LitteraturMagazinets recension
av Och Natten Viskade Annabel Lee, Bruno K. Öijer
En efterlängtad återkomst
Det är sex år sedan Bruno K. Öijer gav ut sin senaste diktsamling. Den nya samlingen "Och Natten Viskade Annabel Lee" är allt annat än en besvikelse.
Öijer är och har alltid varit en speciell poetisk röst, någon som är svår att förväxla med andra. Han har sitt eget tilltal som inte räds för att blanda det banala med det geniala, det stora med det lilla och det enkla med det svåra. I hans dikter framträder en nästan smeksamt sökande stämma:
till en kortlek som bläddras
radion svept i sitt knaster
har en grön liten låga på sitt bröst
letar efter utlandet i mörkret
Livets och dödens stora frågor smyger sig in i dikterna och blir grunden för mjuka fraser, som är svåra att inte bli knockad av:
hade en annan värld
börjat smyga in i din kropp
hade redan satt ut
främmande hamnar och vägar
som lockade till sej din själ
Även en viss, lite drastisk humor ger sig till känna då och då, särskilt i form av metaforer:
att det gamla trädet ogenerat
sträckte ut sina armar efter henne
visslade med sina löv
Och förstås tränger sig samhället in i dikterna, men alltid just som en grund för formuleringar och metaforer:
att vissa av oss är värda mer än andra
det har alltid setts som en självklarhet
att klyftorna
och dom ständiga orättvisorna ska bevaras
göras hållbara och slitstarka
läggas in som golv i husen
Vi som redan var frälsta tycker att de sex år som har gått sedan förra diktsamlingen, "Svart som silver", är väl många – men åtminstone jag själv glömmer all denna väntan nu och ägnar mig helt åt att uppskatta "Och natten viskade Annabel Lee".
Den här efterlängtade återkomsten är allt annat än en besvikelse – tvärtom hittar jag precis allt jag sökte efter. Jag sveps med, jag njuter av språkhanteringen och kan inte låta bli att ta till mig de ämnen som träder fram bland orden.
En invändning har jag: dikten som titeln är tagen från är en lång uppräkning av stora poeter, där är kvinnonamnen så gott som utrotningshotade, vilket ger en fadd bismak. Annars är det här en strålande diktsamling från Öijers diktskapande hand – en hand som både smeker och slår, skriker och viskar, talar och tiger.
Mottagen: 18 september 2014
Anmäl textfel
