Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Breakfast on Pluto
Författar- presentation:	Patrick McCabe

Breakfast on Pluto

Jag såg filmen "Breakfast on Pluto" redan 2009 och var otroligt förtjust. Det håller i sig - jag har sett om filmen ett antal gånger och älskar den mer och mer. Att den byggde på en bok av Patrick McCabe har jag vetat hela tiden och jag har haft boken i min ägo i ett par år, men först nu läste jag den. Mycket tog det nog emot att jag visste att den är väldigt olik filmen. Och det är den. Otroligt olik.

Visst finns det tragikomik i filmen, men trots allt allvar så har den ändå en varm humor som gör den möjlig att inte bara utstå utan hals över huvud älska. Boken, däremot, är extremt mörk. Här kallas huvudpersonen inte Kitten utan Pussy och hon är en ganska så bitter person som har suttit inspärrad på mentalsjukhus den tid hon inte har prostituerat sig.

I filmen hittar hon sin mamma till slut, mamman som en gång övergav henne som nyfödd efter att ha blivit våldtagen av en katolsk präst. I boken är och förblir det en ouppnåelig dröm. I filmen hittar hon fram till sin pappa till slut och han överger henne inte på nytt, trots att bybornas hat mot den där transpersonen som har flyttat in i prästbostaden leder till en nedbrunnen kyrka. I boken förlåter hon aldrig pappan och istället är det hon själv som drömmer om att tända eld på kyrkan.

Hon tänder inte eld på kyrkan, men väl på en kvinnas hår. Hennes bästa vän Charlie, som hon i filmen bildar en stjärnfamilj med, har också ett helt annat öde. Så gott som allt är annorlunda. Magin från filmen finns inte här, det kan jag genast konstatera. Men hur mycket det än tar emot i början att insupa den svärta som boken innehåller så uppskattar jag boken mer och mer för varje sida. Dess tendens att spåra ur när huvudpersonen gör det. Dess mångfald av tonlägen, rösten hos någon som aldrig har hittat en egen röst. Växlingarna mellan olika pronomen.

Framför allt känns filmen ganska falsk i jämförelse. Att vara transperson och prostituerad nordirländare mitt under konflikten kunde sannolikt inte vara särskilt humoristiskt. Jag fortsätter att gilla filmen - men jag uppskattar boken också, av helt andra skäl.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Båten
Författar- presentation:	Nam Le
Pocket Finns i lager, 66 kr

Nam Le - Båten

Nam Les tämligen omfångsrika novellsamling rymmer sju noveller av varierande längd, men åt det längre hållet. De utspelas i så olika miljöer som USA, Colombia, Australien, Japan, Iran och Vietnam.

Läsaren får möta många röster. En ung författar-wannabe, till förväxling lik Nam Le själv, som kämpar med att skriva om sin bakgrund men finner att skrivandet bara för djupare neråt i en redan komplicerad föräldrarelation. En ung yrkesmördare som har vägrat utföra ett uppdrag och vet att döden är den enda möjliga följden. En äldre konstnär som vill återfå kontakten med sitt vuxna barn, som vuxit upp på annat håll, men måste ta emot mer akuta problem i form av en diagnos - ändtarmscancer.

En ung människa fångad i ett nät av komplikationer: förälder med MS och besvarad förälskelse med den haken att objektet för kärleken redan är ihop, dessutom med en ytterst osympatisk figur som gjort sig känd för att misshandla alla rivaler. Ett barn i Hiroshima strax före atombombens fall. En amerikan på besök i Teheran som försöker förstå att en färsk kärlekssorg är mer angelägen än tortyr och förtryck. Några människor ombord på en flyktingbåt - ingen mat, motorer som slutat fungera, ont om vatten och sjukdomar som grasserar.

