LitteraturMagazinets recension
av Samlade dikter, Edith Södergran
Stark poesi som håller – om och om igen
Jag blir aldrig mätt på Edith Södergrans dikter.
Som tonåring älskade jag sönder Södergrans smärtsamma, ångestplågade dikter om lyckan och döden. För några år sedan läste jag hennes samlade verk och fick stor respekt för henne som diktare. Nu fick en ny utgåva mig att läsa alla hennes dikter än en gång – och jag blir återigen lyrisk, förtrollad.
Romaner vinner ofta på omläsning, men har ändå en gräns för hur många gånger det känns värdefullt att läsa samma text - en gräns som bra poesi saknar. En dikt går att återvända till många gånger under ett liv och den snarare växer än krymper av att stifta ny bekantskap med då och då.
Poesi tycks fyllas med helt nytt liv medan jag är någon annanstans ett tag. När det gäller en poets samlade verk är det dessutom omöjligt att verkligen få grepp om alla enskilda dikter, hur många omläsningarna än blir.
Därför är det alltid rätt att läsa om - och det märker jag väldigt tydligt med Södergran, vid detta nya möte. Jag stryker hela tiden under och viker hundöron. De dikter som jag känner till klingar en gång extra i mig, medan de jag inte minns från förra gången många gånger har minst lika mycket att ge.
Södergran är dessutom en väldigt speciell poet. Högtravande på ett medvetet och stolt sätt. Sagoberättande i ena stunden, spotsk i nästa. Vacker och cynisk om vartannat.
Hon utvecklas helt klart över tiden - den mest naiva naturlyriken försvinner och de starka dikterna blir fler, liksom de pragmatiska - men hon har också en röst som är tydlig från debuten till hennes sista rader.
Det är törstens och existentialismens poesi:
att gå som en magisk bok från hand till hand
brännande genom alla själar,
drivande som en eld över askan,
törstande efter mer?
Det är emellanåt sorgens, könsrollernas och det olyckliga begärets poesi:
Din hand är lusta -
min hand är längtan.
Det är utropens och tomhetens poesi:
om änglarna skreve det med felfria grifflar
på tidernas blad...
Det är, slutligen, fullkomlighetens och mystikens diktande:
fullmånen föder mig ett nytt.
Genom sitt skrivande framträder Edith Södergran som en av det svenska språkets mest starka poetiska röster, någonsin. Hon har något både för tonåringen och den vuxne, för den uttröttade och den hungrige, för den nyfikne och den bittre, den språkgalne och den innehållstörstande.
Jag kommer nog aldrig att bli helt mätt på Södergran och jag kommer definitivt att återvända till henne fler gånger i mitt liv, men jag hoppas också att så många som möjligt tar till sig hela hennes diktargärning – inte bara de vanligt förekommande dikter av hennes hand som visserligen ger en smak av hennes diktning, men som aldrig kan berätta hela bilden.
Mottagen: 18 september 2014
Anmäl textfel
