekant till mig, en OJ så beläst kille.Mumlade något om att det var lite för lättsinnigt för hans smak. 

Jag själv hade läst författaren vid ett antal tillfällen och förstod inte riktigt vad han menade med "för lättsinnigt". Författaren skrev böcker som handlade om depressioner, alkoholmissbruk, svår misshandel, våldtäkter och djup självförakt. Behandlade förkrossande ämnen med mycket humor och tillgänglighet.

 Det här är bara en teori om hans ovilja, men kan det kanske ha varit för att de nedbrutna människorna i böckerna var kvinnor gestaltade av en kvinnlig författare? För att författaren hette Marian Keyes?

Det finns många böcker som inte handlar om att shoppa skor som fastnar i chicklitt-hyllan av den rena anledningen att de är skrivna av en kvinna och handlar om kvinnor. En bok som i grund och botten handlar om alkoholism känns felplacerad bredvid Elsas värld.

Jag menar inte att Keyes är någon Kafka, hon har ett varmt och tillgängligt tilltal som är ett antal oceaner ifrån Kafkakvarteren. Snarare liknar hon en Nick Hornby.

Och det här får mig att undra. varför män mer sällan väljer att bekanta sig med litteratur som är skriven av kvinnor och som handlar om kvinnor.

Och jag nekar inte. Många (om än långt ifrån alla) lättsammare böcker skrivna av kvinnor som handlar om kvinnor handlar även om jakten på kärlek som om en relation vore den gyllene graalen som räddar kvinnan från ett evigt självförakt. Men vore det inte givande ur ett jämställdhetsperspektiv att som man öppna en sån bok och se vad kvinnor växer upp med? Många av de här böckerna sammanfattar vad en tjej förväntas förvänta sig, vad en tjej förväntas drömma om och längta efter?

Eller så handlar de om något helt annat -  som depression, men hamnar ändå i den mer rosaglittrande hyllan. För att boken handlar om en kvinna.

Kommentera

Att suga musten ur Marilyn

Tänk att man kan suga musten ur någon så in i självaste fan så långt efter deras död"

När en kollaps in i väggen kittlade mig i nackhåret med sina andetag armbågade jag den i magen med Marilyn Monroes dikter.

Hennes kval fungerar lite som strössel i min vardag.

Tänk att man kan suga musten ur någon så in i självaste fan så långt efter deras död.

Kommentera

Skammen är inte hennes

Poeten Ester Nilsson blir kär i konstnären Hugo Rask och de börjar äta dyra middagar ihop, samtala om utilitarism varpå hon lämnar sin sambo och de har sex tre gånger. Då får Hugo jättejättekalla fötter (tänk pingvinkalla)

Först och främst vill jag ge Egenmäktigt förfarande ett minus för att Ester Nilsson och Hugo Rask använder ett snustorrt språk även i hänvisning till sängkammaren. Alltså. Jag rynkar djupt på näsan när de allvarligt språkar om sina "erotiska möten" och får det att låta som om de skruvade ihop möbler tillsammans.

Men sen vill jag bara hysa kärlek över Esters fantastiska brist på skam och förmåga att vägra vara en försmådd kvinna. 

Jodå. Hon febrar i Hugo Rasks sociopatiska tystnad, skickar långa obesvarade sms och lunkar utanför hans fönster. 

Men hon vägrar vara förnedrad. 

Och varför ska hon skämmas egentligen?

"Han hade tagit på sig ansvar genom att gå in i hennes kropp, det var att förespegla henne något som måste fullföljas. Hon hade därmed rättigheter och i dem ingick att höra hans förklaring."

Ester vet vad sex betyder för henne och gör det tydligt för Hugo innan. Hugo missbrukar förtroendet och fortsätter leva tämligen promiskuöst utan att klargöra för någon eller sig själv vad han egentligen vill. Hade han varit en kvinna hade man tidigt tänkt om honom som djupt självdestruktiv och förvirrad.

En klok läsare förstår att skammen är hans. 