Totalt olika miljöer alltså, totalt olika huvudpersoner. Ändå lyckas Nam Le skriva övertygande om dem allihop. Inte bara övertygande, utan också riktigt tungt. Det känns stundom som om jag har en blyklump i halsen när jag läser. Inte på ett negativt sätt - men detta är skrift vars innebörd jag omöjligt kommer undan. Den drabbar och personligen får jag ofta impulsen att bara lägga bort boken och glömma att det finns människor som lever sådana här liv. Det här fiktion med liv i. Nam Le är ytterst skicklig och när jag läst ut kan jag bara äntligen lägga bort boken, andas ut och känna någon slags tacksamhet över att jag blev drabbad.

Betyg: 7/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Mannen som älskade Yngve
Författar- presentation:	Tore Renberg

Mannen som älskade Yngve - boken och filmen

Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve gavs ut 2003 men utspelas 1990. 17-årige Jarle Klepp bor i en norsk småstad, sjunger i punkband och är ihop med Katrine. Deras förhållande funkar bra och Jarle har en bästa vän med samma politiska åsikter och tuffa attityd. Allt detta förändras när Yngve flyttar in och börjar i klassen. Blyge Yngve spelar tennis och lyssnar på synthpop. En tönt. Som Jarle blir upp över öronen kär i...

Bokens ledmotiv, de två meningar som upprepas gång på gång och bäst sammanfattar historien, lyder: ”Hur dåligt kan saker gå? Det kan gå ofattbart dåligt.” Om det fanns en genre som hette ”kärleksdystopier” är det vad jag skulle kalla Mannen som älskade Yngve. Jarle spårar nämligen ur och blir allt mer falsk både mot sig själv och mot omgivningen. Jarle sviker alla för Yngves skull - tills det är Yngves tur att krossas.

Det är inte muntert. Det handlar om alla pinsamheter som förälskade gör sig skyldiga till, men på ett plågsamt snarare än roligt sätt. Budskapen i boken är att kärleken kan få allt att gå åt helvete, men också att heterosexualitet inte är absolut - man kan bli kär i någon av samma kön men ändå vara heterosexuell.

Men det här inlägget skulle egentligen inte handla om boken, som jag läste för flera år sedan och inte jublade över, utan om filmen. Som är bra. Och faktiskt en smula uppmuntrad; slutet är något ändrat. Till det bättre. Filmen blir kul trots allt det tunga och norskan låter alldeles underbart. Yngve är alldeles briljant spelad och jag kan faktiskt inte se några brister alls. Rekommenderas!

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Nästa som rör mig
Författar- presentation:	Bodil Malmsten
Häftad Finns i lager, 232 kr

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

Boken som gjorde mig så läslyckorusig var alltså Bodil Malmsten: Nästa som rör mig. En stark svart berättelse om Johanna, före detta fotomodell, som nu stjäl plånböcker på gatorna i Paris. Det är en berättelse fylld av hat och skriven på Malmstens originella, rent ut sagt unika sätt - ett fritt flöde med många associationer, upprepningar och ibland så halvt utsagt vad det egentligen rör sig om att jag bara kan acceptera att jag inte förstår och fortsätta läsa.

För den här tunna (men tunga!) boken tar bara ett par timmar att avverka och är trots sitt mörker en ren fröjd. Inte perfekt. Inte Den Stora Romanen. Inte alls faktiskt - men som pjäsliknande monolog tar den mig in i Johannas huvud och släpper bara nästan ut mig igen. Efteråt. Efter slutet som kanske är lite väl ljust, men som duger gott. Läsvärd bok helt enkelt - och jag är ju evigt tacksam för att den fick mig ur mitt lässtillestånd!

Betyg: 7/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Ormens väg på hälleberget
Författar- presentation:	Torgny Lindgren

Torgny Lindgren - Ormens väg på hälleberget

Jag har tänkt att jag ska läsa något av Lindgren sedan jag lyssnade till Sonjas godhet där Owe Wikström skriver en hel del om denne författare, så när Ormens väg på hälleberget dök upp i charmigt slitet skick på en biblioteksutrensning fick den följa med mig hem. Denna tragiska saga är tunn men mycket tung, det rör sig om en undergångsskildring av antika proportioner, omplanterad i norrländsk mylla och fullsprängd med bibelcitat.

