Anne-Charlotte Östman
I morgon Augustgala
I morgon den 27 november är det Augustgala i Stockholms konserthus. I år har jag läst två av de nominerade böckerna. Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” som är nominerad i den skönlitterära klassen skrev jag om häromsistens. Det är en samtidsroman om en ung kvinna med svag närvarokänsla och otydlig moralisk kompass.
Nu har jag också läst Heidi Frieds ”Frågor jag fått om Förintelsen” som är nominerad i fackboksklassen. Det är en diametralt annorlunda bok vars yttersta syfte är att det som hände i Tyskland på 1930-talet och under andra världskriget aldrig ska hända igen. Det handlar om moral i allra högsta grad.
Avdelning: Fakta Taggar: #Augustpriset #Förintelsen
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Besvärliga frågor
Jag fick en bok i min hand i går. Det var Roger Fjellströms ”På liv och död & Andra omständigheter”, en samling porträtt, debatter och essäer. Fjellström, som sedan 2011 är bosatt i Menton, är författare, filosof och uttolkare av fransk poesi, framför allt Michaux.
Jag satte mig i solen på bio Rios servering vid Hornstulls strand. Med ett kallt glas vitt i handen öppnade jag boken och läste valda stycken här och där. Men det är egentligen inte en bok man ska bläddra förstrött i. Det är en bok som vill utreda saker.
En fråga som Fjellström resonerar kring är vilka judarna är. 2006 larmade Forum för levande historia om att 41 procent av svenskarna hade en negativ syn på ”judar”. Vad lade de då in i begreppet? Kan man över huvud taget göra en sådan enkät när man inte vet vad folk lägger in i ordet?
En annan fråga författaren ställer är om Primo Levi verkligen begick självmord. Man har inte kunnat belägga det med säkerhet. Levi ramlade eller kastade sig ner i trapphuset, där han bodde. Trots osäkerheten har Primo Levis levnadstecknare byggt upp sina biografier kring självmordet.
Ett tidigare opublicerat porträtt i Fjellströms bok går tillbaka till 1972. Det skildrar när han som ung mötte en 18 år äldre Jan Myrdal på en middag. Det är mycket underhållande men också skrämmande. Fjellström går in i samtalet när Myrdal påstått att man inte kan förstå Sovjetunionen utan att ha läst Balzac. Är det inte bättre att läsa Solsjenitsyn?
Sedan vill Fjellström anknyta till yttrandefriheten i ett socialistiskt samhälle. Myrdal tycker emellertid inte att man ska diskutera det ”så teoretiskt och abstrakt”. De viktiga frågorna om yttrandefriheten finns på arbetsplatserna nu, i den dagliga kampen. Jan Myrdal är helt oemottaglig för argument och går hårt åt den unge mannen som han beskyller för okunnig, dum, obegåvad anpassling och annat mycket värre. Myrdals beundrare blir besvärade och troppar av en efter en.
Avdelning: Fakta Taggar: #Förintelsen #antisemitism #socialism
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
W.G Sebald och jakten på varifrån man kommer
Winifred Georg Sebald: essäkonstens mystiske mästare och given nobelpriskandidat, fram tills att han dör i förtid, 57 år gammal, i en bilolycka i december 2001.
Sebalds författarskap är djupt fascinerande och ett som jag flera gånger återkommit till i perioder. Det började med Saturnus ringar, en bok som vid första mötet var någonting helt annat än vad jag tidigare varit van vid.
Jag vet inte om jag riktigt förstod vad det var jag egentligen hade läst – förutom att det någonstans eggade min fantasi, inspirerade mig till att vilja läsa mer – förrän jag några månader senare läste om den och då var mer fokuserad än jag varit första gången.
Saturnus ringar var höljd i en dimma av dunkelhet, hemlighetsfullhet – ett mysterium jag ville förstå, eller kanske rent utav lösa, men i grund och botten egentligen nöjde mig med att enbart befinna mig inuti.
Vissa böcker är ju så; de passerar ens huvud och lämnar det helt förändrat bakom sig. De möblerar om hela ens sätt att tänka, läsa och förstå litteratur i grunden från och med sekunden man slagit igen boken.
Taggar: #essä #läsning #identitet #minne #historia #Europa #Förintelsen
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Claude Lanzmann: Liv och verk
För ungefär ett halvår sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag varit och sett Claude Lanzmanns dokumentärfilm The Last of the Unjust och som hade premiär på Göteborgs internationella filmfestival iår.
