LitteraturMagazinets recension av De federala distrikten, Andrés Stoopendaal
Alltför abstrakta utsagor
Stoopendaal debuterade härom året med en ytterst intressant roman, "Maskerad". Den var poetiskt skriven och därför tycks det passande Stoopendaal följer upp sin debutroman med en diktsamling.
Poesin i "De federala distrikten" liknar på många sätt prosan i "Maskerad". Diktningen är över huvud taget mycket prosaisk. Det finns helt klart en avancerad tanke bakom allt som sker i "De federala distrikten", samtidigt som rösten känns mera pladdrande än kommunikativ.
Tyvärr är abstraktionsnivån så hög att det är svårt att alls få grepp om Stoopendaals poesi. Dikterna passerar revy på sida efter sida, men de lämnar sällan någon känsla efter sig. Orden som står är förvisso noggrant valda, men kunde lika gärna ha bytts ut mot vilka andra ord som helst, utan att dikten hade ändrats i grunden.
Orden gör ingen skillnad, fyller ingen roll, bildar inget sammanhang. De är alltför intellektuella och inte tillräckligt emotionella. För mycket svåra ord, för lite betydelse. Det fungerade i "Maskerad", på grund av den underliggande berättelsen - här saknas det sammanhang som en berättelse kan ge. Resultatet blir en tomhet som ekar av betydelselösa ord.
Ibland blir de mer konkreta, sexuella, obehagliga och oroande. Då sitter jag fängslad och får med mig något mer än vad jag redan hade:
Du frågar: "Varför ska vi låtas att det är så?" ... Plötsligt vet jag inte varför. Du som ser hur ställd jag blir fortsätter: "Vi kan låtsas att jag hatar dig, att jag hatar dig på allvar."
Också när textmassorna bryts upp och låter korta rader härska istället för block av ord kommer jag närmare diktens röst, trots att abstraktionsnivån är ungefär densamma. Det blir åtminstone mera av en estetisk upplevelse:
när de genomskinliga håren på armarna glödde
i det magnetiserade ljuset; små gnistor
av elektricitet reste sig
ur huden; biologiska sus i värmen om morgonen
Om alla dikterna hade vågat vara så dolskt känslosamma, eller så luftiga, istället för att gömma sig i vackra men tämligen intetsägande svador, hade jag hyllat "De federala distrikten" lika mycket som jag har hyllat "Maskerad".
Som det är nu har jag svårt att jubla. Jag känner mig inte insläppt i poesin, inte välkommen att verkligen låta den göra någon skillnad. Jag hoppas att Stoopendaal kan släppa sin distansering i nästa bok, vare sig han ger oss en roman, en diktsamling - eller något helt annat.
Mottagen: 27 januari 2014
Anmäl textfel