LitteraturMagazinets recension
av I grenverket, Lennart Sjögren
En diktning med anslag av extas och triumf
Utan att bli snärjd av det provinsiella har Lennart Sjögren alltid varit förankrad i det öländska landskapet. Därifrån har han blickat såväl inåt som utåt. Detta landskap har tjänat honom väl.
Den senaste diktsamlingen, ”I grenverket”, låter sig läsas lite hur som helst: det går alldeles utmärkt att börja någonstans i mitten av samlingen och röra sig åt än det ena eller andra hållet. Här finns ett slags ekologi – ett samhörande, ett beroende, ett uppgående i varandra: människa och natur, natur och insekt, landskapets vidder och trädens grenverk.
Något måste det ändå betyda att fyra dikter har döpts och begåvats med titel, men att alla de övriga tjugosju dikterna inte bär någon annan titel än sina begynnande ord. Kan de kanske utgöra någon form av kvartett, eller någon undangömd kompositionsprincip? Årstider? Det finns någonting undflyende hos många av Lennart Sjögrens dikter, någonting som inte låter sig fångas. Varelser uppträder.
"De ser på oss
de frågar inte om vi har mod
eller om vi är vackra
De vill bara att vi ska gå in
genom deras dörrar.”
Det är bra: dikter ska inte lämna svar, men de får gärna ge sig på att formulera frågor. Lennart Sjögrens dikter gör det ofta – formulerar frågor som lämnas obesvarade.
Den inledande dikten ”Istappen”, som är en av de fyra dikterna med titel, beskriver det cirkulära och återkommande i istappens natur: ”Jag tillhör det cykliska” hävdar den stolt. Istappen kan konstatera att i sin högsta triumf, i själva störtandet, påminner den om människan. Även innesluten i sitt cykliska förlopp påminner den om henne. Det finns med andra ord en hel del i Lennart Sjögrens dikter som påminner om människan, om det så är grenverk, åkersorkar eller lavar som vittnar. Sammantagna blir deras röster en diktning som talar om livet och åldrandet, med anslag av både extas och triumf. Sådan är Lennart Sjögrens sena diktning.
Mottagen: 21 mars 2020
Anmäl textfel
