Mattias Lönnebo
För att vara medmänsklig krävs det mod
Medmänsklighet kan vara ett slitet ord - men som praktisk handling är den alltid oändligt angelägen.
(Bilden: Barn och unga i Xhosa-kulturen som visar på Ubuntu - Jag är för att vi finns.)
I söndags var temat "Samhällsansvar" runt om i Sveriges kyrkor. Pengar samlades in till olika projket av diakonal karaktär, dvs praktiskt arbete för att förbättra situationen för våra medmänniskor.
Det sägs att "ensam är stark", men det är om möjligt än ännu mer utsliten klyscha än ordet "medmänsklighet". Det är dessutom en lögn. Läget i värden är svårare än på länge, och vårt samhällssystem sätts på hårda prov när budgetramar, bostäder och personal inte räcker till för att ta hand om alla människor som behöver asyl. Det är inte en lätt nöt att knäcka för våra folkvalda.
Man kan se på flyktingkrisen på många olika sätt. För det första så måste vi ta hand om de människor som behöver asyl. Det är ett moralsikt krav, men även en nödvändig investering för framtiden. För om vi inte gör det går vi mot ett läge med stora sociala motsättningar och oroligheter i Sverige. Samtidigt så behöver vi intensifiera arbetet så att EU-s länder hjälper varandra också när det inte är så enkelt. Flyktingvågorna är ett prov på EU-s solidaritet och sammanhållning. Vi får se hur det går. Kanske ser man arbetet med utformningen av tomaternas odlingsbäddar som viktigare ...
Men det allvarligaste är att EU, FN och USA låter kriget fortgå i Syrien utan att ta till diverse fredsframtvingande åtgärder. De stridande måste tvingas till förhandlingsbordet och IS måste samtidigt bekämpas i en helt annan omfattning än nu. EU ser tigande på när framförallt mellanösterns kristna fördrivs och massakreras i en omfattning som skulle lett till ramaskri om de kallats för något annat än kristna. (Är det måhända EU-s postkoloniala samvete som spökar?)
Den enda medmänsklighet värd namnet, vore att kämpa för att inga människor behövde fly. En rimligare värd är möjlig. Men för att vara medmänsklig krävs det mod och villigheten att ta vissa risker. Har EU:s ledare det modet? Eller är medmänskligheten bara något man eventuellt vill visa de flyktingar som överlever färden över Medelhavet?
Avdelning: Fakta Taggar: #medmänsklighet
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Pernilla Flisberg
Himmelstrands melodi
Jag hade hört talas om boken innan den släpptes, jag fick följa ett inslag om boken och författaren när jag tittade på TV-programmet Babel på SVT, jag läste olika recensioner av boken i dagstidningar och slutligen, på Bokmässan som var för ett par veckor sedan, stod jag en meter från John Ajvide Lindqvist när han berättade om sin nya bok ”Himmelstrand” inför flertalet mycket intresserade åhörare. Jag har känt mig mer eller mindre förföljd av boken ”Himmelstrand” då den dykt upp överallt framför mina ögon.
Avdelning: Skräck Taggar: #Bokmässan #Babel #blod #zombier #relationer #känslor #sorg #rädsla #kamp #identitet #mänsklighet
Kommentera
Arga Bibliotekstanten
Finast på länge
När jag läser om alla otäcka hat- och våldsattacker mot tiggare tänker jag på den äldre damen som ville låna en svensk-rumänsk ordbok för att kunna kommunicera med dem.
Det är aldrig för sent att lära sig något nytt. Det gäller även medmänsklighet.
Taggar: #medmänsklighet #språk
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Esther Hansen
Ett sorgligt hundraårsjubileum
Första världskriget sägs att ha utlösts av skotten i Sarajevo 28 juli 1914 och kom att vara till den 11 november 1918. Mer än tio miljoner unga män dödade varandra.
“ Först nu ser jag att du är en människa som jag. Jag har tänkt på dina handgranater, på din bajonett och dina andra vapen; nu ser jag din hustru och ditt ansikte och det vi har gemensamt. Förlåt mig kamrat! Vi inser det alltid för sent. Varför säger man oss inte att ni är likadana arma satar som vi, att era mödrar är lika ängsliga som våra, att vi har lika stor fruktan för döden och dör på samma sätt och känner samma smärtor… Förlåt mig kamrat, hur skulle du kunna vara min fiende?”
