Anne-Charlotte Östman
Recensentens höst
Vilken rik och intressant bokhöst jag har framför mig! De här fem volymerna har jag ambitionen att recensera. Sara Mannheimers bok om en tågresa, där berättaren försöker reda ut och lösa upp det symbiotiska förhållandet till sin mor, har jag snart läst ut. Så recensionen är inom räckhåll för "Urskilja oss".
Den här tilltalande högen böcker har jag beställt från förlagen utifrån egna preferenser. Jag är troende och deltar sedan några år tillbaka i en bibelgrupp i Högalids församling, därav intresset för Jesus. Lennart Hagerfors intervjuades för ett tag sen av sin förläggare Svante Weyler på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan. Det var ett spännande samtal som gjorde mig nyfiken att läsa "Människosonen". Hagerfors, som är missionärsbarn, har tagit sig för att dikta fram Jesu liv mellan tolv års ålder, då han uppträder i templet, och när han kommer tillbaka arton år senare i Bibeln tillsammans med sina lärjungar. Det är Hagerfors inte den första att göra, men jag tror inte jag läst någon av de andra fiktionerna.
Göran Skytte har gemensamt med Lennart Hagerfors att han inte tror att Jesus var så mild och änglalik som han ibland framställs. I "Förklaringsboken" tar Skytte sig an de svåra styckena i Matteusevangeliet. Som en av vägledarna har han Bo Giertz, omstridd före detta biskop i Göteborg, och dennes "Förklaringar till Nya testamentet". Bo Giertz kommentarer fungerar för övrigt också som stöd för min samtalsledare i bibelgruppen.
Soheila Fors är en beundransvärd kvinna som arbetar hårt mot hedersförtrycket. Hon har grundat tehus för kvinnor runt om i Sverige och ett skyddat boende, Saras hus. Hennes "Bakom varje fönster bor ett hjärta" vill vara en röst för de kvinnor som inte får ta del av alla de mänskliga rättigheter som vi andra tar för givna.
Den femte boken är Linn Ullmanns "De oroliga" som handlar om ett kändisäktenskap, det mellan hennes föräldrar Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Sådant är alltid kittlande. Det bidrog till att jag ville läsa boken, men jag tycker också allmänt om välskrivna självbiografier. Hur andra, fiktiva eller verkliga personer, lever och tänker är väl det som litteratur handlar om. I alla fall för mig vars böjelse ligger åt det psykologiska och existentiella hållet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Bibeln #Jesus #självbiografier
Kommentera
Eleni Schmidt
Apropå Knausgårdgrejen...
Jag har inget att säga om själva debatten.
Avdelning: Taggar: #Självbiografier #romaner #fakta #fiktion
Kommentera
Hanna Modigh Glansholm
Tidskast
När jag jobbar i antikvariatet blir det så tydligt det här med tid. Tiden som passerar. Tiden som en vågrörelse. Hur ingenting är nytt under solen.
Avdelning:
Skönlitteratur
Taggar:
#biografier
#memoarer
#tid
Kommentera
Eleni Schmidt
Det verkliga lilla huset på prärien
Kommer ni ihåg "Det lilla huset på prärien" böckerna?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Självbiografier
Kommentera
Viktoria Thornberg
Historien om Leon
–Schindlers yngste arbetare av Leon Leyson
Det har skrivits hyllmeter om andra världskriget men intresset tycks ändå aldrig sina. Massor av biografier och självbiografier, böcker om personliga upplevelser och historier har skrivits ner och det är svårt att komma med något unikt. Egentligen behöver man inte det heller, för intresset är så stort att det alltid kommer att finnas läsare. Historien om Leon fyller också en funktion. Framför allt som det är en bok som definitivt kan läsas av barn och som handlar om en pojke i Polen som liksom många andra misshandlades, svalt och placerades i ett getto. Men Leon hade tur. Han överlevde. Hans far fick anställning i en av Schindlers fabriker och efter hand fick även andra i familjen arbete där.
