Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Öde
Författar- presentation:	Christine Falkenland

Christine Falkenland - romanförfattare

Christine Falkenland är en sådan författare jag alltid kommer att läsa varje bok av. Hon skriver den prosa jag inte kan låta bli att älska: lite äckligt, känslomässigt kletigt på ett riktigt obehagligt sätt. Hon skriver om leda och ångest och om destruktiva relationer. Jag kan inte få nog. 

Inför Falkenlands nya roman i år, "Spjärna mot udden", har jag läst mig igenom hela hennes författarskap. Det vill säga: både romanerna, diktsamlingarna och barnböckerna. Dessa tre genrer kommer att få varsitt blogginlägg och tillsammans bilda en presentation av hela Falkenlands författarskap fram tills idag.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Plats
Författar- presentation:	Pija Lindenbaum
Utg.år:	2013

Pija Lindenbaum - Plats

Pija Lindenbaum är en barnboksförfattare som jag bara kan beundra. När hon debuterar för vuxna med en kortroman är den poetisk och beskriver en medelålders kvinna som har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Kenzaburo Oë - A Personal Matter

Den här romanen av 1994 års Nobelpristagare är skriven på japanska, men jag hittade den på engelska på en loppis och har därför läst i engelsk översättning. "A Personal Matter" handlar om en nybliven far vars barn är missbildat och som han därför inte vill ha. Men får man tacka nej till ett barn? Får man vilja att ens barn ska dö? Får man till och med försöka påverka skeendet så att barnet SKA dö...?

Det är svåra moraliska frågor som här aktualiseras på ett gripande och välformulerat sätt. Länge tänker jag att det här är en riktigt, riktigt bra roman med allt av obehag och språkbehandling som en toppenbok ska ha - och så lyckas Oë, på de sista två sidorna, förstöra allt som de tidigare 158 sidorna byggt upp. Det blir lyckligt, helt utan förankring i de tidigare skeendena. Det blir lyckligt, men det blir inte bra. Inte alls.

Betyg: 6/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Betraktandet av hundar
Författar- presentation:	Inger Edelfeldt
Häftad Finns i lager, 190 kr

Inger Edelfeldt - Betraktandet av hundar

Det här är en kortroman där huvudpersonen skriver till sin terapeut efter att ha stått i sitt fönster och skrikit utan att själv minnas det. Huvudpersonen får någon form av medicinering, antipsykotisk antar jag, och boken är ett grävande i relationer, uppväxt och känslolager. Det är en obehaglig berättelse med en obehaglig berättare och jag kommer hela tiden att tänka på "Doktor Glas". Samma sorts opålitiliga, osympatiska berättarröst. Jag kan absolut rekommendera "Betraktandet av hundar", vare sig du har läst Edelfeldt innan, eller inte!

Betyg: 7/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Breakfast on Pluto
Författar- presentation:	Patrick McCabe

Breakfast on Pluto

Jag såg filmen "Breakfast on Pluto" redan 2009 och var otroligt förtjust. Det håller i sig - jag har sett om filmen ett antal gånger och älskar den mer och mer. Att den byggde på en bok av Patrick McCabe har jag vetat hela tiden och jag har haft boken i min ägo i ett par år, men först nu läste jag den. Mycket tog det nog emot att jag visste att den är väldigt olik filmen. Och det är den. Otroligt olik.

Visst finns det tragikomik i filmen, men trots allt allvar så har den ändå en varm humor som gör den möjlig att inte bara utstå utan hals över huvud älska. Boken, däremot, är extremt mörk. Här kallas huvudpersonen inte Kitten utan Pussy och hon är en ganska så bitter person som har suttit inspärrad på mentalsjukhus den tid hon inte har prostituerat sig.

I filmen hittar hon sin mamma till slut, mamman som en gång övergav henne som nyfödd efter att ha blivit våldtagen av en katolsk präst. I boken är och förblir det en ouppnåelig dröm. I filmen hittar hon fram till sin pappa till slut och han överger henne inte på nytt, trots att bybornas hat mot den där transpersonen som har flyttat in i prästbostaden leder till en nedbrunnen kyrka. I boken förlåter hon aldrig pappan och istället är det hon själv som drömmer om att tända eld på kyrkan.

Hon tänder inte eld på kyrkan, men väl på en kvinnas hår. Hennes bästa vän Charlie, som hon i filmen bildar en stjärnfamilj med, har också ett helt annat öde. Så gott som allt är annorlunda. Magin från filmen finns inte här, det kan jag genast konstatera. Men hur mycket det än tar emot i början att insupa den svärta som boken innehåller så uppskattar jag boken mer och mer för varje sida. Dess tendens att spåra ur när huvudpersonen gör det. Dess mångfald av tonlägen, rösten hos någon som aldrig har hittat en egen röst. Växlingarna mellan olika pronomen.

