LitteraturMagazinets recension
av Violencia, Lina Hagelbäck
Dikter som romantiserar själslig sjukdom
"Violencia". Blotta namnet tyder på våldsamhet – men också något vackert.
När jag läste utdrag ur Lina Hagelbäcks debutdiktsamling i förra årets "Blå blixt"-antologi reagerade jag negativt på exotiserandet av denna diktade karaktär. Frågan nu är om en hel bok räcker för att nyansera och ge djup åt den stereotyp som ligger till grund för diktningen.
Violencia är en excentrisk ung kvinna som har en vulkansjukdom – bipolär typ I, skulle nog en mer medicinsk diagnos lyda. Hon vägrar ta mediciner men lyckas ändå ofta hålla sig utanför låsta institutioner. Dock är hon långtifrån all balans. Hon är manipulativ, svekfull och på alla sätt extrem i sina känsloyttringar.
Violencia vet knappt vad hon egentligen gör, men hon har en fantasi som går på speedad, alltid lika associativ tomgång. Det är dessa fria associationer som ligger till grund för hela diktspråket i Hagelbäcks poesiroman om Violencia och den unga kvinna, Stina, som älskar henne, beundrar henne, är totalt undergiven henne – och därför bara en medelmåttig hund i den avgudades ögon.
Det finns helt klart saker att utforska med ett sådant persongalleri. Varför dras man till någon som utnyttjar en? Varför stannar man, trots att det aldrig kommer att bli bra? Fint att just destruktiv vänskap – om än med erotiska toner – skildras. När Violencia får bli svag i sin desperata kärlek till en man som behandlar henne så som hon behandlar alla andra, då känns det läsvärt. Men jag kommer aldrig ifrån känslan av romantiserande.
Violencia är en person som mår mycket, mycket dåligt men hon skildras som lika härligt galet frisläppt som Stina tycker att hon är. Språket, som helt bygger på hur Violencia tänker och talar, går i slutänden vilse i flödet av fantasi. Det bildspråk som först känns innovativt och sprudlande blir efter en stund lika tvångsmässigt tråkigt som den sortens tänkande säkerligen är.
Jag kan beundra Hagelbäcks vision och hennes förmåga att berätta en roman i dikt, men jag förlikar mig aldrig med hennes sätt att skildra psykisk sjukdom och vad det faktiskt gör med människor. Visst finns det ansatser till en mer djup och dimensionerad skildring av detta, men den går vilse i romantiken och metaforerna.
Mottagen: 1 februari 2013
Anmäl textfel