Avdelning: Fakta Taggar: #biografier #andra världskriget #barn #recensioner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Bokrean 2014
Det går redan att förhandsbeställa från bokrean och jag kunde förstås inte låta bli...
Det blev:
Taggar: #bokrea #bokköp #klassiker #serier #romaner #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Krigsbibliotekarien
Jag tyckte mycket om Sorab Rahimis diktsamling "Den ofrånkomliga resan" och ville gärna läsa hans bok "Krigsbibliotekarien", en tunn självbiografisk bok om författarens tid som soldat i kriget mellan Irak och Iran. Han gick med som soldat för att kunna få ett visum och lämna landet. Först var han tvungen att avtjäna många hundra dagar i militären och hade inga garantier för att han skulle överleva - men det gjorde han. Idag har han flera decennier som svensk exilpoet bakom sig. Många av hans jämnåriga blev dock offer för detta mångåriga krig och han kände sig tvungen att skriva boken, om de som dog och de som fick leva vidare, för att få tala ut i ämnet.
Taggar: #självbiografier #krig #bibliotek #bibliotekarier
Kommentera
Sofia Hallberg
Författares självbiografier
Jag älskar att läsa författares självbiografier.
Någon har sagt att det idag finns en dokusåpa om nästan allt, men att det aldrig kommer att finnas en om författare. Det skulle vara som att stirra på färg som torkar. Inget händer.
Men i deras böcker däremot. Oj, vilken fröjd det är för den som skriver själv att läsa författares memoarer och självbiografier!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografier #Doris Lessing
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Janet Frame
Sedan jag såg tv-serien "An Angel at My Table" (läs recension) har jag varit väldigt nyfiken på Janet Frames författarskap. Jag har försökt läsa en samling med hennes noveller på engelska, men kanske var det språknivån - jag vet inte, allting gick bara förbi mig, ingenting fastnade. Jag har hennes självbiografiska trilogi hemma, men har aldrig verkligen velat läsa den. Jag har lånat hem böcker men sedan lämnat tillbaka dem olästa. Det har inte gått så bra med mig och Janet Frame.
Så såg jag hennes första bok, novellsamlingen "Lagunen", på mitt jobb. "Lagunen" var alltså den bok som, när den publicerades och vann ett pris, gjorde dels att Frame slapp en planerad lobotomi, dels att hon så småningom skrevs ut från mentalsjukhuset efter åtta år. Och jag började läsa. Gillade. Frågade mina kollegor om deras relation till Janet Frame. En kollega nämnde att fyra böcker av Frame just ska ges ut på Modernista. Och när jag kollade mejlen så hade jag fått ett erbjudande om att läsa dessa fyra böcker. Jag tackade ja direkt, så nu är det förhoppningsvis Dags för mig och Frame.
Har du läst Janet Frame? Vilka böcker? Och förstås: Vad tycker du?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #noveller #filmatiseringar #självbiografier
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Per Wästberg - En ung författares dagbok
Välskrivet. Stämningsfullt. Ibland lite tradigt, men ändå väldigt snabbläst och lättflytande med sina 310 sidor liten text. Om kärlek, skrivande, vuxenblivande. Det är lite roligt att Wästberg antingen totalsågar böcker eller (ännu oftare!) utropar att de är det bästa han läst. Tjugofemte gången blir det lite märkligt... Annars finns det mycket humor och livsglädje i den här boken. Jag skulle inte ha köpt den om den inte var på utförsäljning, men jag är mycket glad över att ha läst den. Kul med alla namn jag känner igen som många nog inte skulle känna igen, sorgligt med alla namn som jag aldrig har hört talas om, trots att Wästberg lyfter fram dem som oförglömliga klassiker som kommer att överleva sin tid.
