Sebastian Lönnlöv
Boye fortsätter att fascinera, mer än sjuttio år efter sin död
Det har varit mycket Boye våren 2013 – en ny brevsamling, en roman och så nyutgåvan av "Kallocain".
"Blir vi någonsin klara med Boye, hennes liv, hennes dikter och hennes frågor kring människans framtid?" frågar sig Sebastian Lönnlöv.
Någon gång i mina sena tonår läste jag brevsamlingen "Ett verkligt jordiskt liv", med brev som Karin Boye skrivit, från unga år och fram till hennes död. Det var ett mycket givande tillägg till Boyes egna verk, som jag då hade börjat nosa på och genom åren har tagit till mig, titel för titel.
Nu har Pia-Kristina Garde givit ut fler av Boyes brev, som inte fanns tillgängliga när den förra samlingen gavs ut. Undertiteln "Okända brev och berättelser" vittnar om att det gömmer sig en hel del av just berättelser bland dessa okända brev. Bilden av Boye blir onekligen rikare, mer fasetterad.
Mest berörd blir jag av breven till Gunnel Bergström - Gunnar Ekelöfs första hustru, som Boye förförde kort efter deras vigsel, vilket i sin tur ledde till att paret Ekelöf skilde sig. Boyes förälskade brev är så oerhört gulliga med smeknamn hit och dit, men samtidigt vibrerar en mängd av smärta och komplikationer mellan raderna. Föremålet för förälskelsen led av bipolär sjukdom och Gardes skildring av möten med en manisk Bergström kan inte lämna någon oberörd.
Genom Boyes brev och Gardes kommentarer får läsaren sig en hel del svensk kulturhistoria till livs. Jag blev för första gången rejält bekant med Viktor Svanberg, som Boye hade en relation med. Jag stötte visserligen på både honom och många andra som nämns i breven när jag nyligen slukade Jessica Kolterjahns roman om Boyes Berlinresa, "Den bästa dagen är en dag av törst", men då i fiktiv form. Här träder Svanberg fram genom Boyes brev till honom och genom Gardes kommentarer, där det bland annat framgår att han skrev en självbiografi och berättade för hela världen om sin bisexualitet - men hade glömt bort att berätta detsamma för sin fru innan boken kom ut.
Det har varit mycket Boye den här våren. Först Kolterjahns roman, sedan Gardes bok som lyfter fram Boyes egna brev, och så nyutgåvan av "Kallocain" på Lindelöws bokförlag. "Kallocain" gavs ut för första gången 1940, några månader innan Boyes död. Den är starkt påverkad av sin tid, med Sovjet och Nazityskland. Samtidigt är den en klassisk dystopi som fortfarande läses, tycks om och nu trycks om.
Om Lindelöws nyutgåva kan sägas en hel del. För det första förstår jag inte omslaget som är neongrönt med rosa text och spermier som dekoration. Ärligt talat, har formgivaren ens läst boken? Visst finns den allhärskande Statens förhållande till medborgarnas fertilitet med i bilden, men inte i en sådan utsträckning att det förklarar de tre simmande spermierna på detta ganska gräsliga omslag.
Vad gäller korrläsningen finns en del uppenbara fel och det faktum att hela romantexten är fetstilt underlättar inte läsningen. Boyes bok ackompanjeras av några väl valda brev, samt en del dikter som inte har någon synlig koppling till texten och ett informativt efterord av Barbro Gustafsson Rosenqvist.
Jag läste "Kallocain" när jag gick på högstadiet och var då mycket besviken på språket. Den invändningen har jag fortfarande - "Kallocain" är inte särskilt väl skriven och formuleringarna är heller aldrig i fokus. Det är idéerna, innehållet som vill komma fram och det är omöjligt för mig att inte vilja läsa vidare, att inte beröras av Boyes berättelse.
Leo Kall är kemist i Världsstaten. Har jobbar, han gör militärtjänst, han umgås med sin fru och med sina barn, varav den äldsta redan har skickats iväg på barnläger och bara kommer hem ibland - snart kommer han helt att försvinna. Föräldrar äger inte sina barn, de ger dem till Staten. I lägenheten finns både polisöra och polisöga. Att undanhålla Staten någonting över huvud taget anses brottsligt. Det är självklart att Staten betyder mer än individen och att den gamla tiden med individualism och frihetstänkande inte var någon civilisation utan ett primitivt tillstånd av kaos.
Nu har Leo Kall uppfunnit en sanningsdrog - kallocainet. Vem han än ger den gröna vätskan släpper alla sina spärrar och talar om sådant som annars skulle ha undanhållits. Plötsligt blottar alla som får drogen statsfientliga tendenser. Leo förfäras, men lockas också av deras motstånd mot systemet. Snart är hans största mardröm att någon ska ge honom hans egen uppfinning.
Staten i "Kallocain" försöker kontrollera medborgarna in i minsta hjärnvrå. Det är en skräckvärld, men inte särskilt mycket mer tillspetsad än verkliga diktaturer under 1900-talet. Romanen "Kallocain" ställer frågor om vad en individ är, vad frihet är, om det verkligen går att kuva människans vilja att leva i frihet. Vi talar otvivelaktigt om en av de största svenska klassikerna någonsin.
Boye fortsätter att fascinera, mer än sjuttio år efter sin död. Romaner skrivs, brev läggs fram i ljuset – och hennes egna texter får nytt liv. Blir vi någonsin klara med Boye, hennes liv, hennes dikter och hennes frågor kring människans framtid? Jag är benägen att svara nej på den frågan.
Anmäl textfel