Då sa jag att jag snart också skulle läsa hans självbiografi, Haren i Patagonien, från 2012. Och det har jag gjort nu. Med några få undantag är det nästan det enda jag har gjort de senaste dagarna.
Claude Lanzmanns liv är som en sammanfattning av det europeiska 1900-talets historia. Och det är en otroligt fascinerande framställning som vi här får oss till skänks i denna fantastiska självbiografi.
Taggar: #Frankrike #Paris #film #krig #Förintelsen
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Om en plats att göra till sin
Ännu en bok om Förintelsen eller snarare om dess konsekvenser: I Göran Rosenberg, "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" handlar det om hans far som överlevande, om möjligheterna för honom att skapa sig ett liv, att leva vidare på annan plats. Det finns alltid ett nytt perspektiv, lika många öden som individer. Men inget riskerar att bli privat. De är alla offer inskrivna i ett gigantiskt brott mot mänskligheten, groteskt i sin grymhet. Jag har läst flertalet skildringar och vittnesbörd. Och jag lär mig varje gång något nytt.
Avdelning: Fakta Taggar: #Förintelsen #överlevande #Augustpriset
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Carl Magnus Juliusson
Claude Lanzmann på Göteborgs internationella filmfestival
Göteborgs internationella filmfestival rör sig mot sitt slut för iår. Och för mig var det med ett minnesvärt slutackord. Igår var jag nämligen och såg Claude Lanzmanns senaste – mer än tre och en halv timme långa – dokumentärfilm The Last of the Unjust.
Nästa år fyller Lanzmann 90 år. Han är vad man kanske skulle kunna kalla en riktig klassisk fransk intellektuell – såväl filmregissör som journalist och författare. Han tillhörde den närmaste kretsen runt Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir och var också den som kom att efterträda den senare som chefsredaktör för tidskriften Les Temps Modernes. Men kanske är han mest känd för sin nio och en halv timme långa dokumentär Shoah från 1985, vilken tog honom 10 år att göra, och som visades på bio här i Göteborg förra året.
Kännetecknande för Lanzmanns dokumentärer är att stor vikt läggs vid det talade ordet. Gemensamt för både Shoah och The Last of the Unjust är vittnesmålen om Förintelsen; subjekten intervjuas under lång tid, tillåts att tala till punkt, utveckla och att återkomma till samma teman om igen, utan att behöva stressa. Det är personligt och djupt gripande.
Shoah är verkligen en dokumentär som tränger in under huden på en för att stanna. Och ja, längden spelar roll. Orden finns även utgivna i bokform, med förord av Simone de Beauvoir, och har bland annat översatts till svenska.
I The Last of the Unjust får vi se en intervju som Lanzmann gjorde 1975 men aldrig släppte – kanske på grund av att att innehållet skulle kunna ha ansetts så kontroversiellt att det fanns en risk för att det som egentligen sades skulle bli överskuggat och hamna i skymundan för ideologiska ordkrig.
Under en vecka intervjuar Lanzmann Benjamin Murmelstein, den enda överlevande från det judiska äldre-rådet i koncentrationslägret Theresienstadt. Under flera år arbetade han nära Eichmann själv innanför väggarna på koncentrationslägret.
Det judiska rådet har efter kriget anklagats för att ha samarbetat med nazisterna. I intervjun får man ta del av långa redogörelser för organisationen, vad han var tvungen att bevittna och problematiken en person som Murmelstein befann sig i, som mellanhand mellan judarna i lägret och nazisterna som skötte det. Resterande medlemmar i rådet blev alla mördade av nazisterna en i taget. Murmelsteins vittnesmål är därmed helt unikt.
En annan intressant del av intervjun med Murmelstein är hans direkta relation till just Adolf Eichmann och hans personliga inblick i hans sätt att vara och arbeta. Hans mening är tvärtom Hannah Arendts teori om ondskans banalitet – vars giltighet dock inte nödvändigtvis står och faller på punkten om Eichmann var en djävul eller en byråkrat – och som föddes ur de hektiska debatterna kring rättegången 1961. Enligt Murmelstein var Eichmann trots allt en ”demon”.
Nästa projekt för mig blir nu att att läsa (för detta är ju trots allt en litteraturblogg) Lanzmanns självbiografi Haren i Patagonien från 2012 och som nu kommit på svenska.
Taggar: #Förintelsen #film #vittnesmål
Kommentera
Anmäl textfel
