LitteraturMagazinets recension
av Ingen rök utan mareld : poesiantologin Blå blixt, CAROLINE LJUUS
Nya poeter vidgar världen
Vad kan poesi vara? Det är frågan som ställs i förordet till antologin ”Ingen rök utan mareld”, som är den fjärde i en serie med nyskriven poesi av hittills outgivna författare. Serien ges ut av Brombergs förlag. En tidig vårvinterdag, insvept i en filt på en stol mot en solig faluröd husvägg öppnar jag, fylld av nyfikenhet och spänd förväntan, boken.
Först ut är Lina Gidlöf med en berättande dikt, ”Havande”. Självutlämnande som i en av tusentals bloggar om att vänta barn, men med större litterära ambitioner, väjer den inte för den tidvis smärtsamma, äckelskapande fysiska förändringen, men stannar inte där, utan lyckas verkligen förmedla det alldeles fantastiskt arbsurda och obegripliga i tillblivelsen av ett nytt, växande liv, ett liv som på samma gång är en del av ens egen kropp.
Caroline Seung-Hwa Ljuus dikter är skrivna med versaler, kanske för att de äntligen vill få ut ett raseri som kommer av smärtan att vara både och/varken eller. Det är en röst som beskriver det speciella identitetsskapande, kanske självupplevda (författaren presenteras som svensk adopterad från Korea) som följer av att vara adopterad. Här finns allt från barnet som känner adoptivföräldrarnas rädsla att förlora henne, förutfattade meningar om asiater till avsaknaden av någon att identifiera sig med. Att läsa ”Som skal som sticker ut, som skal som smälter in” känns som att ta del av ett personligt förtroende.
Flera av författarna skriver engagerande om aktuella moraliska dilemman. Hanna Asps ”Den här dikten är till dig” är en indignerad, anklagande röst. Jag ser framför mig en ung tjänsteman på migrationsverket, som från början vill hjälpa men tvingas in i ett system där det gäller att stålsätta sig mot medkänslan och där varje beslut om uppehållstillstånd är ett tecken på svaghet och ett hinder i karriären. En anklagelse kan knappast bli mer angelägen i det nu som är vårt.
Också Yolanda Aurora Bohm Ramirez ”Kretskort” är fylld av protest. Riktigt vad protesten riktar sig mot är lite oklart, men Bohm Ramirez framstår som den mest explosiva pennan i antologin. Det nästan stänker saliv kring orden; jag hör hur hon spottar dem ur sig. Detta är estradpoesi! Jag föreställer mig att det ena ordet liksom föder det andra genom att författaren smakar på ljuden så att det blir någon sorts spontanrim och spontanallitterationer. Det tycks ske på känn och det är stundtals riktigt snyggt!
En annan författare ställer sig frågan ”vad är det att vårda en människa?" I Emma Roléns ”Vårdreformationer” växlar pronomen mellan jag och du i ögonblicksbilder som är lätt igenkännliga för var och en som någon gång har satt sin fot i omsorgssvängen. Växlandet mellan jag och du gör att det till sist blir svårt att veta vem som berättar: är det den vårdande eller vårdade? Kanske är det just det som är avsikten. Den sista versens ”…jag tror på att låna ut våra kroppar till varandra” stannar kvar som en mycket talande beskrivning av vad det är – eller borde vara - att vårda en människa.
Det mest oväntade perspektivet står kanske Joel Berglund för i en dikt som skildrar mötet mellan frikyrkosmåland och storstaden. Han låter läsaren förstå att det finns mycket som är outtalat, någon sorts skam som är svår att greppa, men det handlar också om att känslan av exkludering. Extra fint är det med de bibliska allusionerna på fisk, måltider och vatten. I sammanhanget givna men med ett inneboende djup.
Kristoffer Ehrnström Lundqvist Beys ”Orkanöga” vrider och vänder på ensamheten med ett bildspråk som känns nytt och samtidigt ekar av tidig expressionism. Molnkanten liknas i den inledande strofen vid en ”dagsgammal fläta” och diktjaget skickar ett sms till natten. Att blanda lätt igenkännliga vardagsdetaljer med universums vida oändlighet ger dikten ett alldeles speciellt uttryck.
Samlingen avslutas med Lisa Zetterdahls alldeles fantastiska skildring av sorgen efter en mamma. Dikten bär titeln ”Hästar” och är precis som Gidlöfs dikt om livets början en konkret, berättande dikt med vardagliga detaljer kring livets slut. Och jag tror att det är just vardagligheten som gör att dikten drabbar. Ja, lika undrande som vi står inför livets början, lika naket frågande står vi människor inför det otänkbara slutet.
När jag kommer till antologins sista sida har jag hunnit flytta in i läsfåtöljen. Vad kan poesi vara? När den är som bäst är det som upplevelsen av en solstråle som just nu letar sig in genom ett otvättat fönster. Upprörande, omskakande, vackert, fult, berörande. Själsvidgande.
Mottagen: 15 februari 2017
Anmäl textfel
