LitteraturMagazinets recension
av Roslära, Hanna Hallgren
En perfekt kombination av språk och känsla
Jag har under perioder läst extremt mycket poesi, men konstigt nog har jag lyckats undvika Hallgrens tre tidigare diktsamlingar samtidigt som jag har lyckats läsa hennes avhandling – verkligen en bedrift för någon som läser hundra gånger mer poesi än genusvetenskapliga dissertationer.
Antagligen har jag haft någon slags föreställning om att det här var poesi som jag inte skulle tycka om. Nu, efter att ha läst Hallgrens senaste bok – ”Roslära” – inser jag att den föreställningen var väldigt, väldigt fel.
Det här är poesi där jag regelbundet måste stanna och bara andas en suck av läslycka. Det här är poesi när den är som allra bäst, när språk och innehåll samspelar och skapar något som nästintill perfektion och ändå aldrig stillastående eller dött. Hallgrens typografi bygger på tecknet / på ett sätt som ger pauser utan att stanna upp. Temat är ibland det politiska läget i världen, ibland döendet och åldrandet vid en enskild persons sjukhussäng.
Det är bitvis nästan religiöst att läsa, på ett sätt som påminner om Gibrans ”Profeten”, men Gibran är pretentiös och uttalar livsvisdom – hos Hallgren lindas de mänskliga och jordiska budskapen in i en språkdräkt som gör dem överjordiska.
Det tar ett tag innan den här inställningen infinner sig. Först är jag neutral, prövande – sedan kommer läsglädjen med en enorm styrka. Jag börjar markera partier, men måste efter ett tag ge upp; boken måste ha vissa sidor utan bokmärken. I längden kan jag dock inte låta bli att markera vissa sidor. När jag några dagar senare bläddrar igenom och ser vad jag fastnade för hittar jag stycken som dessa:
Så länge vi minns Att vakna från livet / Att vakna från de döda / minns du inte
Agnar, skal Den stumma munnen omkring tidegärden Fruktan, lov-
ordsvägg Ingen ordning har ännu burit denna blomnings tid
säg att härbärget är fullt av kallor, stängt av kallor, märk kläderna med vita kallor,
och blombladen med hud
Vila ditt hjärta / mot stenarna
Vila dina läppar / kring språket av sten
Vila händerna / likt rosor / hade sprungit / ur händerna
Likt rosor / hade sprungit / ur stenen / för att tala
Kärleken ut ur döden
Det sista citatet ovan är också de sista raderna i ”Roslära”. När jag läst klart dem vet jag säkert att jag har hittat det jag länge sökt men för länge sedan gett upp på att finna – den perfekta kombinationen av klassisk, centrallyrisk, romantisk, innehållsbetonad poesi och modern, språkfokuserad, språkmaterialistisk diktning.
Mottagen: 5 november 2012
Anmäl textfel
