Sebastian Lönnlöv
Möte med tre polska poeter
Under 2013 har det utkommit flera nya översättningar av polsk poesi – och det är absolut ingen slump. Polen har burit fram tunga poeter under nittonhundratalet.
Polen blev ett land redan på 900-talet och hade, som rike, en gyllene tid under de kommande århundradena. På 1700-talet inleddes dock en era då landet var ockuperat av europeiska stormakter. Först 1920, efter första världskriget, återupprättades Polen som stat men under andra världskriget var landet återigen ockuperat och nästan var femte polsk invånare dog i kriget. Efter flera decennier under Sovjets välde blev Polen en demokrati 1990. Vi talar alltså om en ung nation med stormig historia, där nittonhundratalets mörkare sidor har varit mycket påtagliga.
Polen framstår som ett land vars poetiska tyngd är gyllene bly. Kanske är det just den turbulenta historien som har gett upphov till så vassa och viktiga röster? Vad som än må vara orsaken går det snabbt att konstatera: den som söker poetisk tyngd, poetiskt djup och poetisk skärpa bör inte gå miste om den polska poesin.
Tidigare har jag främst läst och älskat Adam Zagajewski, född 1945. Hans metaforer är helt i klass med Tranströmers, men han har ett mer avslappnat satt att föra fram dem, rama in dem i en tät väv av språk. Jag har haft svårare för Wisława Szymborska (1923-2012), Nobelpristagaren i litteratur 1996. Vi har aldrig lyckats bli läsvänner, hon och jag. Något i hennes texter har snarare skrämt bort mig än lockat mig.
Nu, med den tunna volymen "Nog nu" som utkommit på Ellerströms förlag i översättning av Anders Bodegård, är jag dock på helt rätt våglängd för att ta till mig Szymborskas tonfall. Detta är hennes efterlämnade dikter som inte hann publiceras innan hennes död. De är, om möjligt, ännu enklare än hennes tidigare produktion, men ändå typiska - så vitt jag kan bedöma. Jag fastnar för nästan var och en, men ska jag ändå välja någon att citera ur så blir det denna iakttagelse av människans väsen och känslor:
De springer varandra till mötes med öppna armar
och skrattar och ropar: Äntligen! Äntligen!
Båda två i tjocka vinterkläder, i stora mössor,
halsdukar,
handskar,
skodon,
men det är bara för oss.
För varandra är de
nakna.
På detta sätt arbetar Szymborska. Hon tar en aspekt av hur vi är och vad vi gör, nålar fast den på pappret som en fångad insekt och visar den i ett naket ljus som känns träffsäkert och som alltid bjuder på mycket värme.
En poet med ett liknande sätt att närma sig poesin är Zbigniew Herbert (1924-1998). Irena Grönberg har översatt volymen "Inskrifter. Valda dikter 1956-1998" som även den utkom på Ellerströms i våras. Herbert var jag inte alls bekant med innan, men detta är helt klart en poet att drabbas av. Jag skulle gärna läsa hans samlade verk och hade glatt mig enormt om det var en tjock volym som utkommit, istället för dessa utvalda 143 sidor dikt. Det gör dock inte denna nätta volym mindre dyrbar - den är värd sin vikt i rent guld.
Herbert är ofta mera skoningslös än Szymborska:
om konsten ska handla om
en söderslagen kruka
en söndrig liten själ
bräddfylld av självömkan
blir det vi efterlämnar
som de älskandes gråt
på ett lortigt hotellrum
när tapeterna ljusnar
Samtidigt finns ett ljus, en vilja att berätta, att skalda om världen och människan:
jag måste rädda
en enda
sak
undan syndafloden
liten
varm
trogen
så att den lever vidare
och vi i den som i en snäcka
Så förenas det klassiska med det moderna, det bittra med det hoppfulla i dikter som aldrig låter formen skymma innehållet men som alltid är totalt formsäkra.
En annan polsk poet i aktuell utgåva på svenska är Tadeusz Różewicz (född 1921). I hans fall består den svenska utgivningen av en tjock bok vid namn "Recycling. Nyare dikter". Här är det Tranans förlag som står för utgivningen och översättningen är gjord av Irena Grönberg och Tomas Håkansson.
Różewicz är ofta helt annorlunda än de tidigare uppräknade. Hans dikter fyller sida efter sida och är fulla av insnärjda citat, så att de snarare blir långa collage av samtid och historia. Här möter vi nittonhundratalets världskrig likväl som samtida politiska händelser. Det är lite rörigt och skrivet, inte den där skarpa stilistiken:
det var år 1968... 1969
människan satte foten på månen
minns inte riktigt datumet
i Polen var det "mars 68" den minnesvärda
mars med "författarna åter till pennan"
någon hade brutit av min fjäderpenna...
Ibland är hans poesi mer lik hans poetiska landsmäns:
vitt är inte sorgset
och inte glatt
bara vitt
envist
säger jag till det
att det är vitt
men mina ord slår slint
det vita är dövt
och blint
De diktare jag nämner ovan är nästan hela den polska poesieliten från nittonhundratalet. En saknas, nämligen Czesław Miłosz, men annars är giganterna uppräknade. Alla tre är födda tidigt på 1920-talet. Två är döda, bara Różewicz lever ännu och har uppnått en aktningsvärd ålder.
Alla tre har, liksom sitt land, gått igenom ett världskrig och flera decennier av stenhård stalinism. Herbert kunde debutera först 1956, när det politiska trycket veknade. Alla tre har behövt verka i en diktatur. När jag läser deras dikter kan jag skrapa på ytan av detta, men bara ana djupet.
Jag kan se gemensamma nämnare: en poetisk rakhet och ärlighet som samtidigt inte väjer för det komplicerade eller dunkla. Jag kan också se tre poeter i sin egen rätt, alla mycket värda att översättas och ges ut.
Nu kan jag bara hoppas på att Zagajewski åter kan få bli aktuell framöver, så är min lycka fullkomlig. Själv ska jag ta itu med Czesław Miłosz och dessutom finns det ju massor med översatt Szymborska som jag inte har läst – ännu.
Anmäl textfel
