LitteraturMagazinets recension
av Lidandet och glädjen, Anna Swirszczynska
Ännu en stor polsk poet översatt till svenska
Anna Swirszczynskas dikter brinner av liv.
Det är något särskilt med Polen. Få andra länder har under 1900-talet fött fram lika många unika och angelägna poetiska författarskap. Förutom Nobelpristagaren Wisława Szymborska är det främst manliga polska poeter som har uppmärksammats tidigare.
Anna Świrszczyńska (1909-1984) var för mig ett helt okänt namn och inget större urval av hennes poesi har tidigare fått svensk språkdräkt. Nu, trettio år efter hennes död, finns en volym med dikter i översättning av Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg. Det är definitivt på tiden!
Så mycken rikedom,
mycken dyrbar sanning
flerfaldigas i det metafysiska ekot,
så många initiationer,
ömtåliga och skakande,
har jag dig att tacka för, mitt lår.
Om Świrszczyńska brukar framhållas att hennes poesi är särskilt bra på att skildra kvinnliga erfarenheter, men hennes berättelser om krigets fasor från de civilas synvinkel har en angelägenhetsgrad långt bortom alla könsstereotyper.
Det var en svår natt på sjukhuset,
stanken av var, de sårades jämmer,
Jag hukade i mörkret vid hennes mun,
hon viskade hur mycket han älskat henne
och att han gått sin väg,
en ung kvinna med hår som ett vattenfall.
Igår
amputerade de hennes ena ben.
I de dikter där kroppsliga erfarenheter får ge språket något att kretsa kring framträder graviditet och andra "kvinnliga" kroppshändelser på ett ovanligt närgånget sätt. Numera är kroppslighet förvisso standardingrediens i dikt, men poesi handlar ju aldrig bara om innehåll utom också om framförandet. Vare sig Świrszczyńska skriver om kroppar eller inte så känns hon igen på frenetisk poesi som brinner av liv och vågar ifrågasätta allt som vi annars tar för givet.
Jag tar på min hud,
lungorna arbetar i mig,
tarmarna gör sitt,
kroppen gör sitt jobb
som jag vet så lite om.
Om tallkottkörtelns funktioner vet jag inte mycket.
Vad förenar mig egentligen
med min kropp.
Det här är polsk poesi, men också människopoesi, världspoesi. Det handlar om kvinnor, om oss, om alla länder och tider likväl som om andra världskriget. Dessutom är det oerhört välskrivet och alldeles underbart översatt.
Det sparades ingen möda. Även flugan
på papprets kant, då jag skriver,
är en ny fluga,
en fluga i lidandets värld.
Man skänkte mig den världen
så plötsligt.
Det är en gåva, så konstfärdig och utstuderad,
som en diamantsnara.
Jag är djupt glad och oerhört tacksam över att det svenska språket har fått ge ny form åt så här angelägen och klassiskt tidlös poesi. Świrszczyńska bör genomgående läsas av alla som älskar språket, älskar poesin och tror på dess förmåga att säga något om oss, om världen.
Mottagen: 24 januari 2015
Anmäl textfel
