LitteraturMagazinet möter Camilla Sten

"Det är något fascinerande med övergivna platser"

Camilla Sten berättar för mig om fyragradersprincipen. Om verkligheten är 360 grader räcker det med att man skruvar den bara fyra grader för att det skall bli skevt och obehagligt. Skräck är som mest effektiv när det händer något i den verklighet vi känner till; när teven i det helt vanliga vardagsrummet plötsligt sätts på och skiftar mellan olika kanaler, när ditt döda husdjur kommer tillbaka och inte beter sig riktigt som förut, när alla invånare i en helt vanlig liten stad i Sverige plötsligt försvinner. Det skulle kunna hända. Vi kan föreställa oss det.

Jag träffar Camilla på ett konditori på Värmdö. Camilla tillbringar sina somrar på Värmdö och här utspelas böckerna om Tuva och havsfolket, som hon har skrivit tillsammans med sin mamma.
Det är fortfarande några dagar kvar tills hennes nya bok, ”Staden”, skall släppas och hon är nervös över hur den skall mottas. Den är redan såld till femton länder och här hemma har filmrättigheterna sålts. Camilla har ingenting att oroa sig för. Det är en ohyggligt bra bok hon har skrivit och den förtjänar varenda översvallande recension den kommer att få under de närmaste dagarna.

Premissen är genial. För 60 år sedan tömdes bruksorten Silvertjärn i norra Sverige och ingen vet vart invånarna tog vägen. Under åren har det spekulerats om massjälvmord, en olycka eller utvandring. Kanske har den fanatiska väckelserörelsen med den karismatiska pastorn Mattias i spetsen något med försvinnandet att göra? Teorierna är många och dokumentärfilmaren Alice har vuxit upp med berättelsen om Silvertjärn. Hennes mormor föddes där och hennes familj var en av alla som försvann. Att äntligen få veta vad som hände har varit Alices dröm och nu har hon med hjälp av crowdfunding samlat ett team och utrustning för att åka upp till den övergivna staden. Med sig har hon Tone som också har en koppling till Silvertjärn, en kamerakille, huvudsponsorn och så Emmy. Emmy som var Alice bästa vän. Emmy som var Alices allt tills hon svek. Stämningen i gänget är redan tryckt när det börjar hända mystiska saker och de börjar misstänka att något ont kommer hända dem också. Vi följer teamet samtidigt som vi tar del av Elsas berättelse då. Elsa, som är Alice mormors mamma.

För Camilla började det med platsen. Det är något så fascinerande med övergivna platser. Kök där kaffekoppar fortfarande står på bordet, halvlästa böcker på sängbordet och känslan av att någon bara gått ut för att hämta posten men aldrig kommit tillbaka. Vi pratar om det suggestiva med övergivna mentalsjukhus, tomma nöjesparker och hela spökstäder. Det finns flera i USA men inte så många i Sverige. Enstaka hus och gårdar kan man förstås hitta. I Kramfors står ett gammalt mentalsjukhus tomt och i Varberg ekar en övergiven nöjespark ödsligt. Omtalad är också det förfallna villaområdet i Närke, i folkmun kallat ”Lyckliga gatan”. Camillas nya mål i livet är att skriva en rysare för varje övergiven plats, säger hon halvt på skämt. Jag skulle definitivt läsa allihop!

”Staden” handlar mycket om relationer och framförallt kvinnlig vänskap och hur förtärande den kan vara. Men också en enorm styrka. Litteraturen har inte tagit kvinnlig vänskap på allvar, menar Camilla. Skildras den är det som en rivalitet bara. Men vänskap mellan kvinnor är väldigt intressant att skriva om och behöver ta upp större plats.

Camilla pluggar till psykolog även om hon just nu har studieuppehåll för att få tid att skriva. Jag frågar henne hur mycket hon kan använda det hon lär sig på utbildningen när hon bygger sina karaktärer. Det mänskliga psyket har alltid fascinerat henne, svarar Camilla. Varför vi handlar olika i krissituationer, hur vi är mot varandra. Det finns en karaktär i ”Staden”, ett slags byfåne vid namn Birgitta, där Camilla skoningslöst illustrerar hur ett kollektiv vänder sig mot den avvikande. Och hur vi ser på den psykiskt sjuka även idag, med oförståelse och rädsla.

Jag passar på att fråga Camilla hur hon känner för det politiska läget idag, det som hon förutspådde i sin debut ”En annan gryning”. Hon är inte förvånad, förutom kanske för att det gick så fort ändå. Däremot hoppas hon på att dagens kids kommer att rädda världen. De är pålästa och engagerade och kommer föra det vidare till sina barn. Men Camilla är väldigt orolig över klimatet. Oron för miljöförstöringen i framförallt Östersjön kanaliserar hon i ”Havsfolket”, där naturen slår tillbaka. Jag frågar henne, apropå de böckerna, om skillnaden mellan att skriva tillsammans med någon och att skriva själv. Hon får alltid frågor om att skriva med sin mamma och om hon gått i sin mammas fotspår. Googlar man ”Camilla Sten” är första träffen en Wikipedia-artikel där hon omnämns som Viveca Stens dotter. Faktum är att Camilla började skriva först. Hon tycker om att skriva med sin mamma, det är enklare, säger hon. Hon kan fokusera på det hon älskar; att hitta på, och Viveca tycker om att redigera. Att skriva tillsammans med någon annan har hon däremot aldrig reflekterat över. Inte förrän jag frågar. Nu känner hon att hon kanske borde göra det för att utveckla sig själv.

Jag förstår inte hur hon har hunnit med allting. Camilla är född 1992 och har redan publicerat sju böcker. Det känns som att hon är oövervinnerlig. Kanske är hon en amazon. 

Anmäl textfel