Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Öde
Författar- presentation:	Christine Falkenland

Christine Falkenland - romanförfattare

Christine Falkenland är en sådan författare jag alltid kommer att läsa varje bok av. Hon skriver den prosa jag inte kan låta bli att älska: lite äckligt, känslomässigt kletigt på ett riktigt obehagligt sätt. Hon skriver om leda och ångest och om destruktiva relationer. Jag kan inte få nog. 

Inför Falkenlands nya roman i år, "Spjärna mot udden", har jag läst mig igenom hela hennes författarskap. Det vill säga: både romanerna, diktsamlingarna och barnböckerna. Dessa tre genrer kommer att få varsitt blogginlägg och tillsammans bilda en presentation av hela Falkenlands författarskap fram tills idag.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Noveller av Oates

Vilka är dina favoriter av Oates?"

"Raven Wings" är en samling med noveller av ständigt Nobelpris-tippade, aldrig -vinnande Joyce Carol Oates. Jag har läst Joyce Carol Oates noveller förut, i "Sourland". Över huvud taget gillar jag nog Oates mer i det kortare formatet, som noveller eller korta romaner ("Våld", "Livets uppkomst", "Mörkt vatten" etc.). Hon har en tendens att bli för mångordig annars och hennes mörker blir så mycket mer koncentrerat när utrymmet stramas åt. Men å andra sidan har jag läst för få av hennes tjocka romaner för att egentligen ha rätt att uttala mig.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Breakfast on Pluto
Författar- presentation:	Patrick McCabe

Breakfast on Pluto

Jag såg filmen "Breakfast on Pluto" redan 2009 och var otroligt förtjust. Det håller i sig - jag har sett om filmen ett antal gånger och älskar den mer och mer. Att den byggde på en bok av Patrick McCabe har jag vetat hela tiden och jag har haft boken i min ägo i ett par år, men först nu läste jag den. Mycket tog det nog emot att jag visste att den är väldigt olik filmen. Och det är den. Otroligt olik.

Visst finns det tragikomik i filmen, men trots allt allvar så har den ändå en varm humor som gör den möjlig att inte bara utstå utan hals över huvud älska. Boken, däremot, är extremt mörk. Här kallas huvudpersonen inte Kitten utan Pussy och hon är en ganska så bitter person som har suttit inspärrad på mentalsjukhus den tid hon inte har prostituerat sig.

I filmen hittar hon sin mamma till slut, mamman som en gång övergav henne som nyfödd efter att ha blivit våldtagen av en katolsk präst. I boken är och förblir det en ouppnåelig dröm. I filmen hittar hon fram till sin pappa till slut och han överger henne inte på nytt, trots att bybornas hat mot den där transpersonen som har flyttat in i prästbostaden leder till en nedbrunnen kyrka. I boken förlåter hon aldrig pappan och istället är det hon själv som drömmer om att tända eld på kyrkan.

Hon tänder inte eld på kyrkan, men väl på en kvinnas hår. Hennes bästa vän Charlie, som hon i filmen bildar en stjärnfamilj med, har också ett helt annat öde. Så gott som allt är annorlunda. Magin från filmen finns inte här, det kan jag genast konstatera. Men hur mycket det än tar emot i början att insupa den svärta som boken innehåller så uppskattar jag boken mer och mer för varje sida. Dess tendens att spåra ur när huvudpersonen gör det. Dess mångfald av tonlägen, rösten hos någon som aldrig har hittat en egen röst. Växlingarna mellan olika pronomen.

Framför allt känns filmen ganska falsk i jämförelse. Att vara transperson och prostituerad nordirländare mitt under konflikten kunde sannolikt inte vara särskilt humoristiskt. Jag fortsätter att gilla filmen - men jag uppskattar boken också, av helt andra skäl.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Tom är död
Författar- presentation:	Marie Darrieussecq

Tom är död (Marie Darrieussecq)

Tom är död. Han dog för tio år sedan, bara fyra och ett halvt år gammal. Kvar i världen finns Toms föräldrar och en storebror och lillasyster. Mamman för ordet och skildrar den enorma sorg som blir till galenskap och oförmåga att gå vidare. Att Tom är död, det är vad allting kretsar kring under 225 sidor, utan att det blir särskilt tjatigt eller upprepande. Först på sista sidan återberättas själva den händelse som blev orsak till Toms död.

