LitteraturMagazinets recension
av Flodsökare, Lina Österman
En lyckad blandning av genrer
Vad händer när poesin parar sig med fantasy och science fiction? När sagornas väsen flyttar in i dikterna? Hur många världar ryms i en diktsamling?
Lina Östermans debutdiktsamling är mycket kort, med ett innehåll som kretsar kring teman från både fantasyns tillbakablickar och science fiction-genrens framtidsfantasieer.
Den värld som Österman beskriver är på samma gång ett jordiskt förflutet och helt andra vidder, andra planeter, eller snarare: våra drömmar om andra planeter, andra möjligheter bortom den begränsande realiteten. I hennes poetiska tilltal finns något rytmiskt, samt en mängd av associationer mellan olika bilder.
Och ser hur kring oss allting vridits
Vid vadstället har eldarna tänts
Och man låter oss passera
Jag tycker om hur Österman använder både den moderna fantastiken och traditionella sagor, med dess rekvisita av enhörningar och andra väsen, för att uttrycka känslor, tankar och - framför allt - drömmar som kunde ha förts fram på annat sätt, men som här får en ny dräkt som klär dem väldigt väl.
Genrer bör korsbefruktas om och om igen. De har så mycket att ge varandra. Jag applåderar gärna Östermans drag att låna uttryck och göra slitna klichéer som nya, genom att plantera dem i ny, ytterst fruktbar jord.
Mitt enda klagomål på "Flodvåg" är dess ringa längd. Koncentration är förvisso oftast av godo, men jag tror att Österman har mycket mer att säga redan nu än vad den här tunna volymen lyckas rymma. Jag ser förväntansfullt fram emot hennes nästa drag på brädet!
Vi flöt på rummen som pressas ut genom dammarna
I stadens exotiska zoo
Planeterna skenar ursinnigt närmre
Över lejonburarna
Drömmer de om vrålande däggdjur
Något hände –
Jag minns nu
Vi var flodsökare
Mottagen: 27 januari 2014
Anmäl textfel
