Recension
av När han kysste mig förlorade jag allt, Kristofer Folkhammar
Ett djup som inte svindlar
Kristofer Folkhammar debuterade med romanen ”Isak och Billy”, där två mäns förhållande till varandra porträtterades på ett absurt manér, snarare pikareskt än realistiskt.
I den nyligen publicerade diktsamlingen ”När han kysste mig förlorade jag allt” är stämningen en annan. Visserligen sagoliknande ibland, med olika karaktärer som den ängslige, men snarare underdriven, undertydlig och mystisk. Vi anar mycket, men får inte veta särskilt stora mängder handfast information. Tyvärr blir det också undflyende, undanglidande, språkligt mycket välskrivet men samtidigt svalt och inte särskilt engagerande.
Det är svårt att fälla ett omdöme om en bok som jag intellektuellt sett uppskattar, men emotionellt sett är ganska likgiltig inför.
Tills nästa bok, vare sig den är roman, diktsamling eller något helt annat, hoppas jag att Folkhammar tar tillbaka den berättargnista som finns i ”Isak och Billy”. ”När han kysste mig förlorade jag allt” är på alla sätt en väl utförd diktsamling, men mig fångar den inte på sin krok – jag verkligen försöker fastna där, men lyckas inte.
Kanske är det jag som inte lyckas anknyta till orden på pappret, men faktum kvarstår: det djup som finns i de välavvägda formuleringarna lyckas inte slå an några toner i mitt djup som läsare.
Mottagen: 12 juli 2012
Anmäl textfel
