Sandra Sandström
Nykläckta böcker del tre
På gott och ont är hösten i annalkande och sist ut i årets sommarläsning är följande intressanta titlar:
”Albions dotter” – Ilka Tampke
Bara för att det är så tilltalande med forntida England, kelter, romare och magi!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nykläckta #nyfikenpå #sommar #blandat #deckare #kärlek #thriller #feelgood #andra världskriget #nytryck #mystik #idéer
Kommentera
Lena Köster
Pensionärsligan slog verkligen till
Catharina Ingelman Sundberg har slagit igenom stort med sina böcker om Pensionärsligan. Böcker med många nyanser av grått...hår. Jag skickade några frågor per Facebook och fick svar. Håll till godo med den här fb-intervjun om genren som lockar fler än 40-och 50-talisterna.
Hur fick du idén att skriva om äldre människor på ett humoristiskt sätt?
Jag blev arg på hur man behandlar äldre människor i Sverige, alla neddragningar i vården. Genom att göra en humoristisk bok ville jag nå ut till fler.
Min skrivarkompis Anna Ehn och jag kallar den här genren grey lit. Hur definierar du din äldre-genre?
Den kallas för Gerry-lit i England. Men min läsekrets är faktiskt från 10-100 år både pojkar, flickor.
Du är marinarkeolog och har skrivit historiska romaner förut. Kommer du någonsin att återkomma till det? Vet man aldrig, kanske…
Dina böcker gör succé, inte bara i Sverige. Vad är på gång just nu? Hur många språk, filmatiseringar, osv är på gång?
Pensionärsligan utges på 28 språk i över 40 länder. Många länder vill filma inklusive Sverige. Förr eller senare blir det något…
Både du och jag tillhör – i alla fall snudd på – den kategori människor du skriver om. Hur upplever du själv att åldras – såväl positivt som negativt?
Finns inget roligt med det - men jag försöker göra det bästa av det…
Har du mycket kontakt med dina läsare?
Har i stort sett daglig kontakt med mina läsare. De som är 11,12,13 år av bägge könen gör mig speciellt glad, tänk att även ungdomar gillar att läsa mina bus och påhitt! En dröm för en författare att ha så stort åldersspann på sina läsare. När t.ex en 12-årig flicka eller pojkar i tonåren som inte brukar läsa böcker och äldre säger de älskar Pensionärsligan - då kan man inte bli annat än lycklig!
Vad läser du själv i fråga om skönlitteratur?
Allt, är nyfiken av mig…
Dina skrivrutiner, beskriv dem!
Jag arbetar nästan varje dag från ca 9 00 till 18 00. En dag i veckan brukar jag försöka ha ledigt för att betala räkningar, gå ärenden osv. Jag har en författarstuga, men på senare år har jag märkt att jag med hörlurar och lugn musik i öronen kan författa på de mest olika ställen, bara där finns en stol eller soffa. Favoritplats: soffan.
Kör du nånsin fast?
Kan hända, men jag kan analysera varför och har därmed lösningar för hur jag ska komma ur dilemmat.
Gör du en synopsis före varje bok med intrig och personer osv, eller jobbar du på något annat sätt? Populärvetenskapsböckerna har alltid synopsis, har haft för några av romanerna också. Men helst jobbar jag med en bärande idé och utan synopsis, då är det roligast att skriva och blir bäst.
Får du inspiration av verkliga människor till dina fiktiva personers personligheter?
Vi är ju alla vissa människotyper och jag har skapat sådana som brukar finnas i samhället. Har faktiskt inte haft förebilder, bara allmänt samlade erfarenheter av olika typer av människor jag mött i livet.
Hur hittar du på intrigen?
Jag har en bärande idé. I KAFFE MED RÅN handlade det om neddragningar i äldrevården och att Pensionärsligan kom på att fångar har det bättre i fängelset. Då blev handlingen att de fem i Pensionärsligan försöker bli bovar för att hamna där. Resten utvecklades vartefter. I nya boken RÅN OCH INGA VISOR handlar det om skattesmitare. I ett samhälle som inte längre har råd med välfärd måste Pensionärsligan stjäla storkovan för att hjälpa till att återupprätta ett fungerande Sverige. Vad bättre än att då jaga riskkapitalister som gömmer undan pengar i skatteparadis…
Hur långt fram, mätt i böcker, sträcker sig dina skönlitterära planer? Samma genre?