När jag läste Tom är död hade jag just haft en föreläsning om sorgeprocessen. Den sorgeprocess som beskrivs i Tom är död är den som av de som tycker sig veta kallas patologisk, sjuklig. För berättaren här är den beteckningen ett hån. Vem kan säga att hon borde ha sörjt färdigt? Vem kan säga att hennes sorg inte är normal?

Samma dag som berättaren börjar skriva har hon för första gången njutit av nuet - under en stund har Toms död inte dominerat hela världen utan blivit en bakgrund till hennes upplevelser. Närvarande, men inte på samma smärtsamma sätt. Nu behöver hon skriva av sig alltihop, skapa en berättelse. Romanen är ganska okronologisk med en skarpt frammejslad berättarröst - det märks att Marie Darrieussecq är en riktigt skicklig författare.

I början blev jag visserligen gripen, men kunde ändå inte låta bli att tänka på Duras och tycka att Darrieussecq kom till korta i den jämförelsen. Dessutom stördes jag lite av de alltför morbida inslagen. Sedan tog boken verkligen tag på alla sätt och jag insåg dessutom hur välskriven den är - språket blir den rakbladsvassa egg som får innehållet att gå direkt in i mig och röra vid varje nervtråd. Det här är inte en mysig snyftare. Det här är emotionell skräck. Tom är död är komplex, nästan fri från fel och en av de allra bästa böcker jag läst i år!

Betyg: 9/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Dykungens dotter
Författar- presentation:	Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig - Dykungens dotter

På min första termin litteraturvetenskap nådde vi så småningom till nittonhundratalet och skulle enligt litteraturlistan läsa Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, men lärarna hade rätt att ändra listan efter sin undervisning, vilket innebar att min grupp skulle läsa Sveket av samma författare. Jag försökte, jag försökte verkligen, men denna så tunna bok var omöjlig för mig. Jag mådde illa, fick en känsla av att kvävas, drunkna i smuts. Till sist hatade jag boken och stod inte ut med ett enda ytterligare ord. Jag blev skräckslagen i romanens värld där allt var mörkt och illaluktande och vidrigt. Nu, på en kurs om teologi och skönlitteratur, var det dags för Dykungens dotter. Jag hade verkligen inga förhoppningar.

Det första som slog mig var språket. Hur det visserligen frossar i allting äckligt, men ändå skimrar av poesi och liv. Historien är inte särskilt munter: fattigdom, lortsverige, prostitution, aborter, alkoholism, sjukdom, psykos, död. Karaktärerna är sällsamt namnlösa. Huvudpersonen får en benämning först när hon har fött barn - då blir hon Mojan, "morsan" på skånska. Dotterns namn får vi veta först när vi delges inskriptionen på hennes gravsten. Pappan - namnlös. Styvfadern - namnlös. Lillasystern - namngiven, men ändå används namnet aldrig. Det är som om namn skulle ställa sig i vägen. Istället blir personerna helt igenom människor, avskalade och rena mitt i all förnedring.

"Berättelsen påstår att när vi avlar och föder och dör sätter sig ett väldigt drama i scen genom oss. Fast det luktar jord, gyttja, bräckvatten, våt vass, hästgödsel och kogödsel, människoavfall, sur mjölk, grislort, salt, tångbankar, fiskrens, tjära, efterbörd och exkrementer ur detta språk och i dessa människors liv så låder det ingenting trivialt vid dem. Så säger den här berättelsen som tar livet på dödens allvar och som utan genans tar sig för att gestalta transcendens.
Går det?
Vad man ska svara? Man blir generad."