Paul är arton år och tysk soldat. Som så många andra tonåringar kom han direkt från skolan till första världskrigets skyttegravar. Ovanstående citat skildrar några av hans tankar då han med sin egen dolk dödat soldaten som dimpade ner i granathålet där han själv kämpade för sin överlevnad.
Erik Maria Remarques bok “På västfronten intet nytt” läste jag redan som tonåring och den kom att prägla mig och min syn på krig för alltid. Boken utkom 1929 och är troligen den mest kända och lästa roman om första världskriget i vår tid.
En ganska okänd roman från samma tid är Ellen Montgomerys “Rilla of Ingleside” publ 1921. En roman om kriget sett från en liten Canadensisk by som ser alla sina artonåriga pojkar åka till kriget i Europa.
“Canada är en del av det brittiska Imperiet. Det är som en stor familj. Alla måste ställa upp.”
Tyskland är den omänskliga, ohyggligt hemska fienden som skildras ganska snarlikt de senare skildringarna av det expanderade Tyskland i början av andra världkriget. Fienden på Canadensisk hemmaplan är tysken som nästan lynchas för sin pascifism när han i kyrkan ber för de vilseledde pojkarnas säkra snarliga hemkomst.
Nu är det den sista romanen i serien om “Anne på Grönkulla” så inget riktigt hemskt händer. En av pojkarna, som hade beskyllts för feghet eftersom han inte omedelbart anmälde sig till krigstjänst, dör hjältedöden. Några skadas men kommer tillbaka som mogna män.
Det som gör boken intressant är att den skildrar de anhöriga som i relativ trygghet väntar på sina pojkars seger och hemkomst. Den är dessutom skriven så tät inpå krigsslutet.
Annorlunda är det med romanerna om Maisy Dobbs, en fiktiv karaktär i Jacqueline Winspears detektivromaner som började utges 2003. Här är det England som är centrum i berättelsen om första världskriget och tiden efter. Utan tvekan har Winspear gjort en mycket grundlig research och jag upplever böckerna som sanna i sin tidsskildring. Det lär mig mycket nytt om det som med tiden kommit att kännas som min personliga historia början.
Första världskrigets slut la grunden för andra världskriget, andra värdskrigets följder lever vi med än i dag.
Alla tre romaner finns tillgängliga som ljudböcker. “Rilly of Igleside” dock endast på engelska.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #världskrig #krig #liv #död #dödande #mänsklighet #fasor
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Esther Hansen
Att läsa böcker en gång till
Att läsa om böcker är något jag njuter mycket av. Jag vet vad boken handlar om och kan läsa mycket mera uppmärksamt. Jag förstår personerna på ett annat sätt och njuter av nuet. Jag har ingen brådska, jag vet hur det går. Jag upptäcker många fler detaljer. Så många att jag ibland undrar om jag verkligen läst den här boken förut.
Just nu läser jag Sara Beischers roman "Jag skall egentligen inte jobba här". Samtidigt läser jag i min dagstidning att vård av gamla fortfarande överlämnas åt "vem som helst". Man kan komma direkt från arbetslöshet in i vården utan någon utbildning alls.
Så gjorde jag en själv en gång. Precis som Moa i Sara Beischers roman var jag egentlig på väg åt ett annat håll. Jobbet som sjukvårdsbiträde var bara ett sätt att försörja sig medan jag pluggade på universitetet. Men jag stannade kvar i trettio år och är oändligt tacksam för det. Det finns inget mera värdefullt än att få vara behövd och till hjälp och glädje för andra människor.
-jag vill göra människor berörda, säger Moa som anledning till att hon vill bli skådespelare. Hon vill inte fortsätta med det "skitjobbet" det är att bara ta hand om gamla. Romanens storhet ligger bland annat i att den samtidigt visar hur mycket hon faktisk med sitt dagliga arbete berör alla hon kommer i kontakt med!
