Författarfokus

Inger Edelfeldt om nya boken: "Novellformen ligger bra till för mig"

I förordet till nysläppta samlingen "Noveller" hälsar Inger Edelfeldt oss välkomna till Edelfeldtland. Eller hälsar oss tillbaka, om vi varit här förut. Jag har rest runt i Edelfeldtland sedan jag läste en av hennes barnböcker på 80-talet och föll för tjärnalven Missne. Jag har sedan dess ständigt upptäckt nya delar. Jag har läst hennes romaner, serier, bilderböcker och dikter och jag har sett de pjäser som satts upp.

Nu när de flesta av hennes bästa noveller återutges i en vacker utgåva tog jag chansen att få att prata lite med författaren om det land som är det edelfeldtska. Inger Edelfeldt har alltid varit min husgudinna och jag hoppas att jag inte sände ut allltför många Annie Wilkes*-vibbar under intervjun.

Jag blev så glad förra året när Modernista gav ut "Missne och Robin" och "Juliane och jag" igen i så fina utgåvor, men annars är dina tidiga böcker väldigt svåra att få tag i. Jag minns till exempel hur jag som 20-åring ljög för bibliotekarien att jag tappat deras exemplar av "Hustru" från Danmarksbåten så jag kunde behålla det.
–Självklart tycker jag det är tråkigt att tryckta böcker försvinner så lätt. Mycket av det jag har skrivit finns som e-bok eller i print on demand; ett slags mjukband som beställs från förlaget. Jag betraktas numera inte som säljande nog att få komma i vanlig pocket och mina böcker finns alltså inte längre i pocketbokhandeln. Men detta är ett öde jag delar med många kvalitetsförfattare, och en effekt av hur bokmarknaden har utvecklats. Det är inte mycket jag själv kan göra åt saken, och om det gör mig en smula bitter, försöker jag att fokusera på nya idéer och nya projekt.

Det här är andra gången du samlar dina noveller och ger ut dem på nytt. Ligger just novellerna dig närmast till hjärtat? Bland alla de genrer du rör dig i, är det främst som novellist du ser dig?
–Hm… vad jag ser mig som varierar från dag till dag. Jag är ju en sån där mångsysslare. Tror att jag ser mig som en som har lätt att få idéer, och vissa kan jag genomföra, andra inte. Men det är sant att novellformen ligger bra till för mig. Den förra antologin ("4XEdelfeldt", 2002) var förlagets idé, den här kom från mig, för att jag var ledsen över hur snabbt min senaste novellsamling betraktades som ”död”, rent försäljningsmässigt. Jag blev överraskad och glad när de nappade på att göra en antologi.

Men alla noveller fick inte vara med i den här volymen. Hur gjorde du urvalet? Var det svårt eller självklart?
–Alla noveller ur fem (eller sex, med sagonovellsamlingen "Namnbrunnen") novellsamlingar hade blivit en ohanterligt tjock bok. Jag valde ut de noveller jag tyckte höll bäst, och försökte undvika att någon påminde för mycket om någon annan i urvalet. Sen valde jag bort noveller där jag, nu, tyckte att jag hade skrivit om saker jag inte hade tillräcklig inblick i.

Återvänder du ofta till dina böcker med ett kritiskt öga? "Duktig pojke" gavs ju ut igen i en omarbetad version och marknadsfördes för yngre läsare. Hur kom det sig?
–Att jag delvis arbetade om boken var för att den kom ut första gången helt oredigerad på ett litet förlag och innehöll en del longörer. Dem tog jag bort och la in några nya, mer levande scener. Inte för att göra boken anpassad för ungdom, utan för att göra den bättre. Jag tror nog den är en allåldersbok, det var Awe/Gebers som ville ge ut den som ungdomsbok.

I förordet nämner du den säregna edelfeldtska humorn. Ett exempel på den, tycker jag är hur du kärleksfullt men ironiskt skildrar dina karaktärer. Eller ironiskt men kärleksfullt, snarare. Hur skulle du definiera den?
–Ironi kan gå för långt och bli en fälla som skapar distans, så jag är glad att du säger ”kärleksfullt”. Edelfeldthumorn uppstår när de fantasier man har närt, och ens självbild, visar sig vara liksom inkompatibla med situationer och människors beteende i den ”yttre” världen.

