Lars Ahlin 100 år
Den fjärde april i år var det 100 år sedan Lars Ahlin föddes. Ahlin var en av 40-talets främsta författare i Sverige vid sidan av Stig Dagerman.
Jag har till jubiléet läst hans roman Om från 1946 – samma år som Dagermans De dömdas ö kom ut för första gången (ett år efter debuten med Ormen). Ahlin debuterade 1943 med idéromanen Tåbb med manifestet.
Om är en experimentell roman. Den handlar om Bengt och hans far Peter som just blivit utslängde från kvinnan som de bott hos den senaste tiden. Under de 15 år som Bengt levt har de ständigt hoppat runt mellan nya kvinnor som hans pappa varit i lag med. Och varje gång har han sagt att det här, det här är din riktiga mamma, det här är din riktiga riktiga mamma. Hans "riktiga" mamma (den riktiga riktiga riktiga), framgår det senare, vill inte ha med någon av dem att göra.
Romanen behandlar moders- och fadersrollen och känslan av trygghet och att höra hemma (Ibsens Nora från Ett dockhem finns på flera ställen närvarande som tydlig referenspunkt). I både biologisk som psykologisk-filosofisk-politisk bemärkelse.
Den är skriven med en modern experimentell prosa som skiftar i stil mellan inre monologer, lekar med ord och form och längre utläggningar. Likheterna med Joyce och den modernistiska estetiken är tydlig. Den är således väldigt rolig och härlig att läsa. Språket lever verkligen. Jag har aldrig läst något liknande i svenskt original.
Titeln kommer kanhända från citatet: "Om inte om vore hade katten varit kung." Men den har även en annan roll i romanen av att beteckna kreativitet, potential och möjlighet. I någon form av anti-estetisk anda slutar romanen förvånande med att ett flertal olika alternativa fortsättningar på Bengts levnadsöde staplas upp utefter vilka möjliga ideologier han skulle kunna finna ro och mening i.
Ahlin förhåller sig dock skeptisk till ideologier. Det viktigaste för honom är friheten. I tanke som litteratur.
Taggar: #jubileum #modernism #frihet #läsning
Italo Calvinos magiska värld
Den här månaden har det blivit att jag hunnit läsa mer än vad jag hunnit blogga om – något jag antar är oundvikligt när man nästan tillbringar mer tid på jobb, pendeltåg och spårvagn än hemma.
Men för att nämna en bok har jag i oktoberhösten läst Italo Calvinos roman Klätterbaronen, del av en trilogi bestånde tillika av Den obefintlige riddaren och Den tudelade visconten, vilka jag läste för kanske en fem år sedan med stort nöje.
Italo Calvino – en av Italiens främsta 1900-talsförfattare – är verkligen en författare för sig. Han skriver helt enkelt underbara sagor för vuxna: allegoriska, moraliska, charmiga och otroligt fantasifulla.
Känner man ett tvång efter att jämföra honom med andra författare ligger kanhända den magiska realismen nära till hands. Men det är inte en jämförelse som övertygar helt och hållet. Hos den magiska realismen är det verkligheten som är magisk; hos Italo Calvino är "verkligheten", och allt vad den hör till, inte lika påfallande.
De är helt enkelt moderna sagor, myter, legender, vilket visar sig inte minst i hur de ofta utspelar sig i ett fjärran förflutet: under 1700-talet (Klätterbaronen) eller under medeltiden (Den obefintlige riddaren).
Klätterbaronen handlar om en ung adelsman som, efter en viss snigelincident, bestämmer sig för att lämna hemmet för att för alltid bo uppe bland träden. Aldrig mer ska hans fötter snudda vid markens yta. Ovanifrån får han dock ta del av mängder med äventyr – och även en del resor (trädledes det vill säga) – och hinner under sin levnad bli en av sin tids mest sinnrika och säregna karaktärer: omtyckt, men en smula udda.
