LitteraturMagazinets recension
av Beröringen, Kennet Klemets
Deprimerande tomma dikter
Kennet Klemets har skrivit en kort diktsamling. Inte bara räknat i sidantal, utan också på grund av att varje sida rymmer en till tre rader. Det råder inget tvivel om att det går att skriva utsökt poesi på det sättet. Frågan är bara hur.
Man kan, som poet, välja att skriva väldigt kärnfullt och allvarligt om någonting. Det gör Klemets ibland och det klingar absolut väldigt fint. Men de flesta kortdikterna i denna samling är ganska så meningslösa ord. Det vill säga: låter jag dem komma nära mig, stannar jag kvar och tar in dem, ger vissa mig en hel del. Andra vill inte alls låta sig tillskrivas vare sig mening eller läsglädje.
Till slut blir jag ganska frustrerad och drabbas av både ilska och uppgivenhet. Visst älskar jag poesi och visst tycker jag att det här sättet att skriva poesi kan bli enormt bra, men ändå – jag lyckas inte nå fram till vare sig vänskap eller direkt fiendskap med den här diktsamlingen.
Klemets dikter ger mig bara en diktdepression. En känsla av meningslöshet, likgiltighet och leda. Poesi kan ge så enormt mycket och på så många olika sätt – här hittar jag några korta rader som inte ger mig mer än irriterat läsande på jakt efter upplevelser som inte går att nå.
Mottagen: 24 januari 2013
Anmäl textfel