Ur en artikel av Kerstin Ekman, där hon även säger annat klokt:

"En roman måste vara en stötesten, annars glömmer man den. Ju lättare läsning desto snabbare glömska.
En stötesten kan man inte komma ifrån. Den gör sig gång på gång påmind, i början till förargelse. Kanske till vrede. Ännu som undanställd på hylla och infogad i bokstavsordning spökar den. Man tar ner den, läser och grubblar ett tag till på dess svårbegripligheter eller dess oförenlighet med ens egna tänkesätt. Till slut kan den glida ihop med dem; man införlivar något främmande och har fått en ny källa till undran och ibland till en oväntad och orimlig glädje."

Jag kan inget annat än instämma. Dykungens dotter är en bok som ofta får det att svida och vätskas i ögonvrårna, som får strupen att snöras samman och andningen att bli ansträngd. Det är en bok jag kanske aldrig skulle ha orkat läsa ut om den inte var kurslitteratur. Det är en bok jag inte alls njuter av att läsa, men ändå omöjligt kan säga annat om än: Bra! Det är en bok jag sent ska glömma, en bok jag ska bära som en sten i min vävnad. Språket väcker törst efter Kerstin Ekman, Sara Lidman, alla dem som skriver om det svåra så att varje ord blir poesi. Kanske ska jag till och med låna hem Sveket igen.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Släggan och städet
Författar- presentation:	Christine Falkenland

Christine Falkenland - Släggan och städet

Efter att skrivit klart min tenta sätter jag mig ner och försöker komma på något klokt att säga om Släggan och städet, Christine Falkenlands första roman. Jag har läst flera senare romaner som Falkenland skrivit och jag undrar lite över varför jag fortsätter läsa? När Falkenland är bra kan hon visserligen vara lysande, men även då är det alltid obehagligt och när det inte ens är bra blir det rent vidrigt. Även Släggan och städet, som jag omöjligt kan kalla annat än bra, har jag fått läsa under flera veckors tid med långa pauser för att smälta innehållet.

Här finns så mycket desperation, destruktivitet, perversioner och lidande att det ibland blir olidligt. Kärleken existerar bara som brist, det närmaste karaktärerna kommer är fysiskt begär som snarast tycks cirkla kring att utnyttja och plåga. Så det är absolut ingen hemtrevlig romanvärld att vistas i, denna karga bohusländska övärld. Samtidigt finns det någonting i språket och stämningen som får mig att plocka upp roman efter roman av Falkenland. Släggan och städet blir knappast den sista.

Lite lustigt är det förresten att just Falkenland är krönikör i Dagen. Men världen är å andra sidan ganska lustig.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Lyssnerskan : noveller
Författar- presentation:	Tove Jansson
Utg.år:	1971

Tove Jansson – Lyssnerskan

Jag uppskattar verkligen Tove Janssons böcker och hennes noveller för vuxna utgör inget undantag. De historier av olika längd och innehåll som finns i samlingen Lyssnerskan är precis den sortens novellkonst som jag älskar att frossa i. Det blir aldrig för vackert eller för trevligt, det finns alltid ett obehag, krypningar i kroppen, något som stör. Ett motstånd som gör att jag måste läsa vidare. På många sätt påminner Tove Janssons noveller om de som skrivs av till exempel Cecilia Davidsson idag.

Ett genomgående tema är besatthet. En kvinna börjar bry sig för mycket om ekorren hon matar, en annan kvinna snudd på förföljer sin favoritförfattare, en man ser en underlig skulptur och inser att han måste äga den. I vissa av novellerna är allting vardagligt och realistiskt, i andra händer sådant som inte alls tillhör det vanliga. Ibland sägs saker rakt ut, men ofta kan de bara anas. Tove Janssons språkbehandling är alltid mitt i prick.

Novellerna äter sig in i mig, de är svåra att sluta tänka på. När jag slår igen boken har jag nästan svårt att ta plats i mitt liv igen och inse vad som är verkligt - så djupt har jag levt mig in i Tove Janssons världar.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Våld : en historia om kärlek
Författar- presentation:	Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates - Våld

Våld. En historia om kärlek är en förmildrad version av originaltiteln Rape. A Love Story. Första meningen slår an den genomgående tonen, skoningslöst. Berättarrösten andas i stackatto. Den egensinniga språkbehandlingen ger liv åt alla obehagligheter som berättas. Läsningen orsakar smärta i mellangärdet, illamående och desperation. Men det är värt besväret.

