Kärlekens litteratur (4): Samuel Beckett
Samuel Beckett är kanske först och främst känd för sin dramatik och sina romaner. Med dramer som I väntan på Godot och Slutspel revolutionerade han dramatiken i grunden. Med romaner som trilogin Molloy, Malone dör och Den onämnbare eller Texter för ingenting och Hur det är revolutionerade han romankonsten till nästintill oigenkännlighet.
Men Beckett var också poet även om det tog upp mindre plats av hans produktion. Och – otroligt nog – var han inte mycket mindre revolutionär som poet. Frågan är (en fråga som jag inte kommer dröja vid här) om inte Beckett var bland de allra första att skriva så där språkmaterialistiskt – fragmentariskt och med uppbruten syntax, med ord staplade efter varandra ofta av musikaliska, klangliga skäl, snarare än grammatiska – som varit så populärt inom t.ex. svensk poesi de senaste tjugo-trettio åren och fortfarande verkar vara det bland skrivarskolestudenter idag.
Bland Becketts alla dikter är det en som sticker ut alldeles särskilt. Det är ”Cascando” – hans enda egentliga kärleksdikt (även namnet på en senare radiopjäs).
Den skrevs runt 1936 till en amerikansk kvinna som hette Betty Stockton och som den unge Beckett just hade träffat och förälskat sig i.
Som ung var Beckett en lätt neurotisk och deprimerad intellektuell. Han hade vid den här tiden återvänt till Frankrike efter att ha arbetat som lärare i hans hemstad Dublin. Han hade blivit så deprimerad av att arbeta som lärare att hans rygg hade täckts av stora bölder och han orkade inte längre stiga upp ur sängen på morgonen och ännu mindre undervisa sin klass.
Och kanske gav han Betty Stockton ett inte mindre särpräglat, och socialt aning missanpassat, intryck när han – bara några dagar efter att att ha hälsat på henne på en fest – kom och besökte henne för att lämna fram denna dikt till henne.
”Cascando” inleds:
why not merely the despaired of
occasion of
wordshed
is it not better abort than be barren
Varför räckte det inte med en stilla stund av ordutgjutelser? Är det inte bättre att ge upp än att misslyckas? (Misslyckandet är det ända tänkbara. Dock inget som kan undvaras. Det måste ta plats.)
Beckett gör ändå ett försök till att uttrycka sin kärlek – även om det är på ett ovanligt sätt – men man kan nästan förstå hur Stockton måste ha reagerat efter att ha fått en dikt som den här tillägnad sig av en liten kufig irländare man så gott som knappt hälsat på innan.
1.
the hours after you are gone are so leaden
they will always start dragging too soon
the grapples clawing blindly the bed of want
bringing up the bones the old loves
sockets filled once with eyes like yours
all always is it better too soon than never
the black want splashing their faces
saying again nine days never floated the loved
nor nine months
nor nine lives
Kärlek är ett tema som finns att finna här och var i Becketts författarskap. Och inte sällan karaktäriseras dessa kärleksskildringar av en viss absurditet eller av människors oförmåga till att mötas – eller av sorg på grund av kärlek som aldrig blev av eller som blev av men nu är förbi.
Det finner vi till exempel i teatermonologen Krapps sista band. En åldersdigen man lyssnar på gamla band han spelade in likt en dagbok när han var ung. Mycket kretsar kring en kärleksaffär han då hade. ”Farväl till kärleken” läser han på en gammal anteckning bland alla kassettband. Efter henne följde det troligtvis ingen mer förälskelse. ”Jag kunde ha varit lycklig med henne”, säger han för sig själv. Även om det följs av ett frågande ”Kunde jag?”.
Kanske var det sista chansen till lycka han där missade. Det är som Francesca säger hos Dante: ”Det finns ej större smärta än den att minnas en förgången lycka i sorgens dar.”