Nästan projekt blir också en feel good roman med allvarligt budskap. Dock inte Pensionärsligan denna gång. Vad är det roligaste, mest häpnadsväckande eller knasigaste som hänt dig sedan du började skriva om kriminella gamlingar?
Jag tycker det är festligt att hitta på brott - dock vänliga sådana utan vapen och våld. En intellektuell utmaning. Komplimang när fångar i fängelse ville lotta ut min bok. Eller när Nationalmuseum skyndsamt förstärkte upphängningen av två tavlor som Pensionärsligan stjäl på museet! De hade gått att stjäla dem som jag beskrev i boken …
Om du fick välja svenska skådespelare till en teveserie, vilka skulle du välja?
Några favoriter är bl.a. Meta Welander, Yvonne Lombard, Claes Månsson…
Har du någon eller några favoritförfattare? Favoritbok – som du skulle vilja se filmad?
Jag gillar ju Wilhelm Mobergs böcker men de är redan filmade…
Vad skulle du vilja tipsa 25-åriga jag om, sånt som du vet i dag men inte visste då?
Att skriva en bok är tusen gånger svårare än man tror.
Taggar: #pensionärer #rån #ligor #grey-lit #äldre #rolig #humor #feelgood #deckaridyll
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Feelgood eller inte
Det kan låta snobbigt, men jag är lite skeptisk till feelgood-litteratur. Jag har inget emot att bli road på bio. Inför böcker känner jag något annat. Jag har visserligen skrivit en doktorsavhandling om en humoristisk roman, men den hade också en intressant tematik och ett nyskapande språk. Feelgood kan som genre vara svår att ringa in. En feelgood-bok kan innehålla spår av allvar och visdom. Men för mig innefattar genren en platt stil och att man lämnas tom efteråt med känslan av att bara ha fått en stunds förströelse. Det har något med själva läsningen att göra. Det är en aktivare handling än att sitta och titta på en film. Biobiljetten är också oftare billigare än boken. Men det är inte bara det. Jag investerar mig själv mer i läsningen av litteratur. Mitt jag möter andra jag. Det är värre om jag känner mig besviken på en bok. Även om det är en lättläst bok har jag oftast tillbringat längre tid med den än med en film.
Därför har jag inte läst Martina Haag tidigare. Hon har skrivit feelgood, om jag förstått det rätt. Men nu har hon blivit mycket uppmärksammad för sin bok om den egna skilsmässan, "Det är något som inte stämmer". Många har läst boken före mig. Jag har kunnat ta del av recensioner och andra personliga omdömen som alla varit positiva. Martina Haag har placerat sitt författarskap på en högre, mer seriös nivå, menar man.
Den positiva kritiken gjorde mig nyfiken, naturligtvis också skvallerfaktorn. Författarens make hade lämnat henne för en känd programledare han arbetat med och blivit kär i. Till slut hade min läslust växt så att jag var tvungen att köpa en e-bok för att kunna ladda ner direkt.
Det är allvar när Martina Haag skriver om makens svek mot henne och barnen. Och om lögnerna: det handlade inte alls om att han träffat någon annan. Det är också spännande när hon får sina första misstankar och försöker reda ut om de är befogade. Fast man vet hur det ska gå är det intressant att följa vägen fram till avslöjandet - och erkännandet.
Men saken är den att bara hälften av e-bokens 141 sidor utspelar sig på hemmaplan med det krisande paret. En ramhandling tar lika mycket plats. Författaren är författaren som jobbar - sant eller ej - som stugvärd i ett avlägset fjällandskap för att kunna skriva en bok om sin personliga tragedi. Det är ganska underhållande om människor hon träffar där i vildmarken. Men det är inte utan att jag tänker att förlaget bett henne att fylla ut boksidorna så att manuset inte blir alltför tunt.
Sammantaget är jag nog allt lite missnöjd. Avsnitten där det bränns ordentligt är betydligt kortare än halva manuset.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: ##feelgood
Kommentera
Maria Sidén
Bokrecension av Jojo Moyes nyaste!