Annars påminns jag mest om att verkligen borde ta itu med alla intressanta utgivna dagböcker som jag har hemma. Har liksom aldrig läst så mycket ur den genren och det är ju riktigt synd när där finns sådana här pärlor!
Betyg: 7/10
Taggar: #recension #självbiografier #dagböcker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Marjane Satrapi - Persepolis I
Jag har ett minne av att jag ska ha läst Persepolis I och inte varit förtjust. Då måste jag dock ha givit upp efter några få sidor, för nu när jag läser hela serieromanen (den första av fyra) känner jag inte igen särskilt mycket och blir väldigt tagen av styrkan i berättelser om tortyr och barns oförståelse gentemot vuxenvärlden. Jag är glad att jag äger alla fyra Persepolis-böckerna och jag kommer absolut att läsa dem allihop. Tidigare har jag läst Broderier och verkligen gillat. Satrapi är bra! Punkt.
Avdelning: Serier Taggar: #recension #Iran #självbiografier #uppväxt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Le Clézio - Afrikanen
Afrikanen av J.M.G. Le Clézio dög att läsa, men jag lyckades inte inse vad den skulle ha givit mig. Den kändes mest som en personlig angelägenhet för le Clézio och dessutom störde jag mig på exotismen. Nu var boken ordentligt kort - 89 sidor - men den innehöll inget mer än minnesbilder. Som att sitta ner och höra någon bläddra i ett fotoalbum och berätta. Intressant på sätt och vis, men lite tröttsamt på det stora hela.
Så lyder mitt samlade omdöme. Mycket mer finns inte att säga, vilket väl är ännu värre än all kritik jag skulle kunna leverera. Jag har dock hört människor hävda att andra av Le Clézios böcker ska vara bättre. Stämmer det? Och i så fall: vilka?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #Nobelpristagare #självbiografier #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay (Kristina Hultman)
Kristina Hultmans debut Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay var en helt oemotståndlig bok. När jag fick den i handen var min första tanke: Wow! 600 sidor! Vem skriver 600-sidiga romaner idag? Inte många är så modiga.
Bokens baksidestext presenterar handlingen: en kvinna, Clara, bildar familj med en man men inser - två barn och en skilsmässa senare - att hon är intresserad av kvinnor. Boken återberättar några relationer, men detta material är inte nog för alla sidorna. Och det är väl ungefär där problemen börjar.
Denna halvroman är i lika hög grad en evighetsessä om allt möjligt. Det som skulle ha kunnat bli skönlitteratur om liv och relationer vill också vara en undersökning av samtiden. Det hade i och för sig kunnat vara riktigt intressant. En del av det Hultman undersöker har definitivt potential - den klaustrofobiska hbt-världen, könsroller och dold homofobi.
Mer än en gång kommer jag att tänka på historien om skräddaren. Ni vet. "Det bidde ingen vante..." Detta bidde ingen roman men inte heller mycket till undersökning. Det bidde 600 sidor som alltför sällan innehåller något av intresse.
Hultman själv sätter fingret på detta när hon låter sin huvudperson säga till sig själv: "Nej! Du kan inte skriva om allt. Vänd bort blicken. Försök fokusera på det som är viktigt." Men huvudpersonen Clara besvarar lika snabbt frågan med "Men vad fan är viktigt då?". En fråga som Clara/Kristina Hultman inte verkar ha hittat svaret på. Så här kan det låta:
"Jag lägger in tvätt i maskinen. Först i den ena till vänster, och sen i den andra till höger. Sen trycker jag på knappen som det står fyrtio grader på, först på den ena till vänster och sen på den andra till höger. Fast där, på den högra, trycker man inte på knappen. Man snurrar på ett vred först och sen trycker man."