I Lyckans dar möter vi Winnie, en kvinna i full gång med sina morgonbestyr, till midjan nedsänkt i sand i första akten, till halsen i andra. Till skillnad från Krapp är Winnie inte separerad från sin kärlek i varken tid eller rum. Men de kommunicerar inte längre. Willie är endast en mer eller mindre döv åhörare av hennes monolog. Den kärlek de en gång upplevt tillsammans har med tiden torkat igen under vanans obestridliga makt. Det Winnie ser tillbaka på är kärleken innan den sinade, innan den blev slentrian.
Hos Beckett finns inte en enda skildring av lycklig kärlek. Men denna sorg skildras ofta av honom med en trots allt stor ömhet och medmänsklighet. Och när den inte gör det skildras den med en humor och absurditet som kanske får att få oss att skratta åt hur sinnesjukt det ibland kan vara (att man håller på som man gör).
I ”Cascando” finner man drag av denna kärlekssorg. En känsla av sista gång. Att det är nu eller aldrig (”if you do not love me I shall not be loved, if I do not love you I shall not love”).
2.
saying again
if you do not teach me I shall not learn
saying again there is a last
even of last times
last times of begging
last times of loving
of knowing not knowing pretending
a last even of last times of saying
if you do not love me I shall not be loved
if I do not love you I shall not love
the churn of stale words in the heart again
love love love thud of the old plunger
pestling the unalterable
whey of words
Det är kanske inte någon positiv syn på kärleken som man här finner. Och mycket verkar tyda på att han har fått mycket av – om inte funnit en själsfrände hos – Proust som Beckett skrev en erkänd essä om 1931 (Olof Lagercrantz lyfte som sagt fram den som en av de bästa texterna om Prousts fantastiska romanverk.)
Proust är en pessimist när det kommer till kärleken. De enda verkliga paradisen är ”de paradis man förlorat” som han skriver i sista bandet. Man förstår aldrig att man varit lycklig förrän efteråt, förrän man älskat och förlorat.
I Proust skriver Beckett att kärleken mellan berättaren i På spaning efter den tid som flytt och Albertine var som ”en amfibie, försänkt i både det förflutna och det närvarande”. Den bestod lika mycket av minnet av deras kärlek som av den kärlek de faktiskt upplevde i nuet. Minnet av kärleken som den en gång var håller modet uppe; tack vare vanor och rutiner hålls nuets ledsamma vardag borta.
I Becketts författarskap befinner sig denna dikt för sig själv. Den är så ärlig, avskalad och full av lidande, utan ironi, utan intellektuella referenser eller filosofiska gåtor.
Det är hans enda kärleksdikt. Och kanske en av hans allra vackraste.
terrified again
of not loving
of loving and not you
of being loved and not by you
of knowing not knowing pretending
pretending
I and all the others that will love you
if they love you
3
unless they love you
Avdelning: Poesi Taggar: #kärlek #sorg
Italo Calvinos magiska värld
Den här månaden har det blivit att jag hunnit läsa mer än vad jag hunnit blogga om – något jag antar är oundvikligt när man nästan tillbringar mer tid på jobb, pendeltåg och spårvagn än hemma.
Men för att nämna en bok har jag i oktoberhösten läst Italo Calvinos roman Klätterbaronen, del av en trilogi bestånde tillika av Den obefintlige riddaren och Den tudelade visconten, vilka jag läste för kanske en fem år sedan med stort nöje.
Italo Calvino – en av Italiens främsta 1900-talsförfattare – är verkligen en författare för sig. Han skriver helt enkelt underbara sagor för vuxna: allegoriska, moraliska, charmiga och otroligt fantasifulla.
Känner man ett tvång efter att jämföra honom med andra författare ligger kanhända den magiska realismen nära till hands. Men det är inte en jämförelse som övertygar helt och hållet. Hos den magiska realismen är det verkligheten som är magisk; hos Italo Calvino är "verkligheten", och allt vad den hör till, inte lika påfallande.