Bokens berättarröst, Jani, håller ett långt tal till Vårherre där han på sitt säregna mål redogör för sitt livs historia. Om uppväxten då byns handelsman utnyttjade moderns fattigdom för sina egna syften. Om vuxendomen då övergreppen lever vidare men med andra personer som förövare och offer. Det handlar om skuld, att vara skyldig. Det handlar om ett oförstående inför makterna, om Vårherres sätt att låta saker ske och Janis behov av att fråga varför.

Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Den drabbar och stannar kvar. Nu är jag mycket sugen på att läsa mer av Torgny. Hummelhonung verkar vara det som står på tur. Andra tips mottages förstås tacksamt!

Betyg: 9/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Tom är död
Författar- presentation:	Marie Darrieussecq

Tom är död (Marie Darrieussecq)

Tom är död. Han dog för tio år sedan, bara fyra och ett halvt år gammal. Kvar i världen finns Toms föräldrar och en storebror och lillasyster. Mamman för ordet och skildrar den enorma sorg som blir till galenskap och oförmåga att gå vidare. Att Tom är död, det är vad allting kretsar kring under 225 sidor, utan att det blir särskilt tjatigt eller upprepande. Först på sista sidan återberättas själva den händelse som blev orsak till Toms död.

När jag läste Tom är död hade jag just haft en föreläsning om sorgeprocessen. Den sorgeprocess som beskrivs i Tom är död är den som av de som tycker sig veta kallas patologisk, sjuklig. För berättaren här är den beteckningen ett hån. Vem kan säga att hon borde ha sörjt färdigt? Vem kan säga att hennes sorg inte är normal?

Samma dag som berättaren börjar skriva har hon för första gången njutit av nuet - under en stund har Toms död inte dominerat hela världen utan blivit en bakgrund till hennes upplevelser. Närvarande, men inte på samma smärtsamma sätt. Nu behöver hon skriva av sig alltihop, skapa en berättelse. Romanen är ganska okronologisk med en skarpt frammejslad berättarröst - det märks att Marie Darrieussecq är en riktigt skicklig författare.

I början blev jag visserligen gripen, men kunde ändå inte låta bli att tänka på Duras och tycka att Darrieussecq kom till korta i den jämförelsen. Dessutom stördes jag lite av de alltför morbida inslagen. Sedan tog boken verkligen tag på alla sätt och jag insåg dessutom hur välskriven den är - språket blir den rakbladsvassa egg som får innehållet att gå direkt in i mig och röra vid varje nervtråd. Det här är inte en mysig snyftare. Det här är emotionell skräck. Tom är död är komplex, nästan fri från fel och en av de allra bästa böcker jag läst i år!

Betyg: 9/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Beatriz och himlakropparna
Författar- presentation:	Lucia Etxebarria

Lucía Etxebarría - Beatriz och himlakropparna

Beatriz är en vilsen ung kvinna från Madrid som har studerat litteratur i Edinburgh i fyra år. Hon lever tillsammans med sin skotska flickvän, Cat, men har svårt att besvara Cats kärlek. Istället för att uppskatta vad hon har drömmer Beatriz om sin tonårsbästis Monica som hon under flera års tid var olyckligt kär i.

Beatriz bestämmer sig för att ta reda på vad som hände med Monica efter deras katastrofala sista vecka tillsammans, så hon lämnar Cat och reser tillbaka till Madrid. Den fysiska jakten på Monica visar sig vara ganska enkel, men Beatriz känslomässiga resa i sina egna minnen - som också upptar större delen av boken - är desto mer komplicerad.