Om man nu jämställt ska tillämpa män samma skam som man tillämpat kvinnor sedan bålbrännartiden och dessförinnan.

Uppdatering: Jag borde givetvis ha refererat till Ebba Witt-Brattströms krönika i Dagens Nyheter (den 8 januari 2014). Hennes tankar sådde många frön i mig innan jag läste boken. Det glömde jag i all skriviver och Hugo Rask-ilska.
 

Kommentera

Bok- presentation:	Trollkarlens hatt
Författar- presentation:	Tove Jansson
Utg.år:	1948
Inbunden Finns i lager, 242 kr

Om hattar och Humphrey Bogart och hångel

Jag var på en hattfest i fredag  fullmatad med semlor, biktbås, hångel och sanningar. Och låt oss vara ärliga: det finns egentligen bara fördelar med att bära en hatt. Som dessa:

1. Den håller hjärnan varm
2. Man får en hipp Humphrey Bogart-aura. (Obs. viktigt!)

Den litterära världen lider inte direkt av hattsvält heller.  Till de bättre hattitlarna hör Oliver Sacks bisarra Mannen som förväxlade sin fru med en hatt och, givetvis, Tove Janssons Trollkarlens hatt. 

God hatt på er. 

Kommentera

Bok- presentation:	438 dagar : vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar
Författar- presentation:	Johan Persson
Inbunden Finns i lager, 297 kr CD-skiva Finns i lager, 343 kr MP3 CD Finns i lager, 262 kr Häftad Finns i lager, 140 kr Pocket Finns i lager, 69 kr

Vi lär oss aldrig

Sitter här med kaffefläckar på tänderna och varvar Bära leggins i januari med 438 dagar av Schibbye och Persson i ljudboksformat.

Och man känner liksom hur man möglar lite. Människor är så bedrövande usla på att estimera värdet på ett annat människoliv.

Jesper bestämde sig för att Sara var värd sin barnkropp. Med en Ica-kasse som kondom rev han åt sig hennes barndom.
Andra bestämmer att vissa människor är värda några skopor olja och en ny pool.

Delfiner visslar varandras namn, apor köper frukt genom internet och människor slutar aldrig ta livet av varandra

Kommentera

Stövlar iväg till bokrean och gapar

Kulturföraktet har gått så långt att vi får pauser i undervisningen för att kolla på "OS" och "hockey", men vi är alltså INTE lediga under bokrean.

Föser livet åt sidan och stövlar iväg till bokrean med ett begär i blicken som bara kan beskrivas som obehagligt och som illustreras nedan:

Kommentera

Bok- presentation:	The Juliette Society
Författar- presentation:	Sasha Grey
Pocket Beställningsvara, 134 kr

Porrflirt som faller jätteplatt

Åh. Jag vet inte ens var jag ska börja. Det finns så mycket jag avskyr med Sasha Greys bok ”Juliettesällskapet”.

Men jag ska inte låta mina hästar gallopera iväg alltför snabbt. En sak i taget. Först handlingen i sin korthet:

Catherine pluggar filmvetenskap och är ihop med Jack som hon älskar jättemycket, men som inte vill ligga med henne särskilt mycket längre. Catherine är även besatt av sin lärare och av sin kompis Anna. Hennes kompis Anna drar in henne i mer och mer vågade sammanhang som snuddar vid prostitution och sadomasochism (med snuddar menar jag att det definitivt handlar om prostitution och sadomasochism)