De är helt enkelt moderna sagor, myter, legender, vilket visar sig inte minst i hur de ofta utspelar sig i ett fjärran förflutet: under 1700-talet (Klätterbaronen) eller under medeltiden (Den obefintlige riddaren).
Klätterbaronen handlar om en ung adelsman som, efter en viss snigelincident, bestämmer sig för att lämna hemmet för att för alltid bo uppe bland träden. Aldrig mer ska hans fötter snudda vid markens yta. Ovanifrån får han dock ta del av mängder med äventyr – och även en del resor (trädledes det vill säga) – och hinner under sin levnad bli en av sin tids mest sinnrika och säregna karaktärer: omtyckt, men en smula udda.
En roman om principfasthet – men kanske ännu mer om rätten av vara sig själv. Om att gå sin egen väg oavsett vad andra tycker och tänker.
Taggar: #Italien #saga #myt
Nice var nice
Nu är det nästan en månad sedan vi kom hem från franska rivierans huvudstad: Nice!
En stad som kanske inte har en väldans massa attraktioner och monument – men ändå andas av konst och kultur. Åtminstone ett tjog konstnärer och författare runt sekelskiftet 1900 och fram till -50-60-talet ju hade alla en särskild försmak för Nice.
Här är en bild från utanför hotellet, precis vid foten av berget Le Chateau, bara ett tiotal meter från havet, där James Joyce påbörjade sin roman Finnegans Wake.
Kanske den svåraste och märkligaste boken jag läst. Den är skriven på alla språk samtidigt – innehåller således ett ordvitseri på hög nivå. Man fattar långt ifrån så mycket som man skulle vilja – om ens något.
Den tog 17 år att skriva och utkom 1939. Romanen innan, Ulysses, publicerades 1922 – samma år som The Wasteland och Jacobs Room... Modernismen var då igång!
Taggar: #Nice #Frankrike #modernism #konst #semester
Gilot om Picasso
När jag var i Málaga senast passade jag på att besöka Picasso-muséet i staden. Det finns Picasso-muséer överallt i världen, men just det här kändes ändå lite speciellt att besöka eftersom det ligger i Málaga – Picassos hem- och födelsestad – och att han själv var med och etablerade det.
Till skillnad från till exempel det i Barcelona var tavlorna i det här muséet sorterat, inte kronologiskt efter period, utan tematiskt efter motiv.
Vår guide tipsade oss här om en bok om Picasso som jag, efter att jag kommit hem, passade på att köpa och nu också har läst. Det är Life with Picasso av Francoise Gilot.
Taggar: #Paris #konst #måleri #Spanien
I väntan på Nice
I slutet av augusti åker jag till Nice, franska rivierans huvudstad. Och det har krävt en viss förberedelse – en kulturell förberedelse det vill säga, för att sätta stämningen och trigga igång ens längtan.
Bland annat har vi tittat på den gamla Hitchcock-filmen To Catch a Thief från 1955, med Grace Kelly och Cary Grant i huvudrollerna, som utspelar sig på Rivieran, inte minst i Nice.
Det har blandats med mer substantiell läsning av guideböcker, bland annat Kristina Svenssons Mitt Nice (som jag fick tipset av från en annan blogg här på litteraturmagazinet). En mycket lättläst, underhållande och personlig introduktion till regionen.
Sist men inte minst har jag friskat upp franskan med att läsa La petite Bijou av Modiano, en bok om en flicka som en dag ser vad hon tror är hennes mamma som hon trott har varit död sedan åratal tillbaka.
Direkt efter den har jag nu börjat läsa La promesse de l'aube av Romain Gary, den enda författaren som – mot reglerna – har vunnit det prestigefulla Goncourt-priset två gånger (en gång under eget namn och en gång under pseudonymen Emile Ajar). Detta är hans självbiografi som delvis utspelar sig i Nice.