Beatriz och himlakropparna (Beatriz y los cuerpos celestes) är full av amfetamin och heroin, men aldrig drogromantik. Trots flat-temat är detta ingen kärlekshistoria, snarare en sorgsen relationsroman om hur svårt det kan vara att knyta an. Som helhet är det en smärtsam saga som jag verkligen uppskattar. Jag ser inga direkta brister även om meningarna ibland är långa och snåriga med många bisatser.

Finns i pocket. Läs! Finns det någon själ därute som kan rekommendera eller avråda från Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel av samma författare?

Betyg: 8/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Bittert arv
Författar- presentation:	Kiran Desai

Kiran Desai - The Inheritance of Loss

Desais debut Hullabaloo in the Guava Orchard är en bok jag slukat flera gånger och aldrig tröttnar på att tipsa om. Desais andra bok är helt annorlunda. Hullabaloo in the Guava Orchard är dråplig och fartfylld, sagan om en ung man som tröttnar på sitt liv och klättrar upp i ett träd, vilket gör att han dyrkas som guru av människoskaror som vallfärdar till trädet. The Inheritance of Loss är däremot allvarsam och realistisk.

Huvudperson i det breda persongalleri är Sai, en föräldralös ung kvinna. Efter att ha växt upp i klosterskolor bor hon i Himalaya hos sin morfar, en kall man som bara förmår älska sin hund. Sais lever mitt emellan indiskt och västerländskt; hennes modersmål är engelska. Trots att huset förfaller lever hon i relativ rikedom och umgås bara med andra ur medelklassen. Dessa gränser suddas ut först när Sai får en privat matematiklärare, Gyan. Han är egentligen missnöjd med tjänsten men får inga andra jobb eftersom han kommer från fel samhällsklass: de förtryckta nepaleserna. Sai och Gyan inleder en kärleksrelation, men när Gyan sveps med i den nepalesiska gerillarörelsen blir deras känslor för varandra giftiga. Samhällets skenbara lugn exploderar i våld och människorna delas upp i grupper som vägrar erkänna varandra.

The Inheritance... sniglar sig fram, tills den långa startsträckan avslutas med en relativt hastig redogörelse för förfall och förlust. Vågskålarna är inte riktigt i balans, men bokens sista tredjedel gör helheten minnesvärd och viktig. Jag uppskattar att Desai inte skyr för det komplexa. Allas svaghet och skuld blottas, men alla får också förståelse. Människorna blir dubbelbottnade, värda både kritik och medkänsla, oavsett vilken sida av konflikten de tillhör.

Slutligen, det här med titlar. Varför heter den svenska utgåvan Bittert arv? Den engelska titeln är poetisk men ger också ett ekande djup till sin bok. Bittert arv är visserligen också ganska passande, men ändå på en helt annan språklig nivå - visst låter det lite Harlequin? Fanns det verkligen ingen på förlaget som kunde komma på en mera trogen översättning? Morr.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Dykungens dotter
Författar- presentation:	Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig - Dykungens dotter

På min första termin litteraturvetenskap nådde vi så småningom till nittonhundratalet och skulle enligt litteraturlistan läsa Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, men lärarna hade rätt att ändra listan efter sin undervisning, vilket innebar att min grupp skulle läsa Sveket av samma författare. Jag försökte, jag försökte verkligen, men denna så tunna bok var omöjlig för mig. Jag mådde illa, fick en känsla av att kvävas, drunkna i smuts. Till sist hatade jag boken och stod inte ut med ett enda ytterligare ord. Jag blev skräckslagen i romanens värld där allt var mörkt och illaluktande och vidrigt. Nu, på en kurs om teologi och skönlitteratur, var det dags för Dykungens dotter. Jag hade verkligen inga förhoppningar.

