LitteraturMagazinets recension
av Skingra, Erik Bergqvist
Poesi som inte skriker eller försöker för mycket
Bergqvist skriver enligt Wikipedia "en lågmäld, klassisk poesi". Att jag överhuvud taget citerar Wikipedia är faktiskt för att jag själv hade tänkt skriva exakt samma fras – och det hade ju varit pinsamt om det verkade som att jag kopierade Wiki och inte ens erkände det.
Så varsågod, här har ni Wikipedias fras och den stämmer på pricken. Att de även nämner Tranströmer i fråga om Bergqvists stil kan jag skriva under lika helhjärtat på.
Ska jag själv säga något som inte står på Wikipedia så vill jag ytterligare understryka lågmäldheten. Det här är poesi som inte skriker eller försöker för mycket. Den håller sig inom sina klassiska, men tämligen obundna ramar och uträttar storverk trots att, eller snarare för att, den håller sig just där.
Erik Bergqvist är ingen poet som har väckt så stor uppmärksamhet eller erkänsla sedan debuten år 2000, men jag har läst alla hans fyra tidigare diktsamlingar och fäst extremt stort värde vid dem – rent av sett Bergqvist som en Sveriges största poeter. Nu har hans femte diktsamling, "Skingra", givits ut av Albert Bonniers förslag efter att de tidigare har kommit ut hos mindre förläggare. Den flytten är ett erkännande så gott som något – och dikterna, de är sig lika.
Rösten är så stark och självsäker, den ber inte om ursäkt men beter sig som en talare som sänker rösten istället för att höja den – i vetskap om det är då budskapet verkligen når fram.
Visst finns det dikter i "Skingra" som går mig ganska spårlöst förbi, men det finns desto fler som får mig att stanna upp, tappa andan för en stund och gå vidare med en känsla av att ha blivit både berörd av innehållet och imponerad av språkkänslan. För det är ingen hantering vi talar om här, utan full och fast känsla för uttrycket.
Metaforerna kommer emellanåt, de slösas inte med i onödan men är desto starkare när de används. Det finns ingenting här som försöker hänga med i sin tid, Chopin är fortfarande den tongivande referenspunkten, men mera högtravande formuleringar som "Här är odonskogen med kontur av glömd mytologi" trivs utmärkt väl bredvid rader som "Svag lukt av snabbmat eller spya". Gränserna både upprätthålls och passeras, som i "Få plockar dessa blinda bär med smak av antikvariat, förestått av en tyst galning".
Det här är ett koncentrat av det bästa ur poesins historia, klätt i nyskapande diktspråk.
Som gammal Bergqvist-beundrare finns det inte mycket mer jag kan göra än att läsa, läsa om, stryka under, återvända i väntan på nästa diktsamling – och denna föga kritiska kritik låter jag Bergqvists egna ord få avsluta:
"Förloras och få vikt. Men först - skal
bågar, kärnhus, trappor över vilka blommor
klänningsfärgade vakar bortom all dikt."
Mottagen: 23 februari 2013
Anmäl textfel