En roman om principfasthet – men kanske ännu mer om rätten av vara sig själv. Om att gå sin egen väg oavsett vad andra tycker och tänker.
Taggar: #Italien #saga #myt
Kommentera
Nice var nice
Nu är det nästan en månad sedan vi kom hem från franska rivierans huvudstad: Nice!
En stad som kanske inte har en väldans massa attraktioner och monument – men ändå andas av konst och kultur. Åtminstone ett tjog konstnärer och författare runt sekelskiftet 1900 och fram till -50-60-talet ju hade alla en särskild försmak för Nice.
Här är en bild från utanför hotellet, precis vid foten av berget Le Chateau, bara ett tiotal meter från havet, där James Joyce påbörjade sin roman Finnegans Wake.
Kanske den svåraste och märkligaste boken jag läst. Den är skriven på alla språk samtidigt – innehåller således ett ordvitseri på hög nivå. Man fattar långt ifrån så mycket som man skulle vilja – om ens något.
Den tog 17 år att skriva och utkom 1939. Romanen innan, Ulysses, publicerades 1922 – samma år som The Wasteland och Jacobs Room... Modernismen var då igång!
Taggar: #Nice #Frankrike #modernism #konst #semester
Kommentera
Gilot om Picasso
När jag var i Málaga senast passade jag på att besöka Picasso-muséet i staden. Det finns Picasso-muséer överallt i världen, men just det här kändes ändå lite speciellt att besöka eftersom det ligger i Málaga – Picassos hem- och födelsestad – och att han själv var med och etablerade det.
Till skillnad från till exempel det i Barcelona var tavlorna i det här muséet sorterat, inte kronologiskt efter period, utan tematiskt efter motiv.
Vår guide tipsade oss här om en bok om Picasso som jag, efter att jag kommit hem, passade på att köpa och nu också har läst. Det är Life with Picasso av Francoise Gilot.
Taggar: #Paris #konst #måleri #Spanien
Kommentera
I väntan på Nice
I slutet av augusti åker jag till Nice, franska rivierans huvudstad. Och det har krävt en viss förberedelse – en kulturell förberedelse det vill säga, för att sätta stämningen och trigga igång ens längtan.
Bland annat har vi tittat på den gamla Hitchcock-filmen To Catch a Thief från 1955, med Grace Kelly och Cary Grant i huvudrollerna, som utspelar sig på Rivieran, inte minst i Nice.
Det har blandats med mer substantiell läsning av guideböcker, bland annat Kristina Svenssons Mitt Nice (som jag fick tipset av från en annan blogg här på litteraturmagazinet). En mycket lättläst, underhållande och personlig introduktion till regionen.
Sist men inte minst har jag friskat upp franskan med att läsa La petite Bijou av Modiano, en bok om en flicka som en dag ser vad hon tror är hennes mamma som hon trott har varit död sedan åratal tillbaka.
Direkt efter den har jag nu börjat läsa La promesse de l'aube av Romain Gary, den enda författaren som – mot reglerna – har vunnit det prestigefulla Goncourt-priset två gånger (en gång under eget namn och en gång under pseudonymen Emile Ajar). Detta är hans självbiografi som delvis utspelar sig i Nice.
Men vill man bygga upp ett romantiskt skimmer runt Rivieran är det inte svårt. Otaliga konstnärer har hållit till här – Renoir, Matisse, Monet, Picasso... Stravinskij bodde dessutom här, och tog ett dopp i havet varje morgon, medan han skrev Våroffer...
Jag hoppas i alla fall på en fin resa, med mycket uteserveringar, sköna promenader, ett och annat museibesök, rosé, god mat och... bad!
Taggar: #resa #Frankrike #sommar #läsning
Kommentera
Andalusien runt
Förra söndagen kom jag hem från en vecka i Andalusien. Vi flög till Málaga för att sedan åka i en cirkel: Granada – Córdoba – Sevilla – Cádiz – Ronda och sedan tillbaka till Málaga.
