LitteraturMagazinets recension
av Till dikten, Malte Persson
Oumbärlig dikt om dikt
Jag rannsakar mitt minne: när skrattade jag senast när jag läste en dikt? Poesi kan vara väldigt mycket, men inte så ofta en källa till munterhet. Thomas Tidholms dikter kan ofta locka till skratt. Werner Aspenström hade en komisk ådra som stundtals framträdde i hans poesi. När jag nu läser Malte Perssons ”Till dikten” så skrattar jag igen. Gång på gång.
Malte Persson debuterade 2002 och har varit verksam i flera olika genrer sedan dess. Han har skrivit en Augustprisnominerad roman samt barnböcker. Dessutom lyckades han mycket framgångsrikt fånga in Stockholms tunnelbana i sonettens stränga versform i diktsamlingen ”Underjorden”.
Den nya diktsamlingen ägnar han helt och hållet åt att dikta om dikten. Här finns inte så mycket av höviska bugningar eller ett knäfallande inför dikten, men likafullt en respekt. ”Dikten är” skriver han men visar också vad dikten inte är: ”till exempel saknar den häftiga specialeffekter” och han konstaterar att dikten inte är som Elvis i Las Vegas. Samlingen är fylld av populärkulturella referenser samtidigt som tidsbågen spänner långt tillbaka i litteraturhistorien. Och mitt i allt detta står Malte Persson och jonglerar med språket, utan att tappa ett enda ord.
”Mycket talar emot dikten” hävdar poeten och jag läser hans samling dikter som om de är skrivna som en motståndshandling. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson och ger mig delvis rätt i min tes. Världen skulle eka tom utan poesi – så tänker i alla fall vi som tillhör den krympande skara som plockar volymer från lyrikhyllan. Malte Persson visar i sin nya diktsamling på poesins möjligheter och på nödvändigheten av poesi i den värld som just nu rusar emot oss. Oj, nu blev det väldigt allvarligt. Det passar sig inte riktigt i en recension av en diktsamling som är så fylld av upptåg och språklig snickarglädje som Malte Perssons ”Till dikten”, men det får stå kvar. Kanske är det en sanning.
Mottagen: 8 april 2018
Anmäl textfel
