LitteraturMagazinets recension
av Grodd, Gennadji Ajgi
Färgstark tjuvasjisk poesi
Vem kan motstå en diktsamling som för första gången har översatts till svenska från det tämligen okända språket tjuvasjiska? (Ett språk med ca 1,5 miljoner talare, de flesta av dem i den lilla ryska delrepubliken Tjuvasjien i europeiska delen av Ryssland.)
Under några veckor har jag umgåtts intensivt med diktsamlingen ”Grodd” av poeten Gennadji Ajgi (1932-2006) från Tjuvasjien. Ajgi skrev både på ryska och tjuvasjiska, och tidigare har enbart hans ryska dikter översatts. När den lilla diktsamlingen ”Grodd” nu har översatts till svenska av Mikael Nydahl tillsammans med poetens syster Eva Lisina – ett storartat arbete – har boken försetts med ett efterord som både presenterar författaren och dikterna, sätter in dem i ett vidare sammanhang och dessutom beskriver själva översättningsarbetet. Allt detta tillför en extra dimension till dikterna och berikar läsningen.
Flera olika teman finns i samlingen och ganska snart ser jag att dikterna låter sig sorteras efter färger som t.ex. vitt, rött och svart. Vitt som doftande jasmin verkar stå för något positivt och upphöjt i tillvaron: ”Och du, o vita dröm, o vita moln – är likadan: en vit musik, jasmin, en tankens och hjärtats skälvning.” Det finns helt klart en återkommande längtan efter något annat, en dröm om något bättre, om frid och ro, i dikterna. Samtidigt uttrycks en tvekan, kanske misstro, mot detta andra. Det är som om diktjagets realistiska, världstillvända sida säger vänta, stanna, det är här livet finns. I de raderna används ett mycket vardagsnära bildspråk: ”Ron är som soppan i en tallrik, vill du gå utan att spilla ut den får du gå försiktigt, ja hasa dig fram”. I dikten ”Fyra rader” är vitt inte heller lyckans och livets färg, utan dödens: ”Vit brinner månskäran, vit som ett ljus, syster, slut kistan till”.
Att tillvaron inte alltid är vit som doftande jasmin syns även i den röda färgen i ”Ballad om en kula”, där rött är tegelväggens damm, blodet, kampen och striden. Balladen, som liksom flera andra dikter, slår an en folklig ton, beskriver hur kriget drabbar kommande generationer.
Så kommer den svarta färgen. Hos Ajgi är det de arbetande kvinnornas färg: på potatisåkrarna färgas deras händer svarta. Här finns också något slags fosterlandskärlek som förknippar jorden med modern.
Något jag tänker mycket på under läsningen av ”Grodd” är på vilka sätt dikterna säger något om den tjuvasjiska kulturen i allmänhet och om författarens liv i synnerhet. Jag värjer mig ofta mot att läsa in författares liv i deras verk så att man tar för givet att det är deras egna upplevelser och åsikter som förmedlas. Samtidigt är det förstås ofrånkomligt att dikterna har tillkommit i och funnits i en kontext. Det är här jag tycker att översättarens efterord har en hel del att bidra med. För visst tillförs ytterligare en dimension när man förstår att det kan vara författarens egen far, mor, syster och kärlek som skildras i dikterna. Eller att det syns i flera dikter att författaren vill väva samman det tjuvasjiska med resten av Europa genom referenser till både Homeros och Mozart. Men styrkan i dikterna är samtidigt att de inte är självutlämnande privata på det sättet att de begränsas till författarens självbiografi. Nej, potatisplockerskans av arbete svarta händer, folkmusiken som man anar har en stor plats i tjuvasjisk kultur och spåren av krig har mycket gemensamt med andra kulturer och det finns ett allmänmänskligt intresse i dikterna.
Det finns så mycket att stanna upp inför i ”Grodd”; på varje sida finns någon formulering som vill stanna i minnet. En av dem är diktens egen önskan: ”Om jag får vara en vägstolpe som står vit vid din väg – då räcker det för mig!” Och när det blir höst och jag ser ut över de frusna åkrarna ska jag fundera över orden ur dikten om potatisåkern: ”Kom så går vi ut och tittar: nu är hela landet – ett vitt broderi och potatisåkern ingen åker, utan nästan som spåren av Troja.”
Mottagen: 13 juli 2017
Anmäl textfel