Framför allt känns filmen ganska falsk i jämförelse. Att vara transperson och prostituerad nordirländare mitt under konflikten kunde sannolikt inte vara särskilt humoristiskt. Jag fortsätter att gilla filmen - men jag uppskattar boken också, av helt andra skäl.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Joyce Carol Oates - Djur

USA 1975. Gillian, 20 år, går på ett flickuniversitet i småstaden Catamount. Mordbränder anläggs på universitetsområdet och de unga studenterna har en tendens att drabbas av nervösa sammanbrott. Stämningen är också spänd på grund av den karismatiske professorn Andre Harrow, gift med skulptrisen Dorca vars verk skapar upprörda känslor. Vissa av de unga kvinnorna på universitet blir under en period praktikanter hos Dorca, något som måste bevaras hemligt. Vad pågår egentligen? Gillian hamnar i de utvaldas skara och dras allt längre in i destruktiva situationer.

Djur heter Beasts på engelska och det är ingen slump att den inte heter "animals". Ett utmärkt exempel på svåröversatta stämningar. Det är en otäck bok som tangerar skräck och deckare. Ett viktigt tema är poesi, särskilt D.H. Lawrence, samt modern konst och dess tendens att tänja på gränser för det tillåtna. En genomgående fras i boken lyder på originalspråk: "We are beasts and this is our consolation."

Här finns mycket som är känslomässigt krävande och engagerade, en del beskrivningar snuddar det sensationslystna. Samtidigt känns boken som helhet bara nästan bra, den når inte över den magiska gränsen där en läsupplevelse blir helhjärtad och genomgående positiv. I längden känns berättelsen en aning ytlig, det är en kortroman som gott kunde ha varit längre. Berätterskan är väldigt distanserad, jag lär aldrig känna hennes väsen. Nutidskapitlen tillför inte så mycket som de kunde ha gjort.

Jag kan absolut inte avråda någon från att läsa Djur, förutom av anledningen att den kan göra en väldigt illa berörd mellan varven, men samtidigt kan jag inte bli av med känslan av att detta är en bok som kunde ha blivit så väldigt mycket bättre.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Släggan och städet
Författar- presentation:	Christine Falkenland

Christine Falkenland - Släggan och städet

Efter att skrivit klart min tenta sätter jag mig ner och försöker komma på något klokt att säga om Släggan och städet, Christine Falkenlands första roman. Jag har läst flera senare romaner som Falkenland skrivit och jag undrar lite över varför jag fortsätter läsa? När Falkenland är bra kan hon visserligen vara lysande, men även då är det alltid obehagligt och när det inte ens är bra blir det rent vidrigt. Även Släggan och städet, som jag omöjligt kan kalla annat än bra, har jag fått läsa under flera veckors tid med långa pauser för att smälta innehållet.

Här finns så mycket desperation, destruktivitet, perversioner och lidande att det ibland blir olidligt. Kärleken existerar bara som brist, det närmaste karaktärerna kommer är fysiskt begär som snarast tycks cirkla kring att utnyttja och plåga. Så det är absolut ingen hemtrevlig romanvärld att vistas i, denna karga bohusländska övärld. Samtidigt finns det någonting i språket och stämningen som får mig att plocka upp roman efter roman av Falkenland. Släggan och städet blir knappast den sista.

Lite lustigt är det förresten att just Falkenland är krönikör i Dagen. Men världen är å andra sidan ganska lustig.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Lyssnerskan : noveller
Författar- presentation:	Tove Jansson
Utg.år:	1971

Tove Jansson – Lyssnerskan

Jag uppskattar verkligen Tove Janssons böcker och hennes noveller för vuxna utgör inget undantag. De historier av olika längd och innehåll som finns i samlingen Lyssnerskan är precis den sortens novellkonst som jag älskar att frossa i. Det blir aldrig för vackert eller för trevligt, det finns alltid ett obehag, krypningar i kroppen, något som stör. Ett motstånd som gör att jag måste läsa vidare. På många sätt påminner Tove Janssons noveller om de som skrivs av till exempel Cecilia Davidsson idag.

Ett genomgående tema är besatthet. En kvinna börjar bry sig för mycket om ekorren hon matar, en annan kvinna snudd på förföljer sin favoritförfattare, en man ser en underlig skulptur och inser att han måste äga den. I vissa av novellerna är allting vardagligt och realistiskt, i andra händer sådant som inte alls tillhör det vanliga. Ibland sägs saker rakt ut, men ofta kan de bara anas. Tove Janssons språkbehandling är alltid mitt i prick.

Novellerna äter sig in i mig, de är svåra att sluta tänka på. När jag slår igen boken har jag nästan svårt att ta plats i mitt liv igen och inse vad som är verkligt - så djupt har jag levt mig in i Tove Janssons världar.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Våld : en historia om kärlek
Författar- presentation:	Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates - Våld

Våld. En historia om kärlek är en förmildrad version av originaltiteln Rape. A Love Story. Första meningen slår an den genomgående tonen, skoningslöst. Berättarrösten andas i stackatto. Den egensinniga språkbehandlingen ger liv åt alla obehagligheter som berättas. Läsningen orsakar smärta i mellangärdet, illamående och desperation. Men det är värt besväret.