Efter 600 sidor där sådana detaljer tar minst lika stor plats som själva berättelsen är jag ganska matt och kan konstatera att detta är en bok jag antagligen aldrig skulle ha läst ut ifall det inte rörde sig om ett recensionsexemplar. Det är visserligen en lättläst bok, men ack så seg och utan driv. Hade Kristina Hultman jobbat på boken i ungefär ett år till hade den kunnat bli något helt annat. Bra, till exempel. Nu är jag mest fascinerad över att den överhuvudtaget givits ut.
Betyg: 4/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor #tegelstenar #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Ulla-Carin Lindquist - Ro utan åror
Denna uppmärksammade, självbiografiska bok handlar om ALS, en neurologisk sjukdom som gör att nervbanorna försvinner och musklerna förtvinar så att den drabbade stegvis förlamas. Intellektet är hela tiden intakt, men kommunikationsförmåga och rörlighet försvinner så att den drabbade blir fånge i sin egen kropp till dess att andningen upphör. Lindquist skriver om sjukdomsbeskedet och om sin återstående tid med humor och betoning av de fina stunderna, men hon väjer inte för allt det svåra, smärtsamma och fula. Hennes bok är en berättelse om liv och död, om hur hon själv, hennes barn och den övriga omgivningen reagerar på sjukdomen och de situationer den blir upphov till.
Framförallt är Ro utan åror en väldigt välskriven bok. Språket, uttrycksförmågan och berättarrösten - allting klaffar och gör att det som kunde ha blivit en tårdrypande berättelse om självupplevt lidande istället blir en nästan magisk berättelse som väcker läsglädje. Visst finns det mindre briljanta stunder, men de drunknar i mängden. Trots att innehållet är sorgligt sörjer jag allra mest det faktum att Lindquists första bok även blev hennes sista. Det här är en författarinna jag vill läsa mycket mer av.
Jag har lyssnat Ro utan åror som ljudbok. Lena Endres inläsning kunde inte ha varit bättre.
Betyg: 8/10
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #läslycka #döden #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jean-Dominique Bauby - Fjärilen i glaskupan
Fjärilen i glaskupan handlar om 42-årige Jean-Dominique Bauby som ligger förlamad på ett sjukhem, bunden där "som en eremitkräfta på sin klippa". Han är förlamad i nästan hela kroppen men kan blinka med vänster öga. Med hjälp av denna enda återstående förmåga skriver han sin självbiografi; en förlagsredaktör går igenom alfabetet och han blinkar när hon har kommit till rätt bokstav, så det är kanske inte konstigt att boken är kort.
Tyvärr är "denna orörliga resa" ganska händelselös trots sitt knappa omfång. Mycket av det som skrivs är faktiskt inte särskilt intressant. Jag undrar ofta om Bauby verkligen inte hade mer än så här att berätta? Om jag var i samma situation skulle jag nog ha prioriterat ganska annorlunda, men även denna berättelse som ofta rör sig kring de vardagliga händelserna i Baubys nutid är läsvärd på sitt sätt, åtminstone för den som ska bli vårdare och undrar hur det känns att inte kunna ta hand om sig själv och knappt kunna kommunicera. Många är de episoder i boken som illustrerar begreppet 'vårdlidande', det vill säga lidande orsakat avbrister i vårdarens bemötande.
Jag undrar varför Bauby berättar så lite ur sitt "första liv", innan förlamningen, men kanske är det så här han tacklar sin tillvaro: genom att förhålla sig positiv, se nuet och det välbefinnande som finns i hans tillvaro - allting ytterst finstämt och med en ständig glimt i ögat.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #sjukvård #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Saker och ting som barnbarnen borde veta
Mark Oliver Everett, oftast kallad E, är frontfigur i bandet Eels som tyvärr har blivit mest kända för sin ångestmusik, trots att det finns mycket mer än mörker på deras sex skivor. Den som är i riskzonen för depression kan antagligen läka sig själv genom att lyssna på till exempel Hey Man (Now You're Really Living).
