Klassiker efter sin död
Konstantinos Kavafis diktade om förbjuden kärlek
När Konstantinos Kavafis levde fick hans poesi inte så stor spridning. Först efter hans död 1933 har hans brinnande dikter om samkönad kärlek fått den uppmärksamhet de förtjänar och räknas nu till klassikerna. "Det är något speciellt med förbjuden kärlek, särskilt i litteraturen – och alldeles särskilt i poesin," skriver Sebastian Lönnlöv.
Konstantinos Kavafis tog avstamp i antikens Grekland och dess praxis av samkönad kärlek. Men han skrev också om sin samtids samkönade kärlek, med en penna full av liv och längtan. Det handlar om den kärlek som med Oscar Wildes bevingade ord "inte vågar säga sitt namn" och som har en laddning även i vår tid, men ännu mer i klassiska verk.
Konstantinos Kavafis, också känd som Konstantin Kavafis eller Constantine Cavafy, föddes 1863 och dog av cancer 1933, på sin sjuttionde födelsedag. Han levde inte bara i en omvälvande tid, utan också i en smältdegel av olika språk och traditioner. Kavafis tillbringade en stor del av sitt liv i den egyptiska staden Alexandria, men tillhörde Egyptens grekiska minoritet och skrev sina dikter på nygrekiska.
Kavafis märkte av de omvälvningar som ägde rum i hans samtid. Han levde sju år i England, men fick flytta tillbaka till Egypten när hans familj led ekonomiskt av den stora depressionen 1873. 1882 flyttade familjen till Konstantinopel på grund av oroligheter i Alexandria – ett klokt beslut, eftersom deras bostad förstördes i det krig mellan Storbritannien och Egypten som bröt ut samma år.
Efter dessa förflyttningar återvände Kavafis till Alexandria 1885 och kom att leva där till sin död. Han tjänade in till brödfödan genom att arbeta på en brittisk myndighet – Egypten förblev under brittiskt överinseende ända till 1926. Vid sidan av sitt arbete skrev Kavafis dikter som han själv tryckte upp och bara distribuerade till nära vänner.
Redan namnet Alexandria ekar av antiken och det antika arvet är starkt i Kavafis poesi. Kavafis efterlämnade ett sparsamt, men tätt diktmaterial bestående av 154 fullbordade dikter och ytterligare några utkast. Under sin levnad fick han viss uppmärksamhet inom den grekiska litterära världen, men han var för annorlunda i både stil och tema för att passa in där. Först efter hans död fick han så småningom större uppmärksamhet och kom att räknas till klassikerna.
Kavafis dikter har översatts till svenska flera gånger, i olika urval och med olika översättare. Jag har läst några olika, men föredrar den senaste utgåvan, som också är den mest fullständiga: "Poeten i Alexandria", där Gottfried Grunewalds står för översättningarna. Här är språkdräkten modern, men också mycket energisk.
Kavafis hade två huvudsakliga strömningar: att skriva om olika historiska händelser under antiken, eller att skriva om sin nutid. I nutidsdikterna har kungligheterna fått ge plats åt vanliga dödliga män, som älskar varandra och älskar med varandra. Språket är lika livligt men tillbakalutat, lika klassiskt men fräscht, oavsett tema. Kavafis var en stark poet som också polerade sitt skrivande noga och inte lät halvfärdigheter få bestå.
Tro för all del inte att Kavafis skrev några esteticerande pryda kärleksdikter. Nej, de brinner av begär, utan att behöva ta till några excesser i beskrivningarna av begäret:
Vänd ofta åter och grip tag i mig,
du älskade förnimmelse, vänd åter och grip tag i mig –
när kroppens minne vaknar,
och gammal åtrå rusar genom blodet,
när läpparna och huden minns
Kavafis skriver om en begärande kärlek som alltid är både vacker och sorglig, eftersom den ofta är förgången, ett minne av njutning och av därpå följande skilsmässa.
En hud med doften av jasmin...
Den kvällen i augusti – var det i augusti? –
Knappt minns jag längre ögonen: jag tror, att de var blåa...
visst, blåa var de: blåa som safir.
I en annan, lika nostalgisk dikt, utropar Kavafis: "Men hur starka var ej dofterna, på vilken utsökt bädd fick vi ej ligga, till vilken njutning gav sig inte våra kroppar hän!" Här märks det starkt kroppsliga, att kärleken inte bara handlar om suckar och trånad, utan också om fysiskt förverkligande. Kärleken är nära smutsen, men aldrig i sig själv smutsig:
Det var ett billigt, tarvligt rum, som låg
dolt ovanpå en skum taverna.
Från fönstren såg man gränden, trång
och smutsig. Nerifrån
kom rösterna från några arbetskarlar,
som roade sig med att spela kort.
Där i den enkla, anspråkslösa sängen fick jag del
av kärleken förkroppsligad; fick smaka
berusningens vällustigt röda läppar
Förutom den ofta kroppsliga lyckan är det just nostalgin som jag tar med mig från Kavafis dikter. Denna vägran att glömma, att släppa det förflutna, när det istället kan poleras till ädelstenar och kapslas in i dikt. Ett konkret exempel på denna inkapsling ger oss Kavafis när en opal väcker minnet av en förlorad älskares ögon:
De gråa ögonen har kanske blivit fula – om han ännu lever,
det vackra ansiktet av rynkor kanske härjats.
Bevara ögonen, mitt minne, som de var.
Och, minne: allt vad du kan skänka mig av denna kärlek, allt
vad du förmår, skänk mig det åter denna kväll.
Det handlar om män som möter varandras blickar, förstår att begäret är besvarat och smyger iväg till något rum där de ägna sig åt varandra. Män som sitter på ett kafé och inte kan behärska sig utan glömmer all försiktighet och börjar klä av varandra så mycket de bara kan. Men alltid män som skiljs åt. Som lovar att ses igen, men aldrig gör det.
Poeten ser en ung man som han tycker sig ha älskat förut, han känner igen vartenda dra så väl och svär på att han skulle känna igen varenda vrå av kroppen – men det han minns ägde rum för så många år sedan att det omöjligt kan vara samme man. Det handlar om veckor som blir år, om ungdom som försvinner, men minnen som lever kvar.
Ofta ekar i dikterna en eftertankens kranka blekhet, en insikt om denna kärlek är fördömd och förbjuden, men just det förbjudna och farliga tycks bara göra den ännu lockande laddad:
"Mitt beslut att lägga band på mig, att ändra mig, det varade i bästa fall två veckor."
Det handlar om en kärlek som inte kan tystas, inte kan förbjudas, men också om begär som inte kan dödas eller botas.
År 1918 skriver Kavafis:
"Och minns, min kropp, ej blott hur hett du älskades, ej bara lägren, där du låg, men även de begär, som brann av längtan efter dig i klara ögon, riktade mot dig, i röster, skälvande av åtrå efter dig".
Kavafis var en poet som omfamnade erotiken, kärleken, begäret.
I en dikt ger Kavafis anvisningar åt sig själv om att foga in sina erotiska visioner och minnen i den egna poesin – ett råd han verkligen åtlydde. Sättet på vilket han följde det rådet gör honom till en av de största kärlekspoeterna någonsin, även om hans egen tid inte kunde inse det.
Om du någon gång besöker Alexandria – ta en titt på Kavafis lägenhet, som idag är museum. Oavsett om du någonsin sätter din fot i Kavafis stad eller inte så finns hans poesi på närmsta bibliotek och bara väntar på att få berätta om kärlek och längtan.
Anmäl textfel