Resan gick mycket i kulturens och litteraturens tecken. Andalusien är området där poeten Federico García Lorca, Spaniens främsta tonsättare Manuel de Falla (vars födelsebostad vi passerade i Cádiz) och gitarristen Andrés Segovia verkade. I Málaga föddes Pablo Picasso. Där finns även ett fint Picassomuseum som Picasso själv var med om att etablera. Det var inte förrän så sent som efter Francos död som Picasso ens kunde ha ett eget museum i Spanien.
Taggar: #Spanien #kultur #arkitektur #konst #musik #resa
Kommentera
#dante750
Jag läste Dante Alighieris Den gudomliga komedin för första gången för ett par år sedan medan jag höll på att skriva min masteruppsats om Samuel Beckett.
Dante är ung och vilsen i livet, "har i en dunkel skog gått vilse". Den gudomliga komedin är berättelsen om att genom prövningar hitta tillbaka till sig själv och den rätta vägen, vägen som leder till höjderna, till kärleken. Sökandet tar honom igenom ett helvete, såväl som genom en skärseld, där världens alla lidanden uppenbarar sig.
Taggar: #jubileum
Kommentera
Hur ska det gå för Pinnebergs?
Tidigare i år läste jag Hans Falladas nästan tusensidiga storverk Varg bland vargar och blev helt lyrisk.
Nu har jag läst hans (betydligt kortare) Hur ska det gå för Pinnebergs? och är fortfarande lika glad över att i år ha stött på en för mig alldeles ny författare som från ingenstans halkat in bland mina favoritförfattare.
Avdelning: Klassiker Taggar: #läsning #kärlek #fattigdom #arbetslöshet
Kommentera
Onda andar
Då och då händer det att jag läser om en eller annan av Dostojevskijs alla romaner. De flesta läste jag för första gången i tonåren – dvs. innan jag riktigt var van vid de stora formatet, det stora persongalleriet, etc – vilket har lett till att varje senare omläsning av böckerna alltid inneburit en glad överraskning.
Den här gången var det Onda andars tur, en roman jag läste för första gången, lite förstrött, för en fem år sedan kanske. Den utspelar sig i samband med att livegenskapens avskaffande (en form av slaveri kanske man kan säga) i Ryssland 1861. En grupp människor har ett hemligt sällskap, inspirerat av den europeiska socialismen, och bestämmer sig för att skaka om samhällets grundvalar och få dem att brista.
Hemska saker sker, samtidigt som sällskapet blir mer och mer fascistiskt, mer paranoit, och många kommer att få sätta livet till för den gemensamma sakens skull.
Många har menat att denna roman på ett nästan profetiskt vis föregår stalinismen med nästan hundra år.
Hur som helst är det en väldigt gripande roman om besatthet, inre demoner, galenskap, revolutionära idéer och våld. Kanske en av hans främsta.
Min utgåva har dessutom dessa omslag som lite sätter stämningen på läsningen (särskilt den första):
Taggar: #revolution #våld #läsning
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Flyttstäd med Modiano i öronen
I tisdags flyttade jag.
I 4,5 år har jag bott på Hisingen i Göteborg, men nu har jag alltså flyttat till Majorna. Och både i onsdags och idag har jag hållit på att städa den gamla lägenheten. Det kändes som om jag aldrig skulle bli färdig.
Men under tiden har jag lyssnat på min första ljudbok! (Eller om det är en inläsning? Jag har ju liksom inte gått och köpt eller lånat någon ljudbok eller så. Men det borde väl räknas i alla fall?)
Taggar: #Paris #nobelpristagare #ljudbok #vardag #Göteborg
Kommentera
Glöm inte att läsa om dina favoriter!
Idag – i ett informationssamhäll där allt finns och allt är tillgängligt – är det så mycket som kommit att handla om kvantitet. Även läsning. Hur många listor finns det inte över allt man ska hinna med att ta in under ett liv? Bara för att kunna säga att man gjort det. Att man har ett hum om vad det är och vad det går ut på.