Och här kommer mitt hat i en ickekronologisk ordning.
• Hyllningarna. Alltså VA? Den har kallats smart och rapp och frigörande. Sasha Grey må ha koll på Markis de Sade och Stanley Kubrick, och det är ju trevligt, men lite kulturella referenserna mellan avsugningarna gör inte att Catherine någonsin övertygar mig som särskilt komplex, smart eller ens trevlig.
• Alla karaktärer är för mig som lösryckta, hängande trådar. Lite som spaghetti, fast, givetvis mycket sämre än spaghetti (jag råkar gilla spaghetti.)
• Ältandet om kroppsvätskorna. Ett av kapitlena handlar om att sperma är gud. Jag förhåller mig starkt kritisk.
• Allt jäkla BDSM. På senaste tiden handlar alla böcker (alltså den här och 50 shades of grey) som lyfter ”den frigjorda kvinnan” om tjejer som blir bundna, piskade och pissade på i burar. Missförstå mig rätt, var och en gillar sitt. Men måste varenda bok som ska frigöra en pryd kvinna följa samma hårdhänta förnedringsmönster? Det känns lite. Gammalt nu. I samma veva som den här boken kommer Lars Triers tretimmarsfilm Nymphomaniac, där storyn upprepas: den äventyrliga, frigjorda kvinnan tar sig an piskor och vill ha det i alla hål. GÄSP. Känns mer som en flirt med porrindustrins floskler. Om ni frågar mig.

Det värsta är de sista sidorna när Sasha Grey blev lika trött på Catherine som jag är och försöker knyta ihop sin popkulturella porrsäck och allt faller så platt att jag skrattar mig jättehögt till sömns

För den som inte har orkat läsa. Här kommer en recension av ”Juliettesällskapet” i minspel:

Kommentera

Jag är alltså musikalisk på riktigt

Jag tänkte bjuda på en #shelfie, men jag HAR ju ingen bokhylla så jag får bjuda på en... #högie?

Böckerna är ordnade efter en enda sak: snobbighet. De nya, klassiska och kontroversiella får fronta tillsammans med de obskyra, medan de lite mindre aktningsvärda får fungera som golv och ryggstöd. 

(Gitarren ÄR inte bara rekvisita, jag är alltså musikalisk på riktigt. Kan nästan samtliga grundackord. Utom typ, F)

Kommentera

Swing gör mig lite mörkrädd

Jag har aldrig varit gift. Alltså, jag har knappt körkort (är rädd för gaspedalen.) Och det är inte som om Bengt Ohlssons Swing får mig att slå kullerbyttor och längta till medelåldern.

Åke och Hannahar älskat varandra i sjutton år och de är fast i ett bitterljuvt hamsterhjul av tillgivenhet. Under skinnet bubblar impulsen att få desertera och födas om, samtidigt som de ändå vill sammansmälta ännu mer frenetiskt i sin bekväma tillvaro. De ligger ungefär varannan vecka och lever i ett kretslopp av mellanmjölkskärlek.

Så berättar en vän till Hanna om swingersklubben.
- Det viktiga är egentligen inte vad som hände inne på klubben, sa Camilla dröjande, för det var inte så mycket. Det viktiga är vad som hände efteråt, mellan oss.
Det som hände mellan vännen och hennes man var att han blev mer närvarande, han ansträngde sig mer för att göra henne glad och äntligen, äntligen prioriterade han henne.

Hanna vill bli sedd, Åke ser men vill liksom inte medge att han ser. Så Hanna, som vill skaka i dem båda föreslår att de ska testa att gå på swingersklubben. Han går motvilligt med på det, mycket för att han inte vill vara den som alltid säger nej. Efter ett nervöst besök på klubben får de veta att ett annat par är intresserat av dem.

Det här är en roman om det osagda mellan två sammanklumpade människor. Bengt Ohlsson vägleder en skickligt men utan jättestora överraskningar genom makarnas ensamhet. Över Hanna och Åke vilar ett töcken av matthet och som läsare blir jag också trött och önskar att de kunde ha åkt på spa tillsammans eller experimenterat med latex, eller något, vad vet jag. Jag har svårt att se hur det ska tända en gnista i deras äktenskap om Hanna ligger med den där Robert som hon är subtilt äcklad av. Det typiska för berättelser i böcker och film som behandlar det långa, trötta äktenskapet är att man frenetiskt försöker lösa det genom sängkammaren. Otrohet och swingersklubbar. Vad hände med att, typ, gå och bowla ihop oftare?

Men vad vet jag. Jag kan ju knappt köra bil.

