LitteraturMagazinets recension
av Ararat, Louise Glück
Tydligt kvinnoled i stor dikt
Det är ett tydligt och konturskarpt kvinnoled som skrivs fram i Louise Glücks diktsamling ”Ararat” som nu presenteras i Stewe Claesons översättning.
Det är mormor, moster, mor, syster och systerdotter som kliver omkring i de biografiskt präglade dikterna. Modern till exempel är porträtterad med en indirekt gestaltning som vore hon en romanfigur:
”min mor kastade slängkyssar som vanligt
för det skrämmer henne att en hand inte används till något”
Det finns även ett slags berättarstruktur som känns ovanlig för dikten som genre och som utgår från faderns död.
För så är det: om de kvinnliga subjekten är tydliga i diktsamlingen, så är männen frånvarande. Fadern är död, men också väldigt central i boken. Hans död tycks komma som en befrielse för dottern och det är kring hans frånvarande närvaro som boken skälver. En annan frånvarande man är moderns gamla beundrare som varje år punktligt skickar tolv rosor på hennes födelsedag, även långt efter sin död. Så förkrympt är denna familj och så allomfattande stor att den tränger undan alla andra värden:
”Min mor vill veta
varför jag,
som hatar familjer så mycket,
gick och skaffade
en.”
Det här är den andra diktsamlingen av Louise Glück som presenteras i översättning. Men ”Ararat” är hennes femte bok, utgiven 1990. Enligt översättaren har hon aldrig tidigare varit så personlig som hon är i den föreliggande volymen och det är verkligen svårt att inte läsa in hennes egen person i det ”jag” som för ordet i dikterna. En eloge till förlaget Rámus som introducerar detta spännande lyriska författarskap för svenska läsare.
Mottagen: 1 november 2019
Anmäl textfel