Men vill man bygga upp ett romantiskt skimmer runt Rivieran är det inte svårt. Otaliga konstnärer har hållit till här – Renoir, Matisse, Monet, Picasso... Stravinskij bodde dessutom här, och tog ett dopp i havet varje morgon, medan han skrev Våroffer...
Jag hoppas i alla fall på en fin resa, med mycket uteserveringar, sköna promenader, ett och annat museibesök, rosé, god mat och... bad!
Taggar: #resa #Frankrike #sommar #läsning
Andalusien runt
Förra söndagen kom jag hem från en vecka i Andalusien. Vi flög till Málaga för att sedan åka i en cirkel: Granada – Córdoba – Sevilla – Cádiz – Ronda och sedan tillbaka till Málaga.
Resan gick mycket i kulturens och litteraturens tecken. Andalusien är området där poeten Federico García Lorca, Spaniens främsta tonsättare Manuel de Falla (vars födelsebostad vi passerade i Cádiz) och gitarristen Andrés Segovia verkade. I Málaga föddes Pablo Picasso. Där finns även ett fint Picassomuseum som Picasso själv var med om att etablera. Det var inte förrän så sent som efter Francos död som Picasso ens kunde ha ett eget museum i Spanien.
Taggar: #Spanien #kultur #arkitektur #konst #musik #resa
#dante750
Jag läste Dante Alighieris Den gudomliga komedin för första gången för ett par år sedan medan jag höll på att skriva min masteruppsats om Samuel Beckett.
Dante är ung och vilsen i livet, "har i en dunkel skog gått vilse". Den gudomliga komedin är berättelsen om att genom prövningar hitta tillbaka till sig själv och den rätta vägen, vägen som leder till höjderna, till kärleken. Sökandet tar honom igenom ett helvete, såväl som genom en skärseld, där världens alla lidanden uppenbarar sig.
Taggar: #jubileum
Hur ska det gå för Pinnebergs?
Tidigare i år läste jag Hans Falladas nästan tusensidiga storverk Varg bland vargar och blev helt lyrisk.
Nu har jag läst hans (betydligt kortare) Hur ska det gå för Pinnebergs? och är fortfarande lika glad över att i år ha stött på en för mig alldeles ny författare som från ingenstans halkat in bland mina favoritförfattare.
Avdelning: Klassiker Taggar: #läsning #kärlek #fattigdom #arbetslöshet
Lars Ahlin 100 år
Den fjärde april i år var det 100 år sedan Lars Ahlin föddes. Ahlin var en av 40-talets främsta författare i Sverige vid sidan av Stig Dagerman.
Jag har till jubiléet läst hans roman Om från 1946 – samma år som Dagermans De dömdas ö kom ut för första gången (ett år efter debuten med Ormen). Ahlin debuterade 1943 med idéromanen Tåbb med manifestet.
Taggar: #jubileum #modernism #frihet #läsning
Onda andar
Då och då händer det att jag läser om en eller annan av Dostojevskijs alla romaner. De flesta läste jag för första gången i tonåren – dvs. innan jag riktigt var van vid de stora formatet, det stora persongalleriet, etc – vilket har lett till att varje senare omläsning av böckerna alltid inneburit en glad överraskning.
Den här gången var det Onda andars tur, en roman jag läste för första gången, lite förstrött, för en fem år sedan kanske. Den utspelar sig i samband med att livegenskapens avskaffande (en form av slaveri kanske man kan säga) i Ryssland 1861. En grupp människor har ett hemligt sällskap, inspirerat av den europeiska socialismen, och bestämmer sig för att skaka om samhällets grundvalar och få dem att brista.
Hemska saker sker, samtidigt som sällskapet blir mer och mer fascistiskt, mer paranoit, och många kommer att få sätta livet till för den gemensamma sakens skull.
Många har menat att denna roman på ett nästan profetiskt vis föregår stalinismen med nästan hundra år.
