LitteraturMagazinets recension
av Och dagarna är som små sekler, Göran Greider
Diktning som rymmer allt
En 220 sidor lång diktsamling med mycket politik, men också massor av naturbeskrivningar och en ständig växling mellan olika språkstilar och tonlägen – kan det bli något annat än splittrat? Kan det någonsin bli en helhet där allting känns nödvändigt, där jag inte önskar att femtio procent av älsklingarna hade dödats? Ja – tydligen!
När Greiders poesibok ”Jakobsbrevet” kom för åtta år sedan ut blev jag mycket imponerad av en citerad dikt i DN och ville läsa hela samlingen, men tråkades snart ut. Under de år som gått har jag därför haft en ganska pessimistisk syn på Greider som poet, även om en av hans dikter länge har prytt min kylskåpsdörr. Därför började jag läsa ”Och dagarna är som små sekel” och var allt annat än redo att bli imponerad – snarare var jag beredd att, med dagens språkbruk, dissa. Där erkänner jag villigt att mina låga förväntningar kom rejält på skam.
Först bekräftades nog mina fördomar. Det var tråkigt (= stillsamt), högtravande (= allvarligt), opoetiskt (= politiskt). Men i längden – och längden här är 220 sidor – blir jag mer och mer fast i Greiders värld av bilder och ordval. Jag njuter av de prosaiska, konstaterande dikterna om världsläget och överklassens ständiga seger över arbetarklassen – blandat med en stor insikt i att Greider själv tillhör den kulturella eliten. Jag njuter också av de mycket poetiska, naturnära dikterna som ofta har en haikukänsla. Jag skrattar, jag blir ledsen och arg. Jag viker massor med hundöron.
Greiders diktning är liksom allt på en gång. Den rymmer både humor och allvar, klassicism och radikalism. Allting får existera sida vid sida, komplettera varann, ge andra nyanser till det nyss sagda. Varje sida här rymmer flera dikter, så den totala mängden enskilda dikter är enorm och innehållet spänner över många år av 2000-talet. Och trots denna massa av text, tankar och känslor så blir jag inte trött. Känner mig bara mer och mer hemma och nöjd och nyttigt upprörd för varje sida som förflyter.
När sista sidan är bortbläddrad är jag inte uttröttad, men nöjd. Och jag kunde gott ha läst ännu mer, för det här är en diktvärld att både trivas i och bli inspirerad av. Här finns hopp, trots alla konstateranden om samhällets baksidor. Här finns faktiskt allt man kan kräva – och mer än så. Förhoppningsvis slipper jag vänta i åtta år på nästa diktsamling – och i väntan på därpå kommer jag definitivt att ge ”Jakobsbrevet” en ny, förhoppningsfull chans.
Mottagen: 24 november 2012
Anmäl textfel