Bengt Ohlsson för mig är fortfarande som bäst i Gregorius.

Kommentera

Angående krönikan om sex och skam

Det var min absoluta avsikt att hänsynslöst klumpa ihop verken"

Angående den här krönikan: http://www.litteraturmagazinet.se/kronikor/sex-sjalvmord-och-schizofreni
Det var min absoluta avsikt att hänsynslöst och onyanserat klumpa ihop verken. Var och ett av dessa har unikt debatterats och diskuterats, dess symbolik har dissekerats och obducerats. Jag menar, om vi ger en barnsligt enkel översiktbild: det är ändå sex stycken självmord som föregicks av kärleksaffärer. Kanske pratar jag bara i min senpubertala nattmössa. Kanske gör jag inte det

Kommentera

Bok- presentation:	Bära leggings i januari
Författar- presentation:	Sara Stille
Inbunden Färdig att skickas, 223 kr 262 kr Pocket Finns i lager, 66 kr

Samtycke, gaypropagande och bubbel

Vi skulle gå på ett bokmingel för Sara Stilles bok Bära leggings i januari och i mitt väldigt diskreta innersta undrade jag hur man egentligen firar utkomsten av en bok som handlar om upprepade övergrepp.
 Men Sara satte dit jäveln, redogjorde för sina upplevelser och pluggar idag juridik och vi åt snittar och smuttade på bubbel.
 Och Sverige behöver en samtyckeslag lika mycket som Ryssland behöver gayproganda.

 (Väldigt mycket alltså)

Kommentera

Bok- presentation:	Perks of being a wallflower
Författar- presentation:	Stephen Chbosky

Ett blogginlägg som handlar om slem och sveda

Ibland ser man lite dåligt för att man har en massa asfalt, snö och solk och slem i ögonen, men det där blir bättre när man läser ”The Perks of being a wallflower” av Stephen Chbosky som jag unnade mig att läsa riktigt långsamt

Den är som skrubbsår och rengöringsmedel samtidigt. Man blir lugn av 15-åriga Charlies molnfria samvete men det liksom svider att läsa om någon som är så genuin.

Kommentera

Bok- presentation:	Allt jag önskar mig
Författar- presentation:	Grégoire Delacourt
Utg.år:	2013
CD-skiva Finns i lager, 352 kr MP3 CD Finns i lager, 307 kr

Hur jag råkade ut för krabbspindlar på tunnelbanan och läste en bok jag inte gillade som berörde mig

Jag gjorde ett stort misstag på tunnelbanan idag. Jag gick där med snöflingor mellan tänderna och var lite disträ och funderade på något helt orimligt, typ honungsbin, och sen, lyckligt ovetandes satte jag mig på första bästa lediga plats.

Sen. Tittade jag upp. Och där sitter det mest förgapade paret jag har sett i hela mitt liv, tätt ihopslingrade, båda med farligt lättantändligt ståfräs i blicken. Tänk dig det här: krabbspindlar. Och så tänk att du tvingad av omständigheterna vid varje trafikgupp tvingar dig gnugga knän med… intermezzot.

Jag gjorde såklart det artigt obligatoriska – låtsades studera första bästa annons så ingående som möjligt. De fnissade i halsdukarna.

Herregud, jag hatar alla förälskade. (Som inte är mig och Gustav.)

Se UPP i kollektivtrafiken. Varje dag råkar (uppskattningsvis) tvåtusen passagerare ut för samma sak.

Och NEJ jag har inte glömt att det här är en litteraturblogg. Jag satt på tunnelbanan och sen satt jag på pendeltåget och på pendeltåget läste jag Allt jag önskar mig av Gregoire Delacourt. Mitt hjärta snubblade lite i första kapitlet, det var så enkelt och fint och sorgligt och jag ÄLSKADE radavståndet, men nu tycker jag att den känns urvattnad, urmjölkad och obehaglig, lite som om författaren förringade karaktärerna tills de var pytte, pyttesmå och sedimenterade.

Vackert men dåligt. Typ.

Kommentera