Du resonerar också kring hur recensenter ofta uppfattar dig som någon som skriver om vardagen och om människor på gränsen. Själv verkar du mena att du skriver om identitet. Jag skulle vilja föreslå en dubbel identitet. Diskrepansen mellan den man vill vara och den man faktiskt är eller den folk tror att man är och den man är innerst inne ser jag som ett genomgående tema i ditt författarskap allt sedan din debut. Vad är det i det dubbla som är så intressant?
–Dubbelt…jag vet inte. Jag ser det som att det som ger närvaro och hjärta och kraft i livet är att lära sig se skillnad mellan sånt man har blivit påprackad eller har missförstått, och sånt som man verkligen är, i djupare mening; jag menar sånt som känns absolut meningsfullt, sånt som gör en levande och som utgör ens djupare och mer äkta varande.

Jag nämnde dina två klassiska ungdomsböcker tidigare som jag alltid kommer att hålla fram som mina mest avgörande läsupplevelser i mitt liv. Jag tycker också jättemycket om de tre noveller för "tweens" du har skrivit. Kommer du att återvända till det gränslandskapet igen?
–Jag vet inte! Genom åren har jag skrivit väldigt mycket som inte bedömts som bra nog att ge ut, bland annat för ungdom och barn. Men även för vuxna. Mina lådor är proppfulla av havererade och/eller refuserade projekt i alla möjliga genrer. Kanske 50-60% , eller mer, av allt jag skrivit har blivit bedömt som ofärdigt eller ointressant av förlag, tidningar, scener eller TV genom åren. Eller av mig själv! Ibland måste jag själv ge upp om att kunna ge ett stoff rätt form. Jag är envis, vilket ibland är bra, ibland dåligt!

Man skall inte fråga en författare om det hen skriver på just nu, det är ett kapitalfel. Jag vet men eftersom du berättade innan att du är mitt uppe i en skrivprocess får du nästan skylla dig själv. Vill du avslöja vad du skriver på?
–Nej, egentligen inte, mer än att det är ett projekt som redan gått igenom otaliga omarbetningar för att jag har haft svårt att hitta dess verkliga hjärta och substans. Möjligen lyckas jag den här gången. Men, som min gamla farmor brukade säga: ”Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.”

Härnäst kan vi se fram emot dig som pjäsförfattare igen. "Backstage" har premiär 12 april på Teater Giljotin. Den har du skrivit tillsammans med Emerson Berglund och Kia Berglund. Hur var det att skriva tillsammans med andra och har du gjort det förut? Det låter som en modig pjäs, med tanke på att teatervärlden gick åt hårt under #metoo. Vill du berätta lite om hur den kom till?
–Emerson hade idén och entusiasmerade Kia och mig. Temat är maktstrukturer och ett eventuellt övergrepp på en arbetsplats - det blev en teater eftersom vi har kännedom om teatern. Det har varit väldigt spännande. Pjäsen har kommit till i omgångar. Vi har bollat idéer, läst artiklar, närgranskat det vi skrivit, förkastat en del, pusslat och skrivit nytt, och vi har haft två work shops med skådespelare och referensgrupper för att få mer input. Vi funkar väldigt bra ihop. Jag har jobbat en del med Teater Giljotin och Kia sen 1992, hon har satt upp några av mina egna pjäser. Emerson samarbetar jag med först nu, han är ung och kolossalt begåvad och bra att jobba med, öppen och idérik. Jag sitter ju mycket ensam och skriver och det är guld när ett samarbete funkar, det är en alldeles speciell energi i det.

Slutligen vill jag tacka dig, dels för att du tar dig tid för den här intervjun men framförallt för att du beviljade mitt visum till Edelfeldtland när jag var barn och aldrig deporterat mig!

*Annie Wilkes är författaren Paul Sheldons största fan i Stephen Kings rysare "Lida", oförlömligt gestaltad av Kathy Bates i filmen med samma namn.

Anmäl textfel