Listor som bara göra folk stressade och inger en känsla av att inte räcka till, att inte hinna med, och kanske till och med att det inte ens är någon idé att försöka... för man kommer ju ändå inte hinna beta av allting.
Taggar: #läsning #böcker
Kommentera
Selma Lagerlöf fyller år!
Idag den 20 november är det 156 år sedan Selma Lagerlöf föddes 1858 på Mårbacka i Värmland.
Som 33-åring debuterade hon 1891 med Gösta Berling saga och ingick i och med den i en rörelse som kommit att kallas nittiotalisterna tillsammans med författare som Gustav Fröding, Erik Axel Karlfeldt, Verner von Heidenstam och Ellen Key.
Nittiotalisterna var en reaktion mot de så kallade åttiotalisterna – med författare som Strindberg (hans naturalistiska dramer samt Tjänstekvinnans son), Fredrika Bremer, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler.
Medan åttiotalisterna brann för politik, vetenskap, framsteg, förnuft, var nittiotalisterna mer intresserad av natur- och landsbygdsromantik, sagor och myter och odlade ett mer nationellt medvetande.
Jag har långt ifrån läst allt av Lagerlöf – men två romaner som jag tyckte mycket om när jag läste dem var En herrgårdssägen och Kejsaren av Portugallien.
Två fina romaner som förtjänar att bläddras i. På Selma Lagerlöfs födelsedag om inte annars!
Hipp hipp hurra!
Kommentera
Poet och Foxconn-arbetare död genom självmord
Igår läste jag en artikel (här) som jag såg länkad till på Facebook. Den handlade om 24-åriga Xu Lizhi som jobbade i staden Shenzhen i Kina, på det taiwanesiska företaget Foxconn, en komponenttillverkare med över en miljon anställda och som tillverkar majoriteten av världens alla iPhones.
Xu Lizhi föddes 1990 – samma år som jag. Och den sista september i år tog han livet av sig genom att hoppa från ett fönster i en av företagets sovsalar. Enligt artikeln i Washington Post ska 18 personer som arbetat på Foxconn ha försökt ta livet av sig (”attempted suicides”) under de senaste fem åren.
Dock är artikeln lite väl försiktig i sin räkning. En snabb sökning på internet visar – t.ex. i en artikel i SvD från förra året – att tre stycken inte bara försökt, utan även lyckats, ta livet av sig förra året. 2010 var det rent utav 13 stycken som begick självmord. Det vanligaste tillvägagångssättet är att hoppa från något av fabrikernas tak.
Men varför man nu valt att lyfta fram Xu Lizhi – fastän han endast är en av många Foxconn-anställda som valt att avsluta sitt liv på grund av de hemska arbets- och levnadsvillkor som de anställda är tvungna att befatta sig med i brist på andra arbeten – är inte på grund av hans ringa ålder.
Han var nämligen också poet, skildrande såväl mörkret som meningslösheten i dessa fabriker, där människor tvingas leva under slavlika förhållanden för att vi ska kunna spela Candy Crush på spårvagnen hem.
Taggar: #Kina #död #självmord
Kommentera
Lars Norén och inbördeskrig i kärnfamiljen
Igår var jag och såg en uppsättning av Lars Noréns Natten är dagens mor på Göteborgs stadsteaters mindre scen, Nya Studion. Titeln kommer från Stagnelius och utgör, tillsammans med en annan av Noréns pjäser, Kaos är granne med Gud, sista raden i den fantastiska dikten "Vän! I förödelsens stund", en dikt om hopp och glädje i stunder av det allra mörkaste av mörker.
Den utspelar sig i köket till ett familjehotell under en enda dag. Medlemmarna i familjen är alla skadade och fulla av inre sår efter femton år av faderns alkoholism och personlighetsförändringar som konsekvenser av hans drickande. Föräldrarna har ont om pengar och jobbar alla av dagens vakna timmar. Den yngsta sonen – den som tagit kanske mest skada – är inkapabel till att göra någonting överhuvudtaget utom kanske att läsa.