Det första som slog mig var språket. Hur det visserligen frossar i allting äckligt, men ändå skimrar av poesi och liv. Historien är inte särskilt munter: fattigdom, lortsverige, prostitution, aborter, alkoholism, sjukdom, psykos, död. Karaktärerna är sällsamt namnlösa. Huvudpersonen får en benämning först när hon har fött barn - då blir hon Mojan, "morsan" på skånska. Dotterns namn får vi veta först när vi delges inskriptionen på hennes gravsten. Pappan - namnlös. Styvfadern - namnlös. Lillasystern - namngiven, men ändå används namnet aldrig. Det är som om namn skulle ställa sig i vägen. Istället blir personerna helt igenom människor, avskalade och rena mitt i all förnedring.

"Berättelsen påstår att när vi avlar och föder och dör sätter sig ett väldigt drama i scen genom oss. Fast det luktar jord, gyttja, bräckvatten, våt vass, hästgödsel och kogödsel, människoavfall, sur mjölk, grislort, salt, tångbankar, fiskrens, tjära, efterbörd och exkrementer ur detta språk och i dessa människors liv så låder det ingenting trivialt vid dem. Så säger den här berättelsen som tar livet på dödens allvar och som utan genans tar sig för att gestalta transcendens.
Går det?
Vad man ska svara? Man blir generad."

Ur en artikel av Kerstin Ekman, där hon även säger annat klokt:

"En roman måste vara en stötesten, annars glömmer man den. Ju lättare läsning desto snabbare glömska.
En stötesten kan man inte komma ifrån. Den gör sig gång på gång påmind, i början till förargelse. Kanske till vrede. Ännu som undanställd på hylla och infogad i bokstavsordning spökar den. Man tar ner den, läser och grubblar ett tag till på dess svårbegripligheter eller dess oförenlighet med ens egna tänkesätt. Till slut kan den glida ihop med dem; man införlivar något främmande och har fått en ny källa till undran och ibland till en oväntad och orimlig glädje."

Jag kan inget annat än instämma. Dykungens dotter är en bok som ofta får det att svida och vätskas i ögonvrårna, som får strupen att snöras samman och andningen att bli ansträngd. Det är en bok jag kanske aldrig skulle ha orkat läsa ut om den inte var kurslitteratur. Det är en bok jag inte alls njuter av att läsa, men ändå omöjligt kan säga annat om än: Bra! Det är en bok jag sent ska glömma, en bok jag ska bära som en sten i min vävnad. Språket väcker törst efter Kerstin Ekman, Sara Lidman, alla dem som skriver om det svåra så att varje ord blir poesi. Kanske ska jag till och med låna hem Sveket igen.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Joyce Carol Oates - Djur

USA 1975. Gillian, 20 år, går på ett flickuniversitet i småstaden Catamount. Mordbränder anläggs på universitetsområdet och de unga studenterna har en tendens att drabbas av nervösa sammanbrott. Stämningen är också spänd på grund av den karismatiske professorn Andre Harrow, gift med skulptrisen Dorca vars verk skapar upprörda känslor. Vissa av de unga kvinnorna på universitet blir under en period praktikanter hos Dorca, något som måste bevaras hemligt. Vad pågår egentligen? Gillian hamnar i de utvaldas skara och dras allt längre in i destruktiva situationer.

Djur heter Beasts på engelska och det är ingen slump att den inte heter "animals". Ett utmärkt exempel på svåröversatta stämningar. Det är en otäck bok som tangerar skräck och deckare. Ett viktigt tema är poesi, särskilt D.H. Lawrence, samt modern konst och dess tendens att tänja på gränser för det tillåtna. En genomgående fras i boken lyder på originalspråk: "We are beasts and this is our consolation."

Här finns mycket som är känslomässigt krävande och engagerade, en del beskrivningar snuddar det sensationslystna. Samtidigt känns boken som helhet bara nästan bra, den når inte över den magiska gränsen där en läsupplevelse blir helhjärtad och genomgående positiv. I längden känns berättelsen en aning ytlig, det är en kortroman som gott kunde ha varit längre. Berätterskan är väldigt distanserad, jag lär aldrig känna hennes väsen. Nutidskapitlen tillför inte så mycket som de kunde ha gjort.

