LitteraturMagazinets recension
av Andra säsongens grödor på flaska, Qiao
Brobyggande poesi
Sent en augustikväll utanför Boliden, i en tystnad som med jämna mellanrum bryts av det avlägsna ljudet av en gruva på andra sidan en liten sjö, funderar jag över hur jag ska kunna göra den kinesiska poeten Qiaos diktsamling ”Andra säsongens grödor på flaska”, rättvisa.
Inne i huset kokas hjortronsylt och sakta kommer en tanke: diktsamlingen är ett koncentrat av poetens upplevelser och minnen från vitt skilda tider och platser på samma sätt som skörden sparas på burkar och flaskor att plockas fram och påminna om sommaren.
Qiao tar oss med på en resa i tid och rum. Vi finner den vackra dikten med perspektiv bakåt i tiden till farmodern, faderns och poetens egen födelse – en skildring som gränsar till det mytologiska med eld, rök och vatten samtidigt som den rymmer vardagliga bilder av en kvinna - farmodern - som ”klev runt med bundna små fötter på stengruset”.
På platser runt om i Kina som exempelvis på Baoshi-berget, i Hangzhou och Shaoxing möter läsaren bomullsfält, persikoträd, drakbåtsfestivaler, kanelträd, vattenliljor, buddhor och boddhisattvor. Allt detta och mer ger läsaren känslan av att befinna sig på samma platser som författaren. Men det är en förrädisk upplevelse, och jag tänker att detta är en av svårigheterna med att läsa Qiao: hur finner översättaren ord som ger samma associationer på svenska som på kinesiska? Hur doftar ett bomullsfält? Det är naturligtvis omöjligt att förmedla exakt samma sak. Till översättningsproblematiken hör också skillnader mellan språken i hur satser och meningar vävs ihop samt förekomsten eller avsaknaden av interpunktion. Göran Sommardal, översättare, beskriver dessa svårigheter i en kommentar som får mig att inse något av problematiken. Kanske är det av denna anledning som dikterna ibland är svårlästa och språket på enstaka ställen är tillkrånglat och styltigt: ”Finnes här städse vin i Shaoxing? - - - Sakföraren drucken, vilsegådd i gränden.”
I Tokyo funderar Qiao över språkets hinder och möjligheter: ”Jag tappade bort några meningar, och köksmästare Ding hackade upp dem i bitar- - - Språket är ett sädeskorn som gör människan glatt överraskad - - -Vid dagens slut, byggde stunden sin mening”. I dikten ”Verb” låter hon så verben jaga substantiven i en lekfull tävling som får mig att dra på munnen och när jag lite längre fram kommer till dikten ”På matematikens grund” ler jag lyckligt över allt det i tillvaron vi faktiskt förstår över språkens och kulturernas barriärer. Matematiken är ett internationellt språk.
Det jag uppskattar allra mest i ”Andra säsongens grödor på flaska” är nog ändå det modernistiska bildspråket som dyker upp i många dikter och ger mig samma svindel som Edith Södergrans dikter. Det är på något sätt samma katter, stjärnor och himlavalv. Jag suger länge på formuleringar som t.ex. ”På fönsterblecket i det röda rummet slog jag till en katt som var i färd med att ta språnget mot månen. Den sträckte ut sina bastanta tassar och rispade den närbelägna sjön”.
Sommardal påpekar att en annan frände till Qiao är vår egen Brun K Öijer. Kanske tänker han på de starka känslor som återges i dramatiska beskrivningar av kärleksmöten som sker både i Kina och europeiska städer som Amsterdam och Milano.
Det är en utmaning på flera plan att läsa ”Andra säsongens grödor på flaska”: som tidigare nämnts av språkskäl men också eftersom den rör sig mellan så olika ämnen, tider och platser att det är svårt att finna en helhet. Samtidigt frågar jag mig om det verkligen är ett rimligt krav att en diktsamling ska upplevas som en helhet. Sommardal berättar att namnet Qiao betyder bro. Jag stannar upp och funderar över det. Visst är dikterna ett slags broar. Mellan tider. Platser. Årstider. Här och bortom. Ja, själva språket, tänker jag, är en bro mellan människor. En osäker, men den enda.
Med Qiaos ord i dikten ”Tokyo meningsbyggnad”: ”Vid dagens slut byggde stunden sin mening”.
Mottagen: 7 augusti 2017
Anmäl textfel