Hur som helst är det en väldigt gripande roman om besatthet, inre demoner, galenskap, revolutionära idéer och våld. Kanske en av hans främsta.
Min utgåva har dessutom dessa omslag som lite sätter stämningen på läsningen (särskilt den första):
Taggar: #revolution #våld #läsning
Flyttstäd med Modiano i öronen
I tisdags flyttade jag.
I 4,5 år har jag bott på Hisingen i Göteborg, men nu har jag alltså flyttat till Majorna. Och både i onsdags och idag har jag hållit på att städa den gamla lägenheten. Det kändes som om jag aldrig skulle bli färdig.
Men under tiden har jag lyssnat på min första ljudbok! (Eller om det är en inläsning? Jag har ju liksom inte gått och köpt eller lånat någon ljudbok eller så. Men det borde väl räknas i alla fall?)
Taggar: #Paris #nobelpristagare #ljudbok #vardag #Göteborg
Glöm inte att läsa om dina favoriter!
Idag – i ett informationssamhäll där allt finns och allt är tillgängligt – är det så mycket som kommit att handla om kvantitet. Även läsning. Hur många listor finns det inte över allt man ska hinna med att ta in under ett liv? Bara för att kunna säga att man gjort det. Att man har ett hum om vad det är och vad det går ut på.
Listor som bara göra folk stressade och inger en känsla av att inte räcka till, att inte hinna med, och kanske till och med att det inte ens är någon idé att försöka... för man kommer ju ändå inte hinna beta av allting.
Taggar: #läsning #böcker
Selma Lagerlöf fyller år!
Idag den 20 november är det 156 år sedan Selma Lagerlöf föddes 1858 på Mårbacka i Värmland.
Som 33-åring debuterade hon 1891 med Gösta Berling saga och ingick i och med den i en rörelse som kommit att kallas nittiotalisterna tillsammans med författare som Gustav Fröding, Erik Axel Karlfeldt, Verner von Heidenstam och Ellen Key.
Nittiotalisterna var en reaktion mot de så kallade åttiotalisterna – med författare som Strindberg (hans naturalistiska dramer samt Tjänstekvinnans son), Fredrika Bremer, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler.
Medan åttiotalisterna brann för politik, vetenskap, framsteg, förnuft, var nittiotalisterna mer intresserad av natur- och landsbygdsromantik, sagor och myter och odlade ett mer nationellt medvetande.
Jag har långt ifrån läst allt av Lagerlöf – men två romaner som jag tyckte mycket om när jag läste dem var En herrgårdssägen och Kejsaren av Portugallien.
Två fina romaner som förtjänar att bläddras i. På Selma Lagerlöfs födelsedag om inte annars!
Hipp hipp hurra!
Poet och Foxconn-arbetare död genom självmord
Igår läste jag en artikel (här) som jag såg länkad till på Facebook. Den handlade om 24-åriga Xu Lizhi som jobbade i staden Shenzhen i Kina, på det taiwanesiska företaget Foxconn, en komponenttillverkare med över en miljon anställda och som tillverkar majoriteten av världens alla iPhones.
Xu Lizhi föddes 1990 – samma år som jag. Och den sista september i år tog han livet av sig genom att hoppa från ett fönster i en av företagets sovsalar. Enligt artikeln i Washington Post ska 18 personer som arbetat på Foxconn ha försökt ta livet av sig (”attempted suicides”) under de senaste fem åren.
Dock är artikeln lite väl försiktig i sin räkning. En snabb sökning på internet visar – t.ex. i en artikel i SvD från förra året – att tre stycken inte bara försökt, utan även lyckats, ta livet av sig förra året. 2010 var det rent utav 13 stycken som begick självmord. Det vanligaste tillvägagångssättet är att hoppa från något av fabrikernas tak.