Martine Maguire, så heter kvinnan som utsätts för detta övergrepp. Teena är hennes smeknamn och öknamn. Den fjärde juli 1994 tar hon det ödesdigra beslutet att gå genom en mörk park mitt i natten, tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethel. Mer och mer blir dottern den egentliga huvudpersonen. Bethie, som tolv år gammal med nöd och näppe undkommer att bli våldtagen och dödad. Bethie, som snart tappar förtroendet för samhällets lagar.

För när våldtäksmän och våldtäktsoffer hamnar i rätten händer det som inte får hända. En skicklig försvarsadvokat dribblar bort skulden. Offren orkar inte utsätta sig för en rättegång. Våldtäktsmännen verkar komma undan - men en iakttagare beslutar sig för att bli involverad.

Våld. En historia om kärlek är den mest läsvärda bok jag stött på i år. Det är en bok jag önskar att alla som orkar skulle läsa och diskutera. För vad är rättvisa? var går moralens gräns? har man rätt att ta lagen i egna händer? Här finns samma öga-för-öga, tand-för-tand som i gamla testamentet, som i grekiska tragedier, hämnden som kliver över lik. Det är inte politiskt korrekt. Det är inte alls rätt. Men det är en livsnödvändig upplevelse att tänka igenom.

Känslor och förnuft talar olika språk. Vilkendera vill du bejaka?

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Lagt kort
Författar- presentation:	Joan Didion
Pocket Finns i lager, 59 kr

Joan Didion - Lagt kort

Tidigare har jag läst Didions The Year of Magical Thinking (Ett år av magiskt tänkande). Då, för två år sedan, var jag i Ångermanland och begravde min farfar. Sorg var ett angeläget ämne, boken berörde mig starkt. På den tiden var jag inne i en långvarig läsvacka, men Didions självbiografiska sorgskildring blev ett bevis på litteraturens kraft. På sätt och vis har jag nog Ett år av magiskt tänkande att tacka för mina nuvarande bokorgier.

Play It As It Lays handlar om Maria: skild, före detta modell och skådespelerska. Hennes enda dotter är psykiskt handikappad och inlåst på institution. I bokens nutid befinner sig även Maria på mentalsjukhus. Den dåtid som återberättas handlar om hur Maria alltmer tappar greppet. Som läsare väntar jag spänt på att få veta hur det kommer sig att hon anklagas för mord.

Marias rämnande tillvaro och den luxuösa omgivningens känslokyla beskrivs med en fängslande men skrämmande skärpa. Joan Didion bevisar att hon är en konstnär med full kontroll över sina litterära vapen. Efter läsningen är jag skakad på djupet. Visserligen finns det brister, till exempel ett långt parti där vi inte får veta något om Marias känslor utan bara får hennes handlingar beskrivna. Detta dämpar utvecklingskurvan. Ändå - en läsning som inte går att komma undan, som stannar kvar, inristad i skinnet.

Vet någon därute om filmen baserad på boken är sevärd?

Betyg: 8/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Själens begär
Författar- presentation:	Christine Falkenland
Häftad Finns i lager, 210 kr

Christine Falkenland - Själens begär

Jag trodde att Falkenlands bok Skärvor av en sprucken spegel var dålig. Den är inte bra, men underbar i jämförelse med Själens begär.

Själens begär är lika vidrig som allt Falkenland skriver, och huvudpersonen är pervers som vanligt, men här finns inte kvaliteter nog för att uppväga mitt illamående. Språket är inte fulländat, som i Min skugga. Jag stör mig på alla gammaldags ord som petas in. Det påminner om vitrinskåp fulla med prydnader. Det känns inte naturligt, inte tidstypiskt, utan får mig bara att undra vilken synonymordbok som använts.

Efter femtio sidor skulle jag helst av allt kompostera boken, för den vore passande maskföda, men jag läser tappert ut och det känns som att svälja en hel flaska hostmedicin. Visst är det en intressant personstudie, och visst är Falkenland en exceptionell författare, men jag får ingen lust att läsa fler av hennes romaner. Däremot kan jag tänka mig att hon är varje psykoanalytikers drömpatient. Självaste Freud skulle ha blivit imponerad.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Göran Tunström - Prästungen

7/10

Plågsamt. Påminner i sin dysterhet om texterna på Lars Winnerbäcks tre senaste skivor. Bokens första del är en barndomsutopi, finurlig; nästan allt som tynger har lämnats utanför, till exempel faderns hjärtproblem. Första kapitlet minns jag från en läsebok i fjärde klass: riktig idyll, vackert, poetiskt. Så dör fadern – och därefter är världen inte sig själv längre. Den raka motsatsen till första kapitlet är sidorna 111-114. Gråt som är grå in i språkets benmärg. Göran växer upp, försöker hitta sitt liv - men lyckas inte.

Detta är en personlig bok som i långa stycken helt utestänger läsaren, och ändå måste jag gå vidare, trots att varje ord tynger mig ännu litet till. Här finns en magi som får något att brista. Slutet är inget slut, boken vill inte upphöra.

En nödvändig läsupplevelse: speciell, viktig.

Kommentera