Martine Maguire, så heter kvinnan som utsätts för detta övergrepp. Teena är hennes smeknamn och öknamn. Den fjärde juli 1994 tar hon det ödesdigra beslutet att gå genom en mörk park mitt i natten, tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethel. Mer och mer blir dottern den egentliga huvudpersonen. Bethie, som tolv år gammal med nöd och näppe undkommer att bli våldtagen och dödad. Bethie, som snart tappar förtroendet för samhällets lagar.

För när våldtäksmän och våldtäktsoffer hamnar i rätten händer det som inte får hända. En skicklig försvarsadvokat dribblar bort skulden. Offren orkar inte utsätta sig för en rättegång. Våldtäktsmännen verkar komma undan - men en iakttagare beslutar sig för att bli involverad.

Våld. En historia om kärlek är den mest läsvärda bok jag stött på i år. Det är en bok jag önskar att alla som orkar skulle läsa och diskutera. För vad är rättvisa? var går moralens gräns? har man rätt att ta lagen i egna händer? Här finns samma öga-för-öga, tand-för-tand som i gamla testamentet, som i grekiska tragedier, hämnden som kliver över lik. Det är inte politiskt korrekt. Det är inte alls rätt. Men det är en livsnödvändig upplevelse att tänka igenom.

Känslor och förnuft talar olika språk. Vilkendera vill du bejaka?

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Lagt kort
Författar- presentation:	Joan Didion
Pocket Finns i lager, 59 kr

Joan Didion - Lagt kort

Tidigare har jag läst Didions The Year of Magical Thinking (Ett år av magiskt tänkande). Då, för två år sedan, var jag i Ångermanland och begravde min farfar. Sorg var ett angeläget ämne, boken berörde mig starkt. På den tiden var jag inne i en långvarig läsvacka, men Didions självbiografiska sorgskildring blev ett bevis på litteraturens kraft. På sätt och vis har jag nog Ett år av magiskt tänkande att tacka för mina nuvarande bokorgier.

Play It As It Lays handlar om Maria: skild, före detta modell och skådespelerska. Hennes enda dotter är psykiskt handikappad och inlåst på institution. I bokens nutid befinner sig även Maria på mentalsjukhus. Den dåtid som återberättas handlar om hur Maria alltmer tappar greppet. Som läsare väntar jag spänt på att få veta hur det kommer sig att hon anklagas för mord.

Marias rämnande tillvaro och den luxuösa omgivningens känslokyla beskrivs med en fängslande men skrämmande skärpa. Joan Didion bevisar att hon är en konstnär med full kontroll över sina litterära vapen. Efter läsningen är jag skakad på djupet. Visserligen finns det brister, till exempel ett långt parti där vi inte får veta något om Marias känslor utan bara får hennes handlingar beskrivna. Detta dämpar utvecklingskurvan. Ändå - en läsning som inte går att komma undan, som stannar kvar, inristad i skinnet.

Vet någon därute om filmen baserad på boken är sevärd?

Betyg: 8/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Göran Tunström - Prästungen

7/10

Plågsamt. Påminner i sin dysterhet om texterna på Lars Winnerbäcks tre senaste skivor. Bokens första del är en barndomsutopi, finurlig; nästan allt som tynger har lämnats utanför, till exempel faderns hjärtproblem. Första kapitlet minns jag från en läsebok i fjärde klass: riktig idyll, vackert, poetiskt. Så dör fadern – och därefter är världen inte sig själv längre. Den raka motsatsen till första kapitlet är sidorna 111-114. Gråt som är grå in i språkets benmärg. Göran växer upp, försöker hitta sitt liv - men lyckas inte.

Detta är en personlig bok som i långa stycken helt utestänger läsaren, och ändå måste jag gå vidare, trots att varje ord tynger mig ännu litet till. Här finns en magi som får något att brista. Slutet är inget slut, boken vill inte upphöra.

En nödvändig läsupplevelse: speciell, viktig.

Kommentera