LitteraturMagazinets recension
av Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det, Marie Lundquist
Underbar lyrik om diktens nödvändighet
För många år sen hade jag en vän som ständigt frågade varför man blir författare. Det återkommande svaret var att författare har ett ovanligt stort behov av att synas, att framhäva sig själva och underförstått var det något negativt. Jag kommer att tänka på det när jag läser Marie Lundqvists ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”.
Ja, varför skriver man, i det här fallet, dikt? Lundqvists bok är ett slags metalyrik och innehåller åttioåtta korta tankar om poesi som alla börjar med ordet ”dikten” och påstår något om vad dikt är. Själva titeln är ett av de vackraste påståendena och uttrycker också det som jag och min vän en gång i tiden inte fick fatt på: diktandet är ett djupt och tvingande behov hos människan.
Nu är det emellertid inte bara som svar på min väns fråga för länge sedan som Lundqvists bok är intressant. När jag fortsätter att läsa ser jag att här finns det dikter om dikten som rör filosofiska spörsmål om verkligheten. Hur är det egentligen: kan vi överhuvudtaget uppfatta något som vi inte kan sätta ord på? Kan vi tänka utanför språket? Ni vet det där med att människor som lever i en del av världen där man är beroende av olika former av snö, också har många olika ord för snö.
Med dikten, skriver Lundqvist är det så, att den redan finns: ”Det är bara att bända loss ikonen ur orden”. Jag tror hon menar att vi lever i en kultur som i en vidare mening är det språk vars ramar vi kan tolka verkligheten genom. Därför måste vi förstå vår kulturs Första Mosebok, Ariadnetråd och allt annat den rymmer. Dikten uppkommer inte i ett vakuum utan förhåller sig till hela kulturarvet. Dikten är vidare den alldeles livsnödvändiga sysselsättningen att sätta ord på vår verklighet för att förstå den, samtidigt som språket och dikten faktiskt kan vara en begränsning: ”Dikten vet sitt öde: förråda språket, spika fast verkligheten”.
En annan sak som slår mig är att Lundquist ofta använder fysiska metaforer, inte sällan kopplade till kvinnokroppen och moderskapet samt att bilderna snarare är smärtsamma än vackra. ”Dikten är en murken brygga byggd av äggstockar”, den ”gräver ner moderkakan” och är ”en ny navelsträng”. Dikten är också ”ett yxhugg mot synbarken", den ”drar ut fingrarnas senor” och ”hamrar ut tungan”. Allt detta påminner mig om den bulgariskfödda lingvisten, litteraturteoretikern och feministen Julia Kristevas fascinerande teori om det poetiska språkets ursprung. Kristeva menar att det i all dikt finns en klangbotten av livets första separation (mellan modern och det lilla barnet), som hon menar är den djupaste förklaringen till ångest, otrygghet, avsky och hat. Dikten är ett eko av separationen och ett sätt att fylla ett slags grundläggande existentiellt behov – en avgrund – i människan. Då blir det inte alltid särskilt vackert. Också i Lundquists texter tycks kopplingarna mellan dikten och mörkret vara självklara och det poetiska språket bryter mot alla regler: ”Dikten begär sitt utträde ur syntaxen”, skriver Lundquist.
Men det vore inte rättvist att inte beröra allt det ljusa och positiva som också finns i den åttioåtta nummer långa metadikten. Det är en väldigt vacker formulering om dikten att den ”hämtar ner månens skära”. Jag håller också av hela mitt hjärta med om diktens tröstande funktion beskrivna med orden: ”Dikten bär tillbaka gråten till den plats där den uppstod”.
Till sist är jag så tacksam över dikt 87 som jag gärna skulle tapetsera väggen i mitt arbetsrum med: ”Dikten skrivs på horisontlinjen”. Det är också svaret jag skulle vilja skicka tillbaka till mig själv och min vän, då för länge sedan.
Mottagen: 14 augusti 2017
Anmäl textfel
