LitteraturMagazinets recension
av Vägg i vägg, Johan Nordbeck
Dikter som glimmar till, men inte stannar kvar
I tre tidigare böcker har Johan Nordbeck samarbetat med Jockum Nordström. Dem har jag aldrig läst - och när jag har erkänt detta faktum, nog så försvårande för en recensent, så får jag väl också erkänna att det mest var Nordströms namn på framsidan som lockade mig.
Nordström är en mycket speciell och på många sätt alldeles fantastisk konstnär. Hans bilder i denna bok är typiska: enkla och uttrycksfulla i sin collageteknik och sina dunkla färgskalor. Mer än så kan jag inte säga om bilderna, som alltså var anledningen till min läsning. De är där för att göra sällskap med dikterna. Över till dem!
Nordbeck skriver ordlekar och hans verksamhet inom spoken word märks mycket tydligt. Det gäller att hänga med i svängarna, associationerna och de nyuppfunna stavningarna. Det rör sig inte om experimentell poesi mer än så, det är jordnära och väldigt enkelt - men med känsla för språket och leken.
Columbivägg slås sönder med slägga
för en kort sekund ser jag min egen rygg-
tavla i gul skjorta i rummet bredvid,
ett just vid halskotan påbörjat brev
Många av Nordbecks dikter i denna samling har jag svårt att uppskattai, de är för abstrakta och förbiglidande. Andra drabbar mig ganska starkt när jag läser dem, är så starkt poetiska och allmängiltigaatt de får mig att vika hörn och vilja gå tillbaka till, begrunda. I andra stunder fnissar jag helt enkelt åt en ordvits.
Men det här är inte poesi som jag känner att jag tvunget vill läsa mer av. Det är ingen diktsamling som jag kommer att minnas. Det stannar inte kvar. Och i slutänden är det just kvardröjandet i känsla och minne som är den bästa kvalitetsmätaren.
Mottagen: 30 maj 2013
Anmäl textfel