"Hon låg med någon" Absolut att hon fick ligga," sa Natascha. "Hon liksom strålar", sa William. "Hade han några bra trick", sa Fred. Har du några tips? /s.187 Arvet efter dig. (citat från samtal av Lous gå vidare grupp som hon efter tjat motvilligt deltar i).
Jojo Moyes fanclub blir inte besvikna. Moyes hade inga planer på existensen av denna bok. Men efter oerhörda mängder tjat från fans föddes den en morgon klockan 0530...Denna uppföljare till den populära Livet efter dig gav mig den efterlängtade känslan vissa böcker gett mig. Jag kommer på mig själv med att längta efter att läsa den. Jag belönar mig att läsa några blad som blir allt fler efter att jag gjort någon nödvändig men ack så tråkig vardags syssla. Sedan säger jag bara såhär, med tanke på slutet slår jag vad om min själ att det kommer en trea.
Lou lever ett halvt liv sedan hon hjälpt Willavsluta sitt på Dignitas kliniken. Hon försöker leva livet som han ville, hon prövar nya saker, smakar konstiga maträtter, men det är ett halvhjärtat liv i skuggan av vad som kunde varit.
Hon reser iväg och arbetar för att följa Wills råd eller kanske för att leva så som han borde levt. Men skulden över hans död blandas med sorg och en längtan efter honom, det är omöjligt att leva på riktigt...
Plötsligt knackar en oväntat person ur Wills förflutna på hennes nyinköpta lägenhet. Den första i raden av nya bekantskaper som sakta ger hennes liv en ny mening. Den första nya bekantskapen innebär et stort ansvar men även mycket kärlek, och en stor dos attityd.
Livet efter dig snuddar på den efterlevandes stora fråga. Varför får jag leva men inte du?
Stundvis får vi ta del av Lous mörker. Vi följer Lous bitterljuva väg ut ur mörkret för att finna en ny mening i sitt liv i några oväntade nya vänner. En tonåring, en ambulansman och en grupp sorgliga sörjare. Läs om du vill återigen vill skratta, gråta och känna med Lou...
"De där sakerna längst ut på dina armar?"" Vadå? sa pappa och tittade ner. "Dina händer", s jaag. "De är ju inte ditmålade". Han rynkade pannan åt mig. "Så jag antar att du skule kunna laga lunchen? Överaska mamma när hon kommer från poesikursen?" Pappas Ögon blev stora som tefat. Jag?/Sid. 204 Arvet efter dig
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #sorggrupp #gruppterapi #livet efter dig #feelgood #drama #kärlek #relationer #humor
Kommentera
Mikael Rapp
Recension: Luffarens sista dans
Sättet på vilket jag skulle beskriva Fabio Stassis svenska debut; Luffarens sista dans på är följande: Den är lite grann som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Men där Jonas Jonassons roman använder historiska händelser för att skapa en underhållande berättelse så handlar Fabio Stassis roman om en person som levt historien.
Den handlar om Charlie Chaplin som i sina sista levnadsår för sin son återberättar livet som skapade den karaktär han är världskänd för; Luffaren eller "The Tramp".
Stassi har väl studerat Charlie Chaplins liv och jag kan inte helt säkert säga vad i romanen som är riktigt och vad som är fiktion. Det spelar ingen roll i alla fall. Det gör kanske det hela bättre. Luffarens sista dans är rolig, rörande, intressant och framförallt levande och mänsklig.
Den skildrar Chaplins uppväxt i England, hans träning på cirkus och hans resa till USA, där han liksom andra emmigranter fick hoppa från jobb till jobb och stundtals kämpa hårt för sin tillvaro. Hans väg till framgång är som den amerikanska drömmen personifierad. Men samtidigt som det är en levnadshistoria är det också en historia om drömmar och kärlek. Likt Chaplins filmer visar den sympati för de mindre lyckligt lottade, de utstötta och några verkligt fantastiska berättelser finns invävda i romanen. Berättelsen om djurskötaren Arléquin som för att bevara en bild av sin älskade uppfinner den moderna filmen innan Bröderna Lumiére eller historien om boxaren ”Stammarn” Grogan som använder Chaplins slapstick för att finna framgång i ringen.