Men varför man nu valt att lyfta fram Xu Lizhi – fastän han endast är en av många Foxconn-anställda som valt att avsluta sitt liv på grund av de hemska arbets- och levnadsvillkor som de anställda är tvungna att befatta sig med i brist på andra arbeten – är inte på grund av hans ringa ålder.
Han var nämligen också poet, skildrande såväl mörkret som meningslösheten i dessa fabriker, där människor tvingas leva under slavlika förhållanden för att vi ska kunna spela Candy Crush på spårvagnen hem.
Taggar: #Kina #död #självmord
Lars Norén och inbördeskrig i kärnfamiljen
Igår var jag och såg en uppsättning av Lars Noréns Natten är dagens mor på Göteborgs stadsteaters mindre scen, Nya Studion. Titeln kommer från Stagnelius och utgör, tillsammans med en annan av Noréns pjäser, Kaos är granne med Gud, sista raden i den fantastiska dikten "Vän! I förödelsens stund", en dikt om hopp och glädje i stunder av det allra mörkaste av mörker.
Den utspelar sig i köket till ett familjehotell under en enda dag. Medlemmarna i familjen är alla skadade och fulla av inre sår efter femton år av faderns alkoholism och personlighetsförändringar som konsekvenser av hans drickande. Föräldrarna har ont om pengar och jobbar alla av dagens vakna timmar. Den yngsta sonen – den som tagit kanske mest skada – är inkapabel till att göra någonting överhuvudtaget utom kanske att läsa.
Natten är dagens mor är en pjäs full av både psykiskt och fysiskt våld och är stundvis väldigt smärtsam att se på. Dramat igenom går en stor kökskniv från hand till hand som en form av tjechovsk pistol i bakgrunden. Alla är fångar i sig själva, i sin historia och i sina omständigheter.
När det kommer till såväl familjetragedier som problemet överlag att leva med och nära på, och i samråd med, andra människor, är Lars Norén lite av mörkrets furste. Ingen vad jag vet har skildrat det så rått och så skoningslöst som han.
Men varför ska man överhuvudtaget se det?
"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt."
Så inleder Leo Tolstoj Anna Karenina.
Har man inte växt upp i en familj så dysfunktionell som en Norén-familj får man kanske lite perspektiv på sig själv och sin uppväxt. Man får en förståelse för att alla inte har haft det lika bra som en själv och att det sätter sina spår. Har man växt upp under familjeförhållanden som liknar det Norén gestaltar, kantat av våld och missbruk, kanske det åtminstone kan vara en liten tröst i allting att veta att man inte är ensam, att ens historia i alla fall finns omskriven någonstans för andra att se – och kanske till och med förstå.
Det är ju trots allt en av konstens allra viktigaste uppgifter.
Taggar: #dramatik #teater #familj #tragedi #konst #Göteborg
Anteckningar från en bokmässa
Det har hunnit gå ett par dagar sedan bokmässan slagit igen sina dörrar och det är väl dags att även jag skriver några rader på temat.
Vad jag än i vanliga fall brukar tycka om att befinna mig bland asmycket – och då menar jag asmycket – folk på shoppninghumör, redo att sätta sprätt på de sista som blivit kvar efter månaden, tycker jag ändå jättemycket om bokmässan – även om den tornar sig mot himlen som en nästan köpcentrumlik borg av montrar, förlag, rulltrappor, caféer och jag vet inte vad.
Visst – det handlar i mångt och mycket om att köpa grejer. Men det är trots allt (någonstans) en annan sak när det kommer till böcker. Och bokmässan handlar ju dessutom om så mycket mer än bara om böcker: lika mycket handlar den om seminarier, läsningar, föreläsningar, boksläpp, signeringar, möten, mingel, litterära sällskap, föreningar, osv, osv.
Det är en hyllning till boken – till litteraturen i stort rent utav. Och det är fint, tycker jag.
Taggar: #Göteborg #bokmässa #böcker