Sorgligt nog oroar hon sig, som den outbildade lågavlönade arbetskraft hon är, om det verkligen är tillåtet att göra som hennes "kunder" ber henne om. Hon måste dölja för arbetskamraterna när hon smyger ut med en gammal kvinna i rullstolen på en liten livsviktig promenad. Eller när hon i smyg sitter kvar och håller någons hand fast denna inte ens är döende utan bara orolig!
Någon ber att få sitta på en annan plats i matsalen för att bordsgrannen lägger löständerna i mjölken och på annat sätt förstör omgivningens aptit. Men det går inte för sig. Regler är regler och finns det inga regler finns rädslan att göra fel. Bäst att ingenting ändra.
Kerstin Andersson är sen gammalt en av mina favorituppläsare. hon har en klar och tydlig röst som alltid är fin att lyssna till. Hon kan texten och följer rytmen. I denna roman är hennes uppläsning helt suverän. Hon lyckas verkligen gestalta alla de gamlas särpräglade originalitet. Man kan bara älska dem.
Romanens innehåll lyfts, förutom av Anderssons uppläsning, också av Moas teaterdrömmar och allt hon gör för att förverkliga dem. Vi får följa hennes modiga försök att skaffa sig privatlektioner för att förbättra sina chanser för att komma in på scenskolan. Vi får även följa med på upptagningsproven, vilken pärs! Och får några tips om hur man kan lyckas ta sig in på generalrepetitionerna av de teaterstycken hon inte har råd att köpa biljett till.
Om ändå de viktigaste yrken blev betalt efter förtjänst skulle det förändra samhället i grunden! Att vårdbiträden skall ha råd att gå på teater borde vara en självklarhet.
Moa är mycket målmedveten, hon vet att det är skådespelare hon skal bli! Men ibland kommer kärleken i vägen. Omsorgen och medkänslan för Gullan som så innerligt sett fram emot att de skall smyga sig till att gå på kondis, det enda hon fortfarande önskar att göra en gång till i livet. Men Moas chans att få provfilma råkar bli precis samtidig.
Vårdarbetet är så tungt, fast så givande. Bäst fungerar det säkert om man har ett rikt liv utanför arbetslivet. Men då blir det också konfliktfyllt.
En aktuell, underhållande nutidsroman som rekommenderas på det varmaste för alla att läsa, lyssna till och läsa om igen!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #livet #vårdbitäde #attbligammal #teater #regler #medmänsklighet #livetsmening
Kommentera
Arga Bibliotekstanten
Rapport från en lånedisk
Någon jämförde en gång min blogg med Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Det är en av de finaste komplimanger jag fått. För den är, visserligen skrivet med glimten i ögat och ibland lite skruvat, en skildring av min arbetsvardag som jag upplever den. Och tydligen är det många som känner igen sig, och då inte bara bibliotekspersonal utan även andra som arbetar med service.
Jag tycker själv det är intressant att ta del av andra yrkesgruppers erfarenheter och synpunkter. Jag läser gärna deras bloggar, dels för jämförelse och igenkännande men också för att lära mig och förhoppningsvis bli en bättre kund/gäst/besökare. Det är lätt att glömma att en serviceinrättning också är någon annans arbetsmiljö och att vi som besökare bidrar, positivt eller negativt.
Men många tycker inte att servicepersonal ska få klaga offentligt. Vi ska tjäna, le och hålla käften. Eller "byta jobb om det inte passar". Vid läsning av kommentarerna på dylika bloggar utkristalliserar sig tre typer.
Den sårade
Jaha, serveringspersonalen gillar inte att vi byter blöja på bordet? Fy, nu tänker jag minsann aldrig mer besöka en restaurang. Nä, jag ställer mig i ett hörn och surar istället. OCH SVÄLTER IHJÄL. Då blir ni väl nöjda?
Den kallsinniga
Så du säger att ni får arbetsskador av onödiga lyft? Det skiter väl jag i. Det är inte mitt ansvar. Jag är kund och gör vad jag vill. Byt jobb eller sluta gnäll.
Den medmänskliga
Aha, det hade faktiskt aldrig tänkt på. Vad bra att jag fick reda på det, jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång.
Själv sällar jag gärna mig till de medmänskliga. Vem vill du vara?
Taggar: #servicepersonal #medmänsklighet
Kommentera
/Visa 9 kommentarer
Anmäl textfel