När Chaplin inte berättar om sitt liv skiftas scenen radikalt och vi får plågsamt detaljerade scener hur ”Luffaren” i möte med Döden försöker få henne att skratta för att få ytterligare ett år att leva. Han är gammal och hans sedan länge försvunna akrobatik gör det hela till en kamp.
Luffarens sista dans är ett stycke feelgood av rang. Men likt det råd Chaplin en gång fick som inspirerade hans filmkaraktär: ”I alla historier måste det finnas en smula vemod…”
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #feelgood
Kommentera
Emma Kreü
ÅH, de driver mig till vansinne!
En del karaktärer känner jag som läsare aldrig sympati för, inte det minsta. Det kan vara olika saker i olika berättelser som får just den personen att framstå som helt hjärtlös, osympatisk eller helt enkelt elak. En person man känner att man har svårt för, ibland på alla sätt och vis.
Avdelning: Feelgood Taggar: #feelgood #shopaholic #bridezilla #frustration
Kommentera
Emma Kreü
Nyfiken på Paranormal Romance?
Genren Paranormal Romance (en subgenre till både Urban Fantasy och Romance) är något som jag varmt rekommenderar, den är ofta smart, rolig och överraskande kul. Mycket är riktigt bra men självklart finns det även en hel del träsk att undvika - så som det finns inom alla genrer. Inom det mesta finns det en massa guld och massa skit, och ibland kan det vara svårt att komma på rätt köl. För mycket kontakt med antingen det ena eller det andra kan göra en som läsare övertygad om att vissa genrer helt enkelt är mer välskrivna, alternativt dåligt skrivna, än andra.
Avdelning: Fantastik Taggar: #Urban Fantasy #Paranormal Romance #vampyrer #feelgood
Kommentera
Anette Blomqvist
Lätt och fluffig litteratur sökes
Jag läser en sådan fantastiskt sorgsen men bra bok just nu om sorgen över att förlora ett barn. Ett ämne som är så otroligt viktigt att våga ta upp och en berättelsen som går verkligen rakt in i hjärtat. Men det går långsamt att läsa den då den är tung och jag känner att jag behöver en liten liten paus av något väldigt lätt och fluffigt i helgen. Helst skulle jag villja pausa med en bok av Simona Ahrnstedt. Jag önskar verkligen att Simona Ahrnstedt kunde spotta ur sig böcker men i och med att hennes nästa inte kommit ut än så är jag på jakt efter något annat liknande. Just nu kikar jag på Nora Roberts bok Begravd i Glömska. Vad tror ni om det? Är den sådär lagon lätt och fluffig eller har ni kanske något annat bättre förslag? Jag är totalt öppen för förlag gällande något otroligt lättsamt och lite smått härligt fjantigt just nu.
Avdelning: Feelgood Taggar: #feelgood #lättsamt #romantik
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Maxence Fermine - Snö
Alltså: Tack, Maxence Fermine dräglig läsning, men även om din bok fyllde en funktion var det då likväl som nu klart att din bok inte gjorde något mer än att fylla lite av min tid med någon slags innehåll.
Betyg: 5/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #romantiskt #feelgood #lättsmält
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Alessandro Barrico - Silke
Min mamma ser den här boken som en av sina största läsupplevelser någonsin, så därför var mina förväntningar ganska höga. Tyvärr gav Silke liten utdelning redan under läsningen och nu, ett par månader sedan, minns jag mycket lite av den. Kort sagt: den var inte dålig, men den gjorde inget intryck och lämnade ringa avtryck. Så är det ju ibland med litteratur, men jag är glad att även den här boken får vara någons snudd på största läsupplevelse någonsin.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #kortromaner #lättsmält #feelgood #historiskt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Svampkramp
Marie Hermansson har sin egen magi, som en svensk Kate Atkinson. Hennes gräns mellan verklighet och dröm är ständigt flytande. En fjäril kan ha lagt ägg i ditt lår. En liten man kan bo under trappan och göra kaos av ditt ordnade liv. Även i de mer realistiska berättelserna - som den senaste romanen Svampkungens son väl kan sägas tillhöra – sker underliga saker.