Jag har varit beroende av Eels poprock i många år, så självklart blev jag eld och lågor när jag hörde att musikförlaget Reverb har översatt E:s självbiografi, Things the Grandchildren Should Know. Tack till Reverb som var vänliga nog att skicka mig ett recensions-exemplar!
Jag kunde snabbt konstatera att E må vara en makalös låtskrivare, men han är inte lika skicklig på att skriva böcker. Historien låter kanske inte heller så originell: En man som överlever sin taskiga uppväxt och sin familjs död, för att bli framgångsrik artist trots många bakslag på vägen.
Det som gör att jag uppskattar Saker och ting som barnbarnen borde veta är humorn och den personliga, trovärdiga berättarrösten. Jag vill hela tiden läsa vidare och slukar de sista hundra sidorna som i ett rus, med Electro-Schock Blues som bakgrundsmusik. Varje låt får en helt ny innebörd, eftersom E ofta refererar till sina låtar.
Saker och ting som barnbarnen borde veta är ett måste för alla som gillar Eels, men också för alla som vill läsa en hoppingivande historia om hur människor kan lära sig att uppskatta livet och leva med sina förluster.
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #musik #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sanna sagor
I den här recensionen får två böcker trängas: Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Böckerna är lika på så sätt att båda författarinnorna berättar upplevelser tätt knutna till dem själva. Sanna berättelser kan vara riktigt tröttsamma, t.ex. BOATS som ynglar av sig likt kaniner, men i bästa fall blir det självupplevda grogrund för berättelser som kommer nära läsaren.
Den som läst brevsamlingen Livstecken kommer att känna igen sig i Gunilla Linn Perssons nya bok. Som vanligt är det nästan gränslöst självutlämnande. Gunilla Linn Persson skildrar psykoser så att de blir sagor, "sagan om mig själv". Språket är säreget, sprudlande av ordglädje. Det känns som en gåva att få följa Gunilla Linn Persson från bok till bok och även om hon skriver tre självbiografier till kommer jag inte att tröttna. - När vi ändå talar Gunilla Linn Persson måste jag tipsa ännu en gång om kortromanen Vännen, som kom för fem år sedan. Även den numera klassiska barnboken Allis med is är obligatorisk läsning. Själv ska jag ge mig i kast med Människor i högt gräs och Smultronfälten.
Åsa Linderborgs debutbok är en biografi över pappan Leif. Även här finns inte ens uns av försköning, men däremot hinkvis med kärlek. Porträttet tecknas inte med varsam hand men det är alltid ömsint. Åsa lämnar ut pappan, men också sig själv. Jag fångades av boken från första stund, inte en sekund av läsningen var bortslösad och jag får väl tillstå att jag grät mot slutet. Jag hade en hel del fördomar om att det här skulle vara ännu en illa skriven eländesskildring, men Mig äger ingen kommer jag att minnas som en viktig bok.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #läslycka #sjukdom #föräldrar #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Göran Tunström - Prästungen
7/10
Plågsamt. Påminner i sin dysterhet om texterna på Lars Winnerbäcks tre senaste skivor. Bokens första del är en barndomsutopi, finurlig; nästan allt som tynger har lämnats utanför, till exempel faderns hjärtproblem. Första kapitlet minns jag från en läsebok i fjärde klass: riktig idyll, vackert, poetiskt. Så dör fadern – och därefter är världen inte sig själv längre. Den raka motsatsen till första kapitlet är sidorna 111-114. Gråt som är grå in i språkets benmärg. Göran växer upp, försöker hitta sitt liv - men lyckas inte.
Detta är en personlig bok som i långa stycken helt utestänger läsaren, och ändå måste jag gå vidare, trots att varje ord tynger mig ännu litet till. Här finns en magi som får något att brista. Slutet är inget slut, boken vill inte upphöra.
En nödvändig läsupplevelse: speciell, viktig.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #obehagligt bra #sorg #föräldrar #barndom #självbiografier #uppväxt #tungt #mörkt #hyllning
Kommentera
Anmäl textfel