Jag kan absolut inte avråda någon från att läsa Djur, förutom av anledningen att den kan göra en väldigt illa berörd mellan varven, men samtidigt kan jag inte bli av med känslan av att detta är en bok som kunde ha blivit så väldigt mycket bättre.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Invasion! : pjäser noveller texter
Författar- presentation:	Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri - Invasion!

Jag har aldrig läst ut en roman av Khemiri, men tydligen passar hans pjäser mig bättre. Det var ett sant nöje att läsa Invasion! och Fem gånger gud. Jag uppfattar Khemiri som en underfundig och uppfinningsrik pjäsförfattare som aldrig stagnerar i enkla lösningar, som låter saker vara komplicerade och invecklade. Det gör läsupplevelsen fem gånger rikare.

Invasion! är en stark pjäs - både slutet och den bortklippta scenen som inte spelas. Även Fem gånger gud gjorde ont emellanåt. Khemiri är en delvis hänsynslös författare och han låter sina karaktärer vara hänsynslösa mot varandra. När fyra skolelever och en misslyckad skådespelare ska iscensätta sina drömmar kan vad som helst hända... det sociala spelet dissekeras effektivt. I båda pjäserna finns greppet att ömsom låta karaktärerna framstå så som de vill vara och ömsom visa dem i andras ögon. Det vore väldigt häftigt att se de här pjäserna på scen!

Novellerna och kåserierna som finns med i denna samlingsvolym är stundom lysande. Jag har alltid sett Khemiri som en bra författare. Nu har jag äntligen fått något på fötterna och det gläder mig. Jag ser varmt fram emot K:s framtida alster!

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Släggan och städet
Författar- presentation:	Christine Falkenland

Christine Falkenland - Släggan och städet

Efter att skrivit klart min tenta sätter jag mig ner och försöker komma på något klokt att säga om Släggan och städet, Christine Falkenlands första roman. Jag har läst flera senare romaner som Falkenland skrivit och jag undrar lite över varför jag fortsätter läsa? När Falkenland är bra kan hon visserligen vara lysande, men även då är det alltid obehagligt och när det inte ens är bra blir det rent vidrigt. Även Släggan och städet, som jag omöjligt kan kalla annat än bra, har jag fått läsa under flera veckors tid med långa pauser för att smälta innehållet.

Här finns så mycket desperation, destruktivitet, perversioner och lidande att det ibland blir olidligt. Kärleken existerar bara som brist, det närmaste karaktärerna kommer är fysiskt begär som snarast tycks cirkla kring att utnyttja och plåga. Så det är absolut ingen hemtrevlig romanvärld att vistas i, denna karga bohusländska övärld. Samtidigt finns det någonting i språket och stämningen som får mig att plocka upp roman efter roman av Falkenland. Släggan och städet blir knappast den sista.

Lite lustigt är det förresten att just Falkenland är krönikör i Dagen. Men världen är å andra sidan ganska lustig.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Lyssnerskan : noveller
Författar- presentation:	Tove Jansson
Utg.år:	1971

Tove Jansson – Lyssnerskan

Jag uppskattar verkligen Tove Janssons böcker och hennes noveller för vuxna utgör inget undantag. De historier av olika längd och innehåll som finns i samlingen Lyssnerskan är precis den sortens novellkonst som jag älskar att frossa i. Det blir aldrig för vackert eller för trevligt, det finns alltid ett obehag, krypningar i kroppen, något som stör. Ett motstånd som gör att jag måste läsa vidare. På många sätt påminner Tove Janssons noveller om de som skrivs av till exempel Cecilia Davidsson idag.