Gunnar bor i skogen med pappa Holger, som intresserar sig mer för svamp än för sin son. Till Holgers svampkurser dras kvinnor som verkar vara förtrollade av honom. När Gunnar blir förälskad i en av dessa kvinnliga kursdeltagare, som hans pappa dessutom har den dåliga smaken att gifta sig med, börjar det hända saker i deras stillsamma liv. Gunnar upptäcker att svamp rimmar både på vamp och på kramp. (Dåligt skämt, men jag kunde inte låta bli.)
Mer tänker jag inte säga – läs boken istället. Den är nämligen en välsmakande munsbit som tar mindre än två timmar att sluka och är underhållande så gott som hela tiden. Visst blir slutet ibland alltför tillrättalagt när trådarna ska tvinnas samman, men jag köper lösningarna. Detta hade kunnat bli mer, men duger gott.
Vill du läsa om surrealistisk svamp i en populärkulturell bok med skicklig språkanvändning? Läs Svampkungens son.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #roligt #kärlek #feelgood #lättsmält #uppväxt #sexualitet
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Margaret Atwood - Rövarbruden
Rövarbruden handlar om fyra kanadensiska kvinnor: Tony, Charis, Roz och Zenia. De tre första står för berättandet, men Zenia är ständigt i centrum och skakar om människor genom att stjäla allt som de värdesätter. Zenia är på samma gång mångfasetterad och schablon: hon går inte att förstå. Stundvis sympatiserar jag med henne, men i slutänden står hon för den obegripliga ondskan. Ingenting som handlar om Zenia är säkert, allt kan vara lögner. När berättelsen börjar har hon varit begraven i fem år.
De andra tre kvinnorna är mer verklighetstrogna men har samtidigt starka kännetecken som gör dem överdrivna. Bokens första del ägnas åt att ”sätta karaktärerna”, stämningen är mysig och rolig trots upprepade ledtrådar om katastrof. Sedan kommer partier där först Tony, sedan Charis och slutligen Roz beskriver sina liv, från barndom till medelålder. Tidvis är det stora förluster och övergrepp som beskrivs, starkt skrivet så att läsningen gör ont.
Jag gillar hur Rövarbruden, trots längden på femhundra sidor, är full av detaljer som får mig att le. Plus för att intrigen tar diverse vändningar på slutet - inte alls realistiska men åtminstone oförutsägbara. Som underhållning är Rövarbruden väl godkänd.
6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #kärlek #tegelstensromaner #lättsmält #feelgood #Kanada
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Judith Lennox - Alla mina systrar
Som alternativ till klassikerna känns det skönt med en för mig totalt okänd författare. Plötsligt är det möjligt att gå in i läsningen utan uppskruvade förväntningar och utan känslan av att "den här boken måste jag läsa". När boken ifråga dessutom är spännande och givande är det bara att njuta av timmarna som ägnats åt att kliva in i den fiktiva världen: i detta fall England, Frankrike och Ceylon, innan och under första världskriget.
Nyss har jag klivit in i samma era, samma krig genom läsningen av Wilfred Owen, och på skrivbordet ligger just nu På västfronten intet nytt, så det är mycket WWI just nu. Som alltid är romaner vida överlägsna skolans läromedel - det går att förstå.
I handlingens centrum står fyra systrar: Marianne, Eva, Iris och Clemency. De har olika drömmar och deras liv kommer att utformas på ofta oväntade sätt. Runt varje syster finns fler personer, så det blir många namn, men inte störande många. Tvärtom - det känns rikt med ett så brett register, boken blir fullmatad med olika infallsvinklar och det känns mer givande än om varje syster fått en egen bok.
Visst finns det trådar som kunde ha utvecklats mer, och nog ser jag även andra nackdelar med boken, t.ex. ett alltför blommigt språk som vimlar av silverfärgat, sammetsgrönt, koboltblått och ibland även är behäftat med störande klichéer. Men eftersom skeendena griper tag och jag bryr mig om vad som händer, skrattar och drar efter andan, nästa gråter, sitter som på nålar, känner ett behov av att fortsätta läsa - så kan jag omöjligt ge något annat omdöme än: bra!
Sifferbetyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #lättsmält #feelgood #historiskt #kärlek #genus #krig
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anmäl textfel
