LitteraturMagazinets recension av Till Damaskus, Ghayath Almadhoun

En extremt läsvärd diktsamling

Nyhetssändningar blandas med ögonblicksbilder från flyktingläger"

Bok- presentation:	Till Damaskus
Författar- presentation:	Ghayath Almadhoun
Inbunden Beställningsvara, 226 kr

Två poeter med olika bakgrund har tillsammans skrivit en diktsamling som rymmer mycket mer än jag har lärt mig att förvänta mig av den samtida diktningen.

Ghayath Almadhoun är en etablerad arabisk poet som tidigare har utkommit på svenska med diktsamlingen "Asylansökan". Här har han översatt sina dikter i samarbete med Marie Silkeberg, som är en särpräglad och välkänd röst i modern svensk poesi. Boken rymmer både Silkebergs och Almadhouns röster i nära samvaro.

Inte fri
Som våra minnen
Opålitliga och plötsliga
Som om de uppväcktes ur sin pastörisering

Titeln, lånad från ett sent Strindberg-drama, kommer sig av dikternas nära koppling till världspolitik och krig, främst den pågående katastrofen i Syrien. Nyhetssändningars kalla rapportering av förlorade människoliv blandas med ögonblicksbilder från flyktingläger och slagfält. Högtflygande tankar samsas med vardagsliv. Skildringarna både lämnar jorden och rotar sig i den.

förskjutningen. ett instrument att mäta avstånd med. efter stjärnorna. sjöfarare. den svävande bilden. life and death matter. händerna i vattnet. till handlederna. vidden av världens samtidighet. i kroppen. kropparna. mellan

Ibland rör det sig om tunga textblock som jag tolkar som skrivna av Silkebergs hand, ibland mer luftiga dikter som jag får för mig att Almadhoun ligger bakom. Det hade kunnat bli en märklig stilblandning, men istället avlastar de olika sorternas dikter varandra och berikar varandra. Engelska blandas också med svenska på ett sätt som inbjuder till dialog mellan språken, en dialog där diskrepanserna öppnar nya djup.

Inte jag bara – alla är främlingar.
Hur annars förklara staden?

"Till Damaskus" är en omfattande diktsamling och består av en mycket stor mängd text, tätt sammanhållen inom sprängfyllda pärmar. Med tanke på den genomgående höga abstraktionsnivån hade diktsamlingen kunnat bli rejält långrandig. Men det blir den aldrig blir.

Nej, de är inte mina dikter, de är fossilerade minnen från människor som levt för längesedan; vars namn vi inte känner men som vi bär i våra diffusa anletsdrag, förhoppningar som aldrig infriats, begagnade skratt. De är inte mina dikter. De är de drunknades och de hängdas andetag, själarna som rann ut genom de små hål gevären orsakat. De är inte mina dikter.
I-N-T-E M-I-N-A D-I-K-T-E-R

Silkebergs och Almadhouns bok är precis lagom gripande för att bli en spännande sträckläsning, något som är fallet med mycket få diktsamlingar. Utan att ta till några spektakulär grepp lyckas de båda författarna hålla kvar min uppmärksamhet, från första sidan till den sista – och efter den där sista sidan lämnar de mig med en känsla av att ha läst något utöver det vanliga.

Inte den perfekta diktsamlingen, kanske – men en extremt läsvärd sådan.

Mottagen: 4 februari 2014

Anmäl textfel