Ett genomgående tema är besatthet. En kvinna börjar bry sig för mycket om ekorren hon matar, en annan kvinna snudd på förföljer sin favoritförfattare, en man ser en underlig skulptur och inser att han måste äga den. I vissa av novellerna är allting vardagligt och realistiskt, i andra händer sådant som inte alls tillhör det vanliga. Ibland sägs saker rakt ut, men ofta kan de bara anas. Tove Janssons språkbehandling är alltid mitt i prick.

Novellerna äter sig in i mig, de är svåra att sluta tänka på. När jag slår igen boken har jag nästan svårt att ta plats i mitt liv igen och inse vad som är verkligt - så djupt har jag levt mig in i Tove Janssons världar.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Drömmar för dårar
Författar- presentation:	Faïza Guène

Faïza Guène – Drömmar för dårar

Faïza Guène är en ung fransk författarinna och hennes böcker är så långt ifrån den franska elitismen som man kan komma - hon skriver på ett vardagligt språk med mycket lånord och slang. Hennes romaner utspelas i Paris förorter.

Debutromanen Kiffe kiffe imorgon handlar om femtonåriga Doria som beskriver sin verklighet med mycket svart humor och en stor förmåga att drömma. Även Ahléme, huvudperson i Drömmar för dårar, håller hoppet uppe med hjälp av fantasi och framtidstankar. Namnet "Ahléme" betyder dröm på arabiska.

24-åriga Ahléme är mer komplicerad än Doria och har tyngre bördor att bära. Pappan är sjukpensionär med hjärnskador efter en arbetsplatsolycka, mamman dog i en massaker i Algeriet, den yngre brodern har problem i skolan och dras till kriminella gäng. Ahléme försörjer sin familj på underbetalda korttidsanställningar och eftersom hon inte har permanent uppehållstillstånd finns hela tiden en risk att bli utkastad ur Frankrike.

Men Faïza Guènes böcker innehåller lika mycket glädje och kärlek som realistisk misär. Karaktärerna är inte offer och de ger aldrig upp. Drömmar för dårar är svagare än debutromanen, fastän slutet blir riktigt starkt. Komiken känns ibland lite väl tillkämpad.

Jag ser fram emot att Faïza Guènes tredje roman översätts till svenska.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Våld : en historia om kärlek
Författar- presentation:	Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates - Våld

Våld. En historia om kärlek är en förmildrad version av originaltiteln Rape. A Love Story. Första meningen slår an den genomgående tonen, skoningslöst. Berättarrösten andas i stackatto. Den egensinniga språkbehandlingen ger liv åt alla obehagligheter som berättas. Läsningen orsakar smärta i mellangärdet, illamående och desperation. Men det är värt besväret.

Martine Maguire, så heter kvinnan som utsätts för detta övergrepp. Teena är hennes smeknamn och öknamn. Den fjärde juli 1994 tar hon det ödesdigra beslutet att gå genom en mörk park mitt i natten, tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethel. Mer och mer blir dottern den egentliga huvudpersonen. Bethie, som tolv år gammal med nöd och näppe undkommer att bli våldtagen och dödad. Bethie, som snart tappar förtroendet för samhällets lagar.

För när våldtäksmän och våldtäktsoffer hamnar i rätten händer det som inte får hända. En skicklig försvarsadvokat dribblar bort skulden. Offren orkar inte utsätta sig för en rättegång. Våldtäktsmännen verkar komma undan - men en iakttagare beslutar sig för att bli involverad.

Våld. En historia om kärlek är den mest läsvärda bok jag stött på i år. Det är en bok jag önskar att alla som orkar skulle läsa och diskutera. För vad är rättvisa? var går moralens gräns? har man rätt att ta lagen i egna händer? Här finns samma öga-för-öga, tand-för-tand som i gamla testamentet, som i grekiska tragedier, hämnden som kliver över lik. Det är inte politiskt korrekt. Det är inte alls rätt. Men det är en livsnödvändig upplevelse att tänka igenom.

