Litteraturmagazinet möter Michelle Sacks

Michelle Sacks: "Jag älskar Sverige"

Ute öser regnet ner och det blåser kallt. Nu kan du väl ändå inte älska Sverige, säger jag. Men jo, även i det här tråkiga vädret gör hon det. Men har hon varit här i början på mars? När smutsig slaskig snö förstör ens skor och vilja att leva? Nej, det har hon inte, erkänner hon. Men hon älskar verkligen Sverige, Michelle Sacks.

Jag träffar henne i början på maj när hon är här för att marknadsföra pocketutgåvan av "Hem ljugna hem", som jag hoppas kommer att packas ner i varje väska i sommar. 

Boken handlar om det amerikanska paret Merry och Sam som flyttar hit, till den lantliga idyllen utanför Sigtuna. Här skall de leva det perfekta livet. Sam skall satsa på sin filmkarriär och Merry skall bli den perfekta hemmafrun som syltar och saftar och bara serverar sonen Conor hemgjord barnmat. Men bakom fasaden är det inte alls särskilt perfekt. Merry och Sam ljuger både för sig själva och för oss och när bästa väninnan Frank kommer och hälsar på rämnar allt. 

Michelles intresse för Sverige väcktes genom alla positiva artiklar hon läst genom åren. Vi verkar så bra med våra pappamånader, miljöengagemang och sociala skyddsnät. För några år sedan åkte hon hit på semester, just till en stuga utanför Sigtuna och blev helt hänförd men också nästan provocerad av idyllen. Grannfrun plockade blåbär och bakade pajer, barnen sprang lyckliga omkring och lekte. Jag vill försäkra henne om att ingen kvinna i hela Sverige är så sund och helylle som Michelle tycks tro. I själva verket sitter vi hemma och äter chips och kollar på Netflix allihop. Michelle ser tveksamt på mig. 

Men bilden av perfektion, den idylliska yta vi väljer att visa på sociala medier är tacksam att skrapa på. Vad sker egentligen bakom de stängda dörrarna?

Merry försöker verkligen leva upp till den här bilden hon har av den perfekta, naturliga mamman. Men det är svårt. Vi förstår snart att Merry lider av en förlossningsdepression. Det är väldigt trovärdigt skildrat och jag frågar Michelle om hon har egen erfarenhet. Det har hon inte men både hennes syster och en nära vän har drabbats så viss inblick har hon fått. Vi pratar en stund om de förväntningar en nybliven mamma har på sig själv och får från omgivningen. Michelle ville undersöka vad det gör med en kvinna när kroppen förändras, när glädjen uteblir och det värsta tabut som finns; en mamma som ångrar sitt barn. Många läsare har vänt sig mot beskrivningen av Merrys relation till Conor men Michelle tycker att det är viktigt att prata om. Hon har själv tänkt väldigt mycket på moderskapet och hur det skulle påverka henne. Vill hon ha barn? Måste man ha barn? Det är en jättestor fråga för henne och hon är inte klar än. 

Michelle Sacks föddes i Sydafrika men kände sig aldrig hemma där. Hon var den enda judiska flickan i skolan och den sydafrikanska kulturen var främmande och förstörd av apartheidtiden. Även om några av hennes tidiga noveller utspelas där känner hon inte att de sydafrikanska berättelserna är hennes att berätta. Hon började skriva på universitetet när hon fick veta att en kompis vunnit en novelltävling. Avundsjuka är en bra drivkraft! Nu skriver hon på heltid och nya romanen "All the lost things" har precis släppts. Den utspelar sig i USA, ett land som hon menar är Sveriges motsats och jag förstår precis hur hon menar. Att placera just ett amerikanskt par utanför Sigtuna i "Hem ljugna hem" var att visa på den kontrasten. USA är skoningslöst där varje man står sig själv närmast och den amerikanska drömmen har en väldigt mörk baksida, säger Michelle.

"All the lost things" handlar om sjuåriga Dolly som rycks upp av sin pappa och tas med på en road trip genom amerikanska södern. Till en början är det ett spännande äventyr fyllt av milkshakes och stopp vid nöjesparker men ju längre söderut de kommer desto mer förändras pappas beteende. Han blir alltmer paranoid och till slut är det inte roligt längre. 

Michelle gillar opålitliga berättare. Ingen av de tre i "Hem ljugna hem"; Merry, Sam eller Frank kunde man lita på, och i "All the lost things" är berättaren en liten flicka. En berättelse blir så skör ur ett barns naiva perspektiv. Boken jämförs av den anledningen med Emma Donoghues "Room" som vi älskade båda två.

Det visar sig att det är en massa böcker vi älskar båda två. Michelle läser väldigt mycket mellan skrivperioder. Framförallt läser hon amerikanska kvinnliga författare som Siri Hustvedt, Lauren Groff och Annie Proulx. För även om hon nu bor i Schweiz med spanskt pass är engelska hennes språk. Det spanska passet får henne däremot att känna sig som en VIP i tullen. Det öppnar varje dörr. Det svenska är nästan ännu bättre, säger jag. Tänk om hon kunde få ett sånt! Kanske ett hederspass om hon fortsätter skriva om Sverige, skrattar hon.
 

Anmäl textfel