Natten är dagens mor är en pjäs full av både psykiskt och fysiskt våld och är stundvis väldigt smärtsam att se på. Dramat igenom går en stor kökskniv från hand till hand som en form av tjechovsk pistol i bakgrunden. Alla är fångar i sig själva, i sin historia och i sina omständigheter.
När det kommer till såväl familjetragedier som problemet överlag att leva med och nära på, och i samråd med, andra människor, är Lars Norén lite av mörkrets furste. Ingen vad jag vet har skildrat det så rått och så skoningslöst som han.
Men varför ska man överhuvudtaget se det?
"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt."
Så inleder Leo Tolstoj Anna Karenina.
Har man inte växt upp i en familj så dysfunktionell som en Norén-familj får man kanske lite perspektiv på sig själv och sin uppväxt. Man får en förståelse för att alla inte har haft det lika bra som en själv och att det sätter sina spår. Har man växt upp under familjeförhållanden som liknar det Norén gestaltar, kantat av våld och missbruk, kanske det åtminstone kan vara en liten tröst i allting att veta att man inte är ensam, att ens historia i alla fall finns omskriven någonstans för andra att se – och kanske till och med förstå.
Det är ju trots allt en av konstens allra viktigaste uppgifter.
Taggar: #dramatik #teater #familj #tragedi #konst #Göteborg
Kommentera
Anteckningar från en bokmässa
Det har hunnit gå ett par dagar sedan bokmässan slagit igen sina dörrar och det är väl dags att även jag skriver några rader på temat.
Vad jag än i vanliga fall brukar tycka om att befinna mig bland asmycket – och då menar jag asmycket – folk på shoppninghumör, redo att sätta sprätt på de sista som blivit kvar efter månaden, tycker jag ändå jättemycket om bokmässan – även om den tornar sig mot himlen som en nästan köpcentrumlik borg av montrar, förlag, rulltrappor, caféer och jag vet inte vad.
Visst – det handlar i mångt och mycket om att köpa grejer. Men det är trots allt (någonstans) en annan sak när det kommer till böcker. Och bokmässan handlar ju dessutom om så mycket mer än bara om böcker: lika mycket handlar den om seminarier, läsningar, föreläsningar, boksläpp, signeringar, möten, mingel, litterära sällskap, föreningar, osv, osv.
Det är en hyllning till boken – till litteraturen i stort rent utav. Och det är fint, tycker jag.
Taggar: #Göteborg #bokmässa #böcker
Kommentera
W.G Sebald och jakten på varifrån man kommer
Winifred Georg Sebald: essäkonstens mystiske mästare och given nobelpriskandidat, fram tills att han dör i förtid, 57 år gammal, i en bilolycka i december 2001.
Sebalds författarskap är djupt fascinerande och ett som jag flera gånger återkommit till i perioder. Det började med Saturnus ringar, en bok som vid första mötet var någonting helt annat än vad jag tidigare varit van vid.
Jag vet inte om jag riktigt förstod vad det var jag egentligen hade läst – förutom att det någonstans eggade min fantasi, inspirerade mig till att vilja läsa mer – förrän jag några månader senare läste om den och då var mer fokuserad än jag varit första gången.
Saturnus ringar var höljd i en dimma av dunkelhet, hemlighetsfullhet – ett mysterium jag ville förstå, eller kanske rent utav lösa, men i grund och botten egentligen nöjde mig med att enbart befinna mig inuti.
Vissa böcker är ju så; de passerar ens huvud och lämnar det helt förändrat bakom sig. De möblerar om hela ens sätt att tänka, läsa och förstå litteratur i grunden från och med sekunden man slagit igen boken.
Taggar: #essä #läsning #identitet #minne #historia #Europa #Förintelsen
Kommentera