Känslor och förnuft talar olika språk. Vilkendera vill du bejaka?

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Lagt kort
Författar- presentation:	Joan Didion
Pocket Finns i lager, 59 kr

Joan Didion - Lagt kort

Tidigare har jag läst Didions The Year of Magical Thinking (Ett år av magiskt tänkande). Då, för två år sedan, var jag i Ångermanland och begravde min farfar. Sorg var ett angeläget ämne, boken berörde mig starkt. På den tiden var jag inne i en långvarig läsvacka, men Didions självbiografiska sorgskildring blev ett bevis på litteraturens kraft. På sätt och vis har jag nog Ett år av magiskt tänkande att tacka för mina nuvarande bokorgier.

Play It As It Lays handlar om Maria: skild, före detta modell och skådespelerska. Hennes enda dotter är psykiskt handikappad och inlåst på institution. I bokens nutid befinner sig även Maria på mentalsjukhus. Den dåtid som återberättas handlar om hur Maria alltmer tappar greppet. Som läsare väntar jag spänt på att få veta hur det kommer sig att hon anklagas för mord.

Marias rämnande tillvaro och den luxuösa omgivningens känslokyla beskrivs med en fängslande men skrämmande skärpa. Joan Didion bevisar att hon är en konstnär med full kontroll över sina litterära vapen. Efter läsningen är jag skakad på djupet. Visserligen finns det brister, till exempel ett långt parti där vi inte får veta något om Marias känslor utan bara får hennes handlingar beskrivna. Detta dämpar utvecklingskurvan. Ändå - en läsning som inte går att komma undan, som stannar kvar, inristad i skinnet.

Vet någon därute om filmen baserad på boken är sevärd?

Betyg: 8/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Själens begär
Författar- presentation:	Christine Falkenland
Häftad Finns i lager, 210 kr

Christine Falkenland - Själens begär

Jag trodde att Falkenlands bok Skärvor av en sprucken spegel var dålig. Den är inte bra, men underbar i jämförelse med Själens begär.

Själens begär är lika vidrig som allt Falkenland skriver, och huvudpersonen är pervers som vanligt, men här finns inte kvaliteter nog för att uppväga mitt illamående. Språket är inte fulländat, som i Min skugga. Jag stör mig på alla gammaldags ord som petas in. Det påminner om vitrinskåp fulla med prydnader. Det känns inte naturligt, inte tidstypiskt, utan får mig bara att undra vilken synonymordbok som använts.

Efter femtio sidor skulle jag helst av allt kompostera boken, för den vore passande maskföda, men jag läser tappert ut och det känns som att svälja en hel flaska hostmedicin. Visst är det en intressant personstudie, och visst är Falkenland en exceptionell författare, men jag får ingen lust att läsa fler av hennes romaner. Däremot kan jag tänka mig att hon är varje psykoanalytikers drömpatient. Självaste Freud skulle ha blivit imponerad.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Göran Tunström - Prästungen

7/10

Plågsamt. Påminner i sin dysterhet om texterna på Lars Winnerbäcks tre senaste skivor. Bokens första del är en barndomsutopi, finurlig; nästan allt som tynger har lämnats utanför, till exempel faderns hjärtproblem. Första kapitlet minns jag från en läsebok i fjärde klass: riktig idyll, vackert, poetiskt. Så dör fadern – och därefter är världen inte sig själv längre. Den raka motsatsen till första kapitlet är sidorna 111-114. Gråt som är grå in i språkets benmärg. Göran växer upp, försöker hitta sitt liv - men lyckas inte.

Detta är en personlig bok som i långa stycken helt utestänger läsaren, och ändå måste jag gå vidare, trots att varje ord tynger mig ännu litet till. Här finns en magi som får något att brista. Slutet är inget slut, boken vill inte upphöra.

En nödvändig läsupplevelse: speciell, viktig.